Skärtorsdag – prästernas dag

Skärtorsdagen är mer än någon annan dag under det liturgiska året prästernas dag. Vid kvällsmässan firar vi instiftelsen av prästämbetet och instiftelsen av eukaristin, som ger prästen hans existensberättigande och som utgör hans identitet. Allt i dag påminner oss präster om vårt kall och manar oss att, som Paulus skriver till Timotheos, ”blåsa liv i den nådegåva från Gud” (2 Tim 1:6) som finns hos oss alltsedan en av apostlarnas efterträdare lagt sina händer på oss.

I alla religioner finns människor som på ett särskilt sätt har ansvar för relationen till Gud. De talar å Guds vägnar till hela folket, och samtidigt ber de till Gud och frambär offer i folkets namn. De är brobyggare mellan Gud och folket.

Också i Israel finns ett prästadöme. En av Israels tolv stammar, Levi stam, blir utvald till att stå inför Herren och förrätta den prästerliga tjänsten. Och gång på gång upprepas att Levi stam inte får någon lott eller arvedel med det övriga Israel, utan att Herren själv är deras arvedel (5 Mos 18:1–2). Men de levitiska prästerna är oförmögna att rädda folket. De är, som Hebreerbrevet skriver, själva behäftade med svaghet och måste därför frambära syndoffer lika mycket för sig själva som för folket (5:2–3).

De måste offra i all oändlighet, för inget av deras offer är i stånd att definitivt helga folket. Deras prästadöme, säger Hebreerbrevet, är ”bara en skugga av det goda som skall komma, inte tingens egen gestalt” (10:1).

Det goda som skall komma är Jesus Kristus, hans prästadöme. I Nya testamentet finns bara en präst, Jesus. Han har ”en gång för alla trätt in i helgedomen och vunnit befrielse åt oss för evigt” (Heb 9:12). Han ensam ”är helig, oskyldig, obefläckad” (ib 7:26). Hans offer behöver inte upprepas: han har offrat sig själv ”en gång för alla”, och detta offer är fullkomligt.

Hela Kyrkan tar del i Jesu prästadöme. ”Han har gjort oss till ett utvalt släkte, till kungar och präster, till sitt heliga folk” (pref. I för söndagar ”under året”). Alla vi som är döpta är präster som får frambära oss själva som ett offer åt Gud.

Men mitt i detta prästerliga folk finns några som, i kraft av ett särskilt sakrament, representerar Kristus, kyrkans huvud. Deras sakramentala prästadöme står i det allmänna prästadömets tjänst. Guds folk skulle inte kunna frambära Kristi unika offer åt Fadern och inte heller kunna ansluta sig till det, om inte detta offer var närvarande bland dem. det är prästernas uppdrag att se till att detta offer är närvarande här och nu, så att alla kan vara med och offra sig in i detta stora offer.

Det är prästens främsta uppgift att i eukaristin aktualisera Kristi offer. En präst som inte har eukaristin som sitt livs passion lever inte i harmoni med sitt prästkall. Att vara ”förvaltare av Guds hemligheter” (1 Kor 4:1) hör till prästens natur, lika mycket som kroppen hör till människans natur.

Hur förvaltar prästen Guds hemligheter? Han gör det på tre sätt som alla har sin plats i eukaristin.

Han är, för det första, lärare. Han förmedlar Guds ord, han förkunnar evangeliet, det glada budskapet. Han har inget eget budskap, det han talar om är Kristi budskap. Så snart han avviker från detta blir han ”en skrällande cymbal” (1 Kor 13:1). Jesus är Faderns Ord, den som åskådliggör Faderns väsen. Han visar vem Fadern är, att han är kärlek, att han är ”vår Fader”. Han visar det genom sitt liv och sin förkunnelse. Han ”gjorde och lärde”, säger Apostlagärningarna (1:1).

