Kära syster Elisabeth av Jesus, det är inget människoverk som du idag bär fram till Guds altare för att i karmelitorden på livstid bli konsekrerad till hans egendom. Det är hans eget verk som du återlämnar till honom, det djupaste, innersta, det mest äkta, som är du själv. Han har skapat dig till den du är för att du skall vara given åt honom. Från evighet har han väntat på att du av egen fri vilja skulle bekräfta det han skapat dig till.
Detta som skall ske i djupet av varje människosjäl när hon återlämnar sitt liv till sin Skapare, det får du i dag göra helt synligt och uppenbart inför andras ögon. Du får vara ett tecken på det som egentligen är varje människas hemlighet: att hennes liv utgjuts som en ljuv, helt igenom äkta, balsam för hennes Herre. Det behövs ingenting annat för att människan skall uppfylla sin bestämmelse än detta enda: att hon är given, utgjuten. Då blir allting gott, då blir allting vackert, då blir allting rent och heligt!
Alltid har det i Kyrkan funnits människor som känner sig dragna, ja tvungna att göra som Maria Lasaros syster i evangeliet. Människor som innerst inne vet att de måste ge allt, inte
bara det de har utan det de är. De måste ge hela sitt jag. De måste ge allt på en gång. Vad detta tjänar till är en fråga som inte ställs. Men ingen kan förhindra att Kyrkans hus fylls av doften från denna balsam. Något skulle fattas i Kyrkans hus om det inte fanns människor som är beredda att ta en hel flaska med dyrbar äkta balsam och hälla hela innehållet över Jesu huvud.
Detta är för dig syster Elisabeth din främsta mission som en konsekrerad, gudsvidd person som inte samlar åt sig själv, utan tar sitt livs kärl med balsam och häller ut hela innehållet över honom som är skapelsens huvud. Visst hade du kunnat göra många goda gärningar för människorna i stället för att slösa bort dina talanger och din personlighet – som ju är mycket mer värd än trehundra denarer – på ett avskilt liv för Herren.
Och alltid kommer det att finnas många människor som tycker att detta är rena rama slöseriet. De vet inte att slöseri hör till kärleken. Jesus däremot, han som kommit för att uppenbara Faderns kärlek, han vet det. Han räknar inte. Allt han gör är präglat av slöseri. Han slösar bort trettio år av sitt liv i Nasaret. Han förvandlar mer än sexhundra liter vatten till vin vid en bröllopsfest i Kana, han skaffar mat åt fem tusen män så att man efteråt samlar tolv korgar med överblivna bitar.
Han kastar säd utan att spara; det gör ingenting om en del faller på vägkanten eller på steniga ställen eller bland tistlar. Han sår och sår. Han slösar bort sig själv i allt vad han gör. Framför allt i eukaristin och på korset. En svag avglans av detta slöseri möter vi i Kyrkan. I hennes härliga liturgi, i hennes praktfulla kyrkor. En förargelse för alla dem som räknar. Judas Iskariot räknade trettio silvermynt för att förråda sin Mästare. Men Kyrkans slöseri är bara en liten symbol för Guds slöseri. Han har slösat bort sig själv för att vi en gång för alla skall sluta att räkna.
Kära syster Elisabeth, det är en övermåttan rik kallelse du fått. I dag när du för alltid vigs till att vara Guds egendom, genom ordenslöftenas heliga band, är det kanske brudens
mysterium som mest betonas. I vår överpsykologiserade tid, då det övernaturliga perspektivet på människans inre djup så ofta nonchaleras, kan brudmystiken så lätt misstolkas. Men vi bryr oss inte om detta i dag. Låt, i trons ljus, ditt hjärta befästas som Kristi brud, som stilla sitter vid den Älskades fötter, trängtande efter att förenas med honom, och som framför allt låter sig älskas av honom.
Kyrkan bekräftar i dag ditt ”ja” till din Konung och Mästare. Dina löften är mycket mer ett mysterium än ett juridiskt avtal. Du går visserligen in under klart stipulerade lagar, som Kyrkan och vår Orden uppställt för dem som avger högtidliga klosterlöften. Men för den som lever dessa lagar på rätt sätt blir de till ett mysterium.
