Maria, den alltigenom vackra – förebilden för det gudsvigda livet

Sr M Regina van den Berg FSGM

Den gudsvigda kvinnan dras till att ge sig själv åt honom som är helt Vacker. Hon har hört Herren tala till henne: ”Hör dotter och ge akt och böj hit ditt öra; Glöm nu ditt folk och din faders hus; och må konungen få ha sin lust i din skönhet, ty han är din Herre och för honom skall du falla ned.” Ps 45:11 Med psalmisten utbrister hon till svar: ”Ett har jag begärt av Herren efter det strävar jag: att jag må få bo i Herrens hus i alla mina livsdagar, för att skåda Herrens ljuvlighet och betrakta hans tempel.” Ps 27:4.

Genom att vara given till Honom, är den gudsvigda personen förvandlad, som den Postsynodala Skrivelsen Vita Consecrata beskriver: ”Med inträngande insikt har Kyrkofäderna kallat denna andliga väg filokalia, eller kärlek till den gudomliga skönheten, som är avspeglingen av den gudomliga godheten. De som genom den Helige Ande leds stegvis in i full likformighet med Kristus blir ’en stråle av gudomlig skönhet’” (Johannes Paulus II, Postsynodal Uppmaning, Vita Consecrata, 1996)

Förebilden för varje gudsvigd person är den Heliga Jungfrun Maria, Tota Pulchra. ”Maria är den som, från ögonblicket av sin Obefläckade avlelse, mest fullkomligt återspeglar den gudomliga skönheten. ’Alltigenom vacker’ är den titel med vilken Kyrkan åkallar henne.” (Vita Consecrata). Hjärtat i klosterlivet är den brudliga gåvan av sig själv till Jesus Kristus, i efterföljelse av vår heliga Moders fiat. Förmälda med Honom som är gudomlig skönhet, är den gudsvigda personen kallad att vara en expert i att känna igen, uppskatta och skapa skönhet. Många klostervanor som i första hand kan förefalla vara asketiska, sådant som att bevara tystnaden och avskiljandet från världen, kan också ses utifrån skönhetens perspektiv. Det senare perspektivet försäkrar att ordenssystern förblir trogen mot dessa vanor i den rätta andan, inte med en legalistisk rigiditet, å den ena extremen, inte heller med en nonchalant nedlåtenhet, å den andra extremen.

Tystnadens regel, som föreskriver att tystnad skall iakttas i kloster på givna tider och platser, när den ses utifrån perspektivet av systerns brudliga förhållande med Kristus, är den gåva som, given till henne av hennes medsystrar, tillåter henne att förbli med Honom. Tystnad är kärlekens språk. Bevarandet av tystnaden är ett uttryck för vördnad för hennes medsystrar, av vördnad för deras brudliga förhållande med Kristus; och det är en konkret akt av kärlek mot dem. Nära relaterad till regeln om tystnaden är klausuren. Varje kloster, även de apostoliska systrarnas kloster, har ett område av klausur som är reserverat för systrarna ensamma, och det är vanligen ett område där tystnad iakttas, åtminstone i cellerna. Klausuren skapar en särskild ”avskild plats”, som behövs för att glädjas åt Konungens sällskap och åt sina medsystrars.

Som dottern och bruden till konungarnas Konung, blir ordenssystern inspirerad att leva som hennes stånd bjuder: som en hustru och brud till hela världens Konung. Både öppet och i avskildheten i hennes cell, kommer hon att vara ”ladylike”, och så efterfölja Vår Fru (Our Lady), den Tota Pulchra, den Alltigenom Vackra. I hela sitt uppförande – vare sig hon sitter eller står, ber, arbetar eller vilar – har den gudsvigda som sin förebild Himmelens Drottning.

(…)

Klostren, där man efterföljer den Heliga Jungfrun Maria, kommer att vara fattiga men vackra, eftersom de bebos av Den Högstes brudar. Ett kloster är inte vackert på samma sätt som ett familjehem. Ett klosters skönhet har sin egen kvalitet, markerad av en viss kärvhet och enkelhet. Skönhet är helt förenlig med helig fattigdom, och det är av detta skäl som den Helige Franciskus av Assisi sa att fattigdom i sig själv är av adlig härkomst, och kallade henne ”Fru Fattigdom”. Evangelisk fattigdom springer fram ur respekt för allt skapat. Om det skapade inte var gott, då skulle valet att klara sig utan något av detta genom att lova fattigdom, inte vara en ädel handling. Evangelisk fattigdom kallar en att ha vördnad för alla ting, både för dem som är skapade av Gud och dem som är skapade av människor. Det visade den Lille Fattige av Assisi så tydligt i sitt liv. En som är vigd åt Skönheten känner igen skönhet överallt där den finns och försöker att göra allt vackert.

