4:e påsksöndagen. Årg. A

Predikan av Wilfrid Stinissen ocd

I dag är det den gode herdens söndag och därför också böndag för präst- och ordenskallelser. I dagens evangelium talar Jesus om en herde, om får, om en dörr, om bete. Detta innehåller något mycket djupt. Jesus ser inte på tingen så som vi ser på dem. Vi betraktar tingen med en kall, saklig blick. Vår ständigt återkommande fråga är: vad har det för nytta, vad tjänar det till? Ett får är för oss ett djur som ger ull och kött. En dörr sitter i ett hål i väggen och gör det möjligt att gå in och ut; den måste vara tillräckligt bred och hög för att passa in. Vi har en realistisk syn på tingen, vi lever inte i det blå!

Den gode herdenI verkligheten är vår syn på tingen mycket fattig och begränsad. Visserligen har tingen ett nyttighetsvärde för människan, men de är mycket rikare än detta. Jesus upptäcker alltid tingens fulla rikedom. Hans syn på dem uppenbarar en högre realitet. Han ser allt i ett större perspektiv, han söker alltid det som Gud menat med tingen, han ser på allt med Guds ögon. Gud har skapat allt för att uppenbara, för att synliggöra sin kärlek, och därför ligger det i allt som finns något av hans kärlek. Det gäller bara att öppna vårt inre öga, vårt inre öra och förnimma tingens rikedom.

När Jesus ser en källa, ser han inte bara litet vatten som väller fram ur jorden, i källan känner han igen en bild, en skugga av sitt eget liv. I varje kristen är Jesus en källa som ständigt porlar och som drar människan med sig till Fadern. Det skulle vara mycket givande att gå igenom evangelierna och upptäcka hur Jesus nästan alltid tar mycket vardagliga ting som utgångspunkt för sin lära. Allting säger honom något, allting har ett språk, allting vittnar om något annat. Om vårt liv ofta känns så grått, beror det till stor del på att vi blundar. Eller kanske har vi ögonen öppna, men vi sätter på oss mörka glasögon som inte släpper igenom ljuset från Guds kärlek.

För Jesus är allting genomskinligt, så också fåren och herden. Fåren är i Jesu ögon Guds folk, herden är han själv. I Gamla testamentet var det Gud som var herde för sitt folk. Nu, i Nya testamentet, är det Jesus och han ensam. Alla andra, säger Jesus, är tjuvar och rövare. Jesus kräver för sig själv den exklusiva rätten att leda hjorden. För kristna finns bara en herde: Jesus.

Jesus är också dörren in till fåren. Det finns endast en dörr som ger tillträde till fårfållan, både för herden och för fåren. Och denna dörr är Jesus. Dörren har alltså en dubbel funktion. Den låter herden gå in, och den låter fåren gå in och ut.

Dörren låter herden gå in i fårfållan. Man kan inte komma i kontakt med fåren om man inte går genom dörren, genom Jesus. Om vår kontakt med våra medmänniskor förblir så ytlig, uträttar så litet, är det för att vi mestadels inte går genom Jesus. En kontakt som berör den andre i det djupaste av hans väsen, som befriar och förvandlar, som frälser och helgar den andre, en sådan kontakt är bara möjlig genom Jesus. Det är något som vi själva kan erfara. Den djupa, osjälviska, förbehållslösa kärlek som behövs för att komma till en befriande kontakt med en medmänniska har vi inte i vår makt.

Denna kärlek måste vi få av Herren. Egentligen är det han själv som måste älska i oss. När Thérèse av Lisieux mediterade över de radikala krav som Jesus ställde på kärleken – det var inte lång tid före hennes död – kände hon sig helt oförmögen att älska på detta sätt. Hon skriver: ”Å, Herre, jag vet att du aldrig kräver det omöjliga, du känner min svaghet och ofullkomlighet bättre än jag själv, du vet att jag aldrig skulle kunna älska mina systrar så som du älskar dem, om inte du själv älskade dem i och genom mig.”

Utan Jesus är en äkta kärlek inte möjlig, i varje fall inte en sådan kärlek som är beredd att ge sitt liv för alla. Varje annan kärlek är endast en skugga av kärlek. Ingen kan tränga fram till en annan människas hjärta om han inte går genom dörren som är Jesus.

Dörren låter också fåren gå in och ut. Om fåren går in i fårfållan genom dörren, genom Jesus, är de säkra och trygga. De kan också gå ut, när herden kallar dem, och då finna bete. Bete betyder liv för fåren. Tjuven rövar och dödar, men herden Jesus ger liv, liv i överflöd, så som han också gav bröd i överflöd vid bespisningen av de femtusen. Meningen med Jesu liv är att ge liv åt fåren, åt oss. Men han ger inte bara liv i allmänhet, han ger sitt liv.

Det står också i dagens evangelium att fåren lyssnar till herden och känner igen hans röst. Så känner också människorna Jesu röst och ger honom svar i sitt inre. Men är detta verkligen sant? Det borde vara så, men vårt medvetande, vårt samvete motsäger det kanske. I verkligheten lyssnar vi ofta mycket mer till andra röster. Inom oss finns det inte bara det allra djupaste som vill lyssna till Jesus, men också en annan röst som säger det motsatta. De motståndare som Jesus måste bekämpa är inte endast de andra, tjuvar och rövare, utan även vi själva. Vargen, för vilken den lejde herden flyr, är inte bara utanför oss utan också inom oss. Vår störste fiende är vi själva. Den gode herden måste kämpa mot oss för oss.

När vi idag ber för präster och ordensfolk, ber vi i första hand för att de skall vara trogna sin uppgift. De får inte vara självständiga herdar, för då skulle de bli tjuvar och rövare. De måste vara så ett med Jesus att de blir hans instrument, så att det är han som talar genom deras mun, att det är han som handlar genom deras händer, att det är han som älskar genom deras hjärta. En präst får inte ha en egen lära, han har bara att förkunna evangeliet, det rena, oförfalskade evangeliet. Mer än någon annan måste en präst kunna säga: ”Nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig.”

Prästen är Guds mikrofon, han förmedlar Jesu ord och liv, och det är hans stora glädje. Att han inte räcker till för att låta alla höra Guds röst, och att han inte är helt genomskinlig för sin Herre, det är hans stora smärta. Låt oss be för våra präster, att de må vara så som Jesus vill ha dem.