Du får, från och med idag, aldrig mer ha någon personlig egendom. Den så grundläggande mänskliga rättigheten att efter eget omdöme förse sig med denna världens goda, är inte längre din. Du skall aldrig efter eget behag kunna bestämma över det materiella som du behöver eller önskar. Visserligen kan du vara ganska trygg i att klostret kommer att försörja dig, men du kommer aldrig själv att kunna bestämma hur det skall ske. Vilket härligt sätt att leva med Gud! De tre gudomliga Personerna är totalt beroende av varandra för att få, inte bara det de behöver, utan själva sin existens. Och så snart de fått den, ger de den vidare. Fattigdomen gör dig lik Gud.
Du lovar också kyskhet i dag: att ditt hjärta aldrig skall fastna i eller binda sig vid någon eller något här på jorden. Jordisk kärlek är något underbart när den levs rätt. Men allt sitt underbara har den i sin urbild som är Gud. Utan honom, och den passionerade kärlek som brinner i hans hjärta, vore ingen jordisk kärlek möjlig. Du lovar nu högtidligt att aldrig nöja dig med avbilden. Du väljer att ge all din kärlek till kärlekens källa. Vilken gåva att få göra ett sådant löfte! Det bevisar hur svartsjukt Gud vill ha dig helt för sig.
Ditt tredje löfte är lydnaden. Här sätts vår tro verkligen på prov. Är det möjligt att kunna se Gud tvärsigenom de överordnade och deras direktiv? Ja, det är möjligt. Inte genom mänsklig kraft, utan därför att Guds Ande utgjuts över den som gör ett sådant löfte. Här kommer du ständigt, och ibland, som det tycks, på ett nästan brutalt sätt att lyftas ut ur dig själv. Här, i lydnaden, läggs grunden för hela din förening med Gud.
Viljan är den djupaste kraften i människan, och när den har böjt sig för Gud dras allt det andra med. Det du väljer för Guds skull är i detta sammanhang ganska oväsentligt. Det väsentliga är att Han väljer för dig. Låt Gud bestämma över ditt liv. Då blir allt oändligt enkelt. Då har du inte längre någon annan lag än kärleken till honom. Han visar dig allt du har att göra om du bara lyssnar, lyder, följer.
Kära syster Elisabeth. De gudsvigdas skara är en sårad skara. Det mänskliga priset för att förenas med Gud i fattigdom, kyskhet och lydnad, får vi betala. Något av det som ger andra
jordisk lycka och harmoni, har vi för alltid avstått ifrån. Men det är faktiskt inte främst det som sårar oss. Så länge vi lever i detta liv kommer vår tillvaro alltid att präglas av längtan.
Den Älskade har sårat oss och djupt inristat i oss vetskapen att ingenting annat än den totala gemenskapen med honom kan stilla vår längtan. ”O kom och var mig nära” säger bruden i Johannes av Korsets andliga sång, ”ty av vem annars kan mitt hjärta helas” (v 6). ”Säg varför oförtövat du hjärtat som du sårat inte läker” (9). Vilket saligt sår! Kära syster Elisabeth av Jesus, fly aldrig från dina sår! Låt dem vara som öppna kärl som utgjuter offrets välluktande balsam över den Älskade.
Kanske finns det inte någon episod i evangeliet som så klart uttrycker det kontemplativa livets egenart. Den som ger sig i detta liv ställer sig inte frågor om sina talanger, om de kommer att bära frukt: om sin personlighet, om han kommer att få utveckla den. För en människa som är djupt sårad av kärlek till Jesus Kristus är det självklart att hon inte vill ha eller söka någon annan. Ingen kan övertyga henne om något annat. Varför skulle inte kärleken till Gud vara minst lika oemotståndlig som kärleken till en människa?
”Kärleken är stark som döden”, sjunger Höga Visan, ”dess längtan obetvinglig som dödsriket, dess glöd är eldens glöd en Herrens låga är den ” (8:6). En Herrens låga! Vad kan man göra mot en Herrens låga? ”De största vatten förmår ej släcka kärleken, strömmar kan inte dränka den” (ib v 7). Om denna låga brinner i en människa, finns det inget annat att göra än att låta sig brännas upp. Man är förlorad för världen och för sig själv, men vunnen för Jesus Kristus. ”Säg”, så diktar Johannes av Korset;
”Säg, om från denna dagen
från by och mötesplats jag är för svunnen,
att bortryckt och betagen, av kärlek övervunnen,
jag gick förlorad och blev återfunnen.”
(Andlig sång 21)
Kära bröder och systrar, låt oss idag tacka Gud för att det också i vår förvirrade, kaotiska tid finns människor som tror, att om de har fått ett liv från Gud, det endast kan vara för att det skall brinna upp för honom.