Moder Mary Francis, P.C.C., som reflekterar över den Heliga Klaras kärlek till skönheten, påpekar: ”Det som vi älskar, gör vi alltid vackert. Det vi i sanning älskar, önskar vi att andra skall beundra. Det är därför som, även i den lägsta aspekten av den heliga fattigdomen, det materiella, den Heliga Klara och hennes döttrar vet hur man ska vända hela dess sötma utåt. Jag har levt i bara två av Ordens kloster, men olika utbyten mellan våra kloster visar allasamma sak: den Heliga Klaras kloster är hus med en fattigdom som varken är dyster eller tråkig, utan däremot ljus och gudomlig.

Vi målar inte saker svarta när vi kan måla dem vita. Vi planterar blommande tamarisk runt vår hemmagjorda sopförbränningsmaksin, för det finns ingen anledning till varför inte tömmandet av soporna skulle kunna förena med skönhet och behag. Vi stoppar våra nattslöjor som är tillverkade av mjölsäckar, med precision och noggrannhet på samma sätt som andra kanske skulle göra med siden och satin. Om fattigdomen var ofrivillig kanske vad som helst skulle vara bra nog. Men vi har valt den, förmält oss med den. Och vi har för avsikt att klä den i skönhet.”

Den gudsvigda kommer därför att ha ett känsligt öga för skönhet, harmoni och ordning. Denna uppmärksamhet för skönhet kommer hon uttrycka genom en omsorg för att allt det materiella som blivit anförtrott hennes användning skall bevaras vackert, intakt och oskadat. Det kommer att visa sig i hennes omsorg i att bevara böneatmosfären i hennes kloster genom att anstränga sig till det yttersta för att undvika störande oljud som att smälla i dörrar, tappa saker etc. Det kommer att visa sig på mångfaldiga sätt där hon kan skapa skönhet, i sättet att arrangera blommor; i att skriva ett brev vackert, utan fläckar och veck; i att servera den lagade maten på ett tilltalande sätt; i att hålla allt runt omkring sig prydligt och rent, även om det är fattigt.

Ordenssystern kommer också ha ett särskilt öga för skönheten som ”gömmer sig under ytan” i vår vardag, när hon, som den Heliga Jungfrun Maria, begrundar alla dessa ting i sitt hjärta, för att kunna upptäcka deras djupare mening. Klosterlivet karaktäriseras av många ritualer och ceremonier, även om de är färre idag än de var under den tid som föregick det Andra Vatikankonciliet. Det utmärker sig också genom ofta upprepade böner och formuleringar, t ex de böner man ber när man tar på klosterdräkten, vanliga hälsningsord som ”Lovad vare Jesus Kristus” eller ”Ave Maria”, eller reciterandet av Psalmerna. Återkommande upprepningar kan leda till rutin, om inte dessa ritualer och böner på så många sätt var uttryck för kärlek. I sin bok, Heliga tecken, avslöjar Monsignore Romano Guardini på ett mästerligt sätt skönheten och den rika meningen av vardagliga handlingar. Han reflekterar:

”Ju mer vi tänker på dessa välkända ting desto klarare blir dess mening. Saker som vi har gjort tusen gånger kommer att uppenbara för oss sin skönhet, om vi bara ser på dem på ett djupare sätt. Om vi lyssnar, kommer de att tala… De mest vanliga saker och handlingar gömmer ting av största betydelse. Under det enklaste yttre gömmer sig de största mysterierna.” Som tillägg till att reflektera över liturgiska gester som Korstecknet, knäfall, att stå, gå, slå sig för bröstet och andra, reflekterar Monsignore Guardini också över den djupa mening vanliga saker, som trappsteg och dörrar och klockor. Det är exakt vad den ordenssystern också gör: hon pejlar djupet i synes vardagliga händelser för att där upptäcka skönheten och meningen.

Den Heliga Liturgin är nära förbunden med skönhet. Vår Helige Fader Påven Benedikt XVI reflekterade över skönheten och liturgin i sin Postsynodala skrivelse Sacramentum Caritatis. Han skriver: ”Den sannaste skönheten är Guds kärlek, som definitivt uppenbarade sig själv för oss i påskmysteriet. Liturgins skönhet är en del av detta mysterium; den är ett sublimt uttryck för Guds härlighet, och på ett visst sätt, en glimt av himmelen på jorden. Åminnelsen av Jesu återlösande offer innehåller något av den skönhet som Peter, Jakob och Johannes skådade när Mästaren, på sin väg mot Jerusalem, förklarades inför deras ögon (jfr Mark 9:2). Skönhet är då inte en prydnad, utan snarare ett väsentligt element i den liturgiska handlingen, eftersom den är ett kännetecken på Gud själv och hans uppenbarelse. Dessa överväganden borde få oss att inse den omsorg som behövs, om den liturgiska handlingen ska återspegla sin inneboende strålglans.”

