En predikan för Teresa av Jesus högtid 15 oktober
av Anders Arborelius ocd
”Vi vet inte ena hur vi bör be”, säger Paulus, ”men Anden själv bär fram vår bön med ordlösa suckar.” Bönen är alltid den helige Andes gåva. När en människa söker närma sig Gud är det alltid för att Gud drar henne till sig genom Andens inspiration. Denna sanning gäller både den människa som trevande tar e första stegen på trons väg och den människa som redan förvandlats och helgats av nåden. Gud är alltid den handlande och talande parten i bönens dialog. Människan är den mottagande, tilltalade och eftersökta parten i dialogen, den som är föremål för en oändlig Kärleks ständiga omtanke. Det är Gud som söker och törstar efter oss. Vi kan egentligen bara låta honom söka och törsta efter oss. Det är det som är den helige Andes stora uppgift i vårt liv: att göra oss lyhörda för Guds ständiga tilltal och omsorg. Bön är inte så mycket att göra, tänka, anstränga sig som att låta sig genomströmmas av det levande vattnet, Andens källsprång som ingjutits i oss genom dopet, ja, som redan börjat springa upp i oss när vi sammanvävdes i vår moders liv.
Människans värdighet ligger i att hon får vara flodbädd och boning åt detta levande vatten. alltifrån det första ögonblicket av sin existens är människan skapad till Guds avbild. Allt i henne pekar tillbaka på Treenigheten själv. Därför är människan okränkbar ända från det första ögonblicket till det sista. När man förgriper sig på henne är det i sista hand Gud själv som angrips. Gud vill bara ge människan mer och mer: mer värdighet, mer skönhet, mer helighet, mer närhet. Genom dopet bor Gud i människan som i sitt eget tempel. Dopets levande vatten fortsätter att flöda dopets källa torkar aldrig ut. Det levande vattnet rinner upp inom oss för att förvandla oss och öra oss allt mer öppna och lyhörda för Guds röst. Från hans sida är bönen alltid oavlåtlig – han talar alltid genom sitt Ord och sin försyn, genom det som händer – och genom sin Andes försynta inverkan vill han lirka med vårt bångstyriga hjärta, så att vi bejakar hans kärlek. Tvärsigenom det som sker inom och utom oss kan vi besvara hans tilltal.
När vi i dag inom karmelitorden får fira Teresa av Jesus, som hela Kyrkan ser som en kyrkolärare, så är det just hennes syn på bönens gåva och på människans värdighet som står i centrum. Teresa tröttnar aldrig på att påminna oss om att Gud bor innerst inne i oss, i själens inre borg. Gud är aldrig långt borta. Treenigheten är inte ett abstrakt begrepp utan en kärleksgemenskap mellan Fadern och Sonen i Andens enhet, som lever i mig under varje ögonblick. Vi tror inte på en vag, subjektivt färgad gudsbild, som många i dag fått för sig, utan vi är bebodda av det levande, treeniga vatten som flyter fram ur vårt inre och vill förvandla oss och hela världen. ”Den som tror på mig, från hans inre skall strömmar av levande vatten flyta fram”, säger Jesus i dagens evangelium.
Teresa kan hjälpa oss att hitta fram till detta levande vatten, som Treenighetens liv är. Vår tid söker och törstar efter mening, men riskerar att fastna i ett evigt sökande och i subjektiva irrgångar och individualistiska villovägar utan slut. Man har liksom förlorat insikten i att vårt sökande och vår törst bara är ett eko av Guds sökande och törst efter oss. Det är vi som måste låta oss sökas och formas av den Gud som törstar efter oss, den Gud som inte tvekade att bli människa i Jesus, lida, dö, bli begravd och uppstå för att visa oss hur mycket vi betyder för honom. Teresa av Jesus betonar ständigt inkarnationen som grunden för allt i vårt kristna liv. Gud har blivit människa för att göra oss delaktiga av sitt eget liv. Det är inte vi som subjektivt och godtyckligt snickrar ihop en egen gudsbild efter eget tycke, utan det är Gud själv som genom Jesu frälsningsverk vill omforma människan alltmer efter sin egen bild. Det är en oerhörd befrielse när en människa vaknar upp ur gudsbildernas mardröm och upptäcker: det är ju Gud som vill forma mig, det är Gud som tagit sin boning i mig och vill leva i bönens ständiga vänskap med mig. Jag behöver bara öppna mig för hans röst, låta honom älska mig och förvandlas av hans oavlåtliga ingivelser som andens levande vatten ger.
”Anden hjälper oss i vår svaghet”, säger Paulus. Vi har fått del av vishetens ande. Om vi bejakar vår svaghet och vår fattigdom – som egentligen är vår största styrka och rikedom – då kan vi drivas av Guds Ande, ja då är vi Guds barn. Men just denna barnets svaghet och fattigdom i Anden är så svår att acceptera för många i dag, för de förutsätter att vi vill lyssna till Gud och låta oss formas av honom i allt. Många människor i dag vill hellre forma sig en gudsbild, en livsåskådning, en ideologi efter eget skön – och det är egentligen syndens tidlösa väsen: jag vill styra allt och alla, inklusive Gud – jag vill hellre göra mig en egen bild av Gud än att bejaka att jag är Guds avbild och boning.
Teresa av Jesus kan hjälpa oss att i dag på nytt återupptäcka vad det innebär att vara Guds boning och tempel. Vi lever i en kultur och i ett samhälle där den enskilda människan står i centrum, på gott och ont. Och Teresa talar ett språk som kan förstås: varje enskild människa är utvald att vara bebodd av Treenigheten själv. Innerst inne bor Gud. I den innersta av boningarna i själens borg strömmar det levande vattnet upp. Vi behöver bara låta det strömma, låta oss älskas, låta oss drivas av Anden. Bönen finns i oss. Anden suckar i oss. Det är bara att låta honom sucka.