Så är prästen ett litet ord i det stora Ordet. Han förkunnar att Gud är kärlek. Han borde göra det både genom sina ord och genom sitt liv. Men livet är allltid viktigare än orden. Att leva ett budskap är alltid värdefullt, även om orden fattas. Men ord utan liv är löjliga, ja destruktiva. En känd biskop (Klaus Hemmerle) har en gång för sina präster beskrivit hur de skall leva som präster i dag. Av hans tio teser är den första: ”Det jag är som präst är viktigare än det jag gör som präst.” Och den andra: ”Det som Kristus gör i mig är viktigare än det jag själv gör.”

Vill prästen veta hur han kan vara ett Guds ord i världen, behöver han bara läsa skärtorsdagens evangelium. Fottvagningen lär oss vad kärleken är, hur Gud är.

Prästen är, för det andra, den som offrar. Han är liturg. Han är, på grund av sin prästvigning, präglad av korset. Han är så identifierad med den korsfäste Herren att han vid altaret representerar honom. Han går så upp i Kristus att han vid förvandlingen får säga: ”Detta är min kropp – detta är mitt blod”. Han blir, tillsammans med sin Herre, en levande offergåva.

Det är prästens uppgift att offra och att vara en offrad människa. Att vara utgiven och utgjuten. Och åter hänvisas han till fottvagningen. Där visar Jesus hur man lever eukaristiskt, som offrad. Han vakar inte över sin jämlikhet med Gud utan avstår frivilligt från ”Guds gestalt” (Fil 2: 6–7). Han offrar allt han har, ja allt han är, för att bara leva för oss.

Att bli prästvigd är inte att bli vigd till makt. Hur mycket av striden kring rätten till prästämbetet skulle inte omedelbart upphöra om man var medveten om att prästen inte är vigd till makt utan till att gå in i Kristi död! Att bli präst är att gå in i den nedåtgående rörelse som driver Jesus till att bli lydig ända till döden, döden på ett kors (ib v 8).

Prästen är till sist herde. Han representerar honom som har sag: ”Jag är den gode herden” (Joh 10:11). ”Den gode herden ger sitt liv för fåren… Han går före dem, och fåren följer honom, därför att de känner igen hans röst” (ib v 11,4). Herden däremot som är lejd ”bryr sig inte om fåren” (v 13). Att vara präst är att bry sig om fåren, att ge sitt liv för dem, att alltid stå till tjänst.

Och än en gång är det fottvagningen som konkret visar hur en god herde handlar. Han har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna (Matt 20:28). Herden finns endast till för hjordens skull. Det latinska ordet för herde, pastor, kommer från pascere: beta, utfodra, nära. Det enda herden har att göra är att se till att hjorden har det bra.

Om detta är prästens uppdrag undrar man hur någon vågar bli präst. Hur vågar man välja att representera Kristus? Men ingen väljer detta. Man blir vald. ”Ingen tar sig denna värdighet”, säger HHebreerbrevet, ”han blir kallad av Gud, liksom Aron” (5:4).

”Nu uppmanar jag er, kära bröder och systrar”, säger biskopen vid oljevigningsmässan, ”att be för era präster, att Herren utgjuter sin rikaste nåd över dem, så att de som trogna tjänare åt Kristus, vår evige Överstepräst, kan leda er till honom, som är vår frälsnings källa.”

Om prästerna inte alltid lever i enlighet med sitt höga kall är det kanske också därför att de inte tillräckligt bärs upp av Guds folks böner. Man får de präster man förtjänar, sägs det ibland. Ber man mycket för prästerna, så förtjänar man goda präster. Allt ifrån apostlarnas tid har församlingen bett för sina herdar. ”För vår herre Jesu Kristi skull”, skriver Paulus, ”och för den kärleks skull som Anden ger, uppmanar jag er, bröder, att bistå mig i min kamp genom att be till Gud för mig” (Rom 15:30).

Kan vi fira skärtorsdagen bättre än genom att i dag bestämma oss för att be mer och oftare för våra präster?