Ordenssysterns uppmärksamhet för skönhet kommer att finna sitt högsta uttryck i den Heliga Liturgin, först och främst genom att allt djupare uppskatta skönheten av Altarets Offer. Det Heliga Offret i Mässan är hjärtat i varje katoliks liv, men det är, på ett särskilt sätt, hjärtat i den gudsvigdas liv. (jfr KKK 1324).Kärleken driver henne att omgärda Liturgin med skönhet – först och främst genom skönheten i sitt eget liv, genom sina böner och genom sin uppenbara vördnad. Hela hennes hållning i sin Brudgums Verkliga Närvaro kommer tala om Hans skönhet. ”Han omges av prakt och glans, av makt och härlighet i sitt tempel.” (ps 96:6).

Hon kommer också ägna särskild omsorg för kyrkans eller kapellets inredning, altarlinnet, blommorna och ljusen. Den helige Franciskus var djupt bedrövad att märka att kyrkorna och altarlinnena och kärlen ofta var smutsiga. Han såg ”hur smutsiga kalkarna, korporalerna och altarlinnet är, på vilka Hans Kropp och Blod är offrade. De är placerade och lämnade på många smutsiga platser, burna omkring med obetänksamhet, mottagna ovärdigt och utdelade till andra utan urskillning.” Den lille Fattige förmanade upprepade gånger sina efterföljare med dessa och liknande ord: ”Eftersom de som tillhör Gud lyssnar till Guds ord, så måste vi som på ett särskilt sätt har ansvar för gudomliga ting inte bara lyssna till och göra vad Herren säger men också ha omsorg om kärlen och andra liturgiska saker som rymmer Hans heliga ord för att kunna inpränta i oss själva vår Skapares storhet och vår vördnad för honom.”

Den sakrala musiken kommer också ha en särskild plats i hjärtat på den som utbrister, ”Mitt hjärta flödar över av sköna ord. Jag sjunger min dikt för en Konung; min tunga är som en snabb skrivares penna.” (ps 45:1) Kanske mer lätt än andra kommer ordenssystern ha förmågan att förstå att bara verkligt vacker musik passar för konungarnas Konung, och hon kommer inte att spara den kraft och tid som behövs för att bli kunnig i repertoaren av Kyrkans Sakrala Musik, särskilt den Gregorianska sången och helig polyfoni, som den Heliga Moder Kyrkan upprepade gånger har uppmuntrat för att användas i den Heliga Liturgin.

Den dåvarande Kardinal Ratzinger beskriver den skadliga effekt som såkallad ”utility music”, lättsamma sånger och ”trallvänliga” melodier, har på den Heliga Liturgin. Han skriver: ”En Kyrka som bara använder ”utility music”, har fallit för vad som är, faktiskt, värdelöst, (useless) och blir i sig själv värdelös (useless). För hennes mission är mycket högre. På samma sätt som det Gamla Testamentet talar om Templet, skall Kyrkan vara ”härlighetens” plats och, som sådan, också, platsen där mänsklighetens förtvivlan förs till Guds öron. Kyrkan får inte slå sig ner i det som är rätt och slätt bekvämt och tjänligt på församlingsnivå; hon måste väcka till liv hela kosmos röst och genom att förhärliga Skaparen framlocka kosmos egen härlighet, och göra också det härligt, vackert, beboeligt och älskvärt.”

Dessa reflektioner innehåller bara indikationer på vikten av skönhet, och varje punkt som omnämnts ovan kan förklaras och utvecklas mer. Av särskild vikt kunde vara, till exempel, sambandet mellan sanning, godhet och skönhet. Alla de reflektioner ovan om skönhetens roll i en ordenssysters liv kan naturligtvis tillämpas på varje Kristens liv, eftersom varje kristen tillhör Kristus, källan till all skönhet; men de har en särskild betydelse för dem som är vigda till Honom ensam, de som går i den Heliga Jungfru Marias spår, den Tota Pulchra. I vårt samhälle upphöjer man informalitet, otvungenhet och spontanitet. Då kan ordenssysterns vördnadsfulla, återhållsamma och ädla (ladylike) sätt att uppträda, som förenar i sig både värme och disciplin, bli till en ordlös katekes om den mänskliga personens värdighet och om storheten av den Gud inför vi alla faller ner i tillbedjan.

Tota pulchra es, O Maria et macula non est in te. Mater amata intemerata, ora pro nobis.

(Denna text är en översättning av en artikel som är publicerad i tidningen Missio Immaculatae International, English edition, volume 9, issue 1, pages 31-35, January/February 2013. http://marymediatrix.com/missio-magazine)