Med anledning av Elisabeth av Treenighetens helgonförklaring 16 oktober 2016
På dagen för Elisabeths saligförklaring sade Johannes Paulus II: ”Åt vår desorienterade mänsklighet – som inte längre vet hur den skall finna Gud eller som har vanställt hans ansikte, som försöker grunda sitt hopp på vilka ord som helst – vittnar Elisabeth om hur man på ett fullkomligt sätt öppnar sig för Guds Ord, som hon själv tagit till sig i så hög grad att det blev en sannskyldig näring för hennes reflektion och bön, ja, ända därhän att hon i detta fann hela meningen med sitt liv…”
Ty Gud har inte förblivit stum. Han har kommit människornas föraningar till mötes och visat sig som en Far full av ömhet och förlåtelse. Jesus för oss fram till honom, och lär oss att säga ”Fader Vår” till honom som ser i det fördolda (jfr Matt 6:4) och som tar emot våra ringaste böner i sitt hjärta.
Kristus levde tillsammans med denne Fader i en helt unik relation, helt i det inre av Guds mysterium. Han lovade att sända sin Ande, som han även kallade för Faderns Ande, för att upplysa hjärtat hos var och en som ville släppa in honom.
Utan att ännu använda ordet ”Treenighet”, hade de första kristna tillgodogjort sig Jesu undervisning så bra att de åkallade den ende Guden som Fader, Son (Jesus Kristus, Herren, också kallad Ordet) och den Helige Ande. Paulus skriver t.ex.: ”Men när tiden var inne sände Gud sin Son, född av en kvinna… för att… vi skulle få söners rätt. Och eftersom ni är söner har Gud sänt sin Sons ande in i vårt hjärta, och den ropar: ’Abba! Fader!’ ” (Gal 4:4-7).
Vid läsningen av sådana texter jublade Elisabeth över att Treenigheten är ”i våra hjärtan” och att varje människa är inbjuden – o, om man bara kunde fatta detta! – till den outsägligt förtroliga samvaron med den älskande närvaron inom oss!
”Jag har läst underbara saker hos sankt Paulus om vårt barnaskap hos Gud”, skriver hon till Guite. Helt naturligt tänkte jag på dig, underligt vore det väl annars. Du som är mor och vet vilka djup av kärlek Herren lagt ned i ditt hjärta för dina barn, du kan bäst inse hur stort detta mysterium är. Guds barn, får det dig inte att bäva?” (L 239, Andl. skr. s 76).
Vidare ser vi hur hon förklarar för modern vad som är grundvalen i sitt liv: ”Karmelitnunnan öser all sin lycka ur trons gudomliga källa. Hon tror, som aposteln Johannes säger, på den kärlek Gud har till henne. Hon tror att det är just denna kärlek som fått honom att ta sin boning här på jorden… och i hennes själ, ty han som kallas Sanningen har sagt i evangeliet: ’Bli kvar i mig så blir jag kvar i er’. Alltså lyder hon helt enkelt denna underbara uppmaning och lever i förtrolighet med Gud som bor i henne, han som är henne mera nära än hon är sig själv. Allt detta, kära mamma, är inte en fråga om känslor eller inbillning, utan det är ren tro” (L 236).
Jesus har uppenbarat Guds kärlek, men han har inte förklarat Guds inre liv med de tre Personernas enhet… Gud som är oss så nära är dock så annorlunda att det är omöjligt att uttrycka hela hans väsen med mänskliga begrepp. För övrigt, kärleken erbjuder sig själv utan att förklara sin natur, liksom en förälskad inte kommer dragande med en handbok i antropologi till sin fästmö. Det finns ett samband mellan uppenbarelsen och tron. Men Jesus har också lämnat oss bevis på sin trovärdighet: hans egen helt unika personlighet och hans mångfaldiga ”tecken”, i synnerhet hans uppståndelse som ju är Guds främsta signatur. I Jesus erbjuder Gud sig, och man accepterar eller vägrar att acceptera. För den som accepterar är Jesus ”vägen, sanningen och livet” (Joh 14:6), den öppna ”dörren” mellan Gud och människan (Joh 10:9), ”liv i överflöd” (Joh 10:10).
”Skall vi då aldrig begripa hur älskade vi är?”, utbrister Elisabeth (L 191). ”Vet du egentligen hur rik du är, har du någonsin pejlat Kärlekens djup?” (P 93).
Elisabeths tro på Kristus är total, fruktansvärt logisk och därför också strålande av kärlek. ”Som om hon såg det osynliga…” (jfr Heb 11:27). Hon grundar sin tro och sin mystik på det uppenbarade ordet, som förmedlats av Kyrkan och gjorts levande i bönen och genom läsningen av Nya testamentet. Det är detta som gör hennes budskap så sunt och kraftfullt, och skänker det dess bredd och djup. Hon är fundamentalt ”kristen”! ”Tron, trons sköna ljus, det allena” (DR 10)! ”Det är så enkelt”, säger hon med helgonens genialitet, ”det räcker att tro” (L 273)!
Eftersom hon grundar allt på trons objektivitet, och i synnerhet då på Nya testamentet som ju är grundlagen för all kristen spiritualitet – för lekfolk, för det apostoliska och det monastiska livet – så får hennes budskap en universell vidd. Elisabeth breder ut sig om den gemensamma rikedom som tillhör alla kristna, i kloster så väl som i den mest hektiska aktivitet ute i världen: Guds kärlek och närvaro som erbjudits oss, vårt dop, eukaristin, vår framtid på andra sidan döden, Treenighetens verklighet i oss, glädjen över att vara ett av Guds älskade barn, en glädje som vi måste försöka dela med oss av till andra.
Elisabeth av Treenigheten fick en alldeles särskild karisma för att kunna förstå och smaka Guds storslagna kärleksplan, som den Heliga Skrift avslöjar inför hennes förundrade trosblick. Dragen som hon är in i tillbedjande tystnad, kan hon inte tiga när hon möter sina bröder och systrar.
Det vittnesbörd hon ger bär smak av Källan. Men Elisabeth brås mera på profeten som ropar än på teologen som förklarar eller exegeten som analyserar.
(Ur: Din närvaro är min glädje)