Min Herre och Konung vet mycket väl att jag inte har någon annan önskan än att han måtte bli en smula mer ärad och förhärligad av åsynen av hur han kan förvandla en så smutsig och stinkande gödselhög till en trädgård med så ljuvliga blommor.
Hos Teresa finner vi insikten både i den oändligt höga kallelse som hon och vi alla, som Guds avbild och som Jesu brud, har och samtidigt insikten i svagheten, synden och behovet av frälsning. Det kan för människor i vår tid vara mycket svårt att hålla ihop att man i samma mening kan tala om sig själv som en smutsig och stinkande gödselhög och som en trädgård med ljuvliga blommor. Jesu frälsning innebär att vår svaghet och synd kan förvandlas, helas och transformeras.
Hela Teresas syn på det andliga livet går ut på detta. Ju närmare hon kommer Jesus Kristus, ju närmare hon kommer den fullkomliga kärleken, desto mer ser hon också sin svaghet och sitt behov. Ofta brister hon ut och säger, att hon är världens största synderska. Vi kan tycka att det låter överdrivet, men för henne var det sant. Ju mer hon såg Guds välgärningar, desto mer såg hon också storheten i den egna svagheten. I början av det andliga livet är det tvärtom. Då vänder man förstoringsglaset för att se på andras synder. Så småningom vänder man förstoringsglaset mot sig själv och ser storheten i den egna svagheten, det oändliga behovet av Guds nåd. Det får inte förvåna oss att Teresa på ett så paradoxalt sätt kan sammanfatta hela sin verklighet.
Vi skall se på ett lite knivigt tema. Vi skall se hur Teresa hjälper oss att förstå den kristna brudmystiken. Ambrosius (340-397) sade: ”In corde amat esse Christus”. Kristus älskar att vara i hjärtat. Jesus vill komma oss så nära som det bara går. Den kristna mystiken är ett personligt och allt förvandlande möte med Jesus. Han vill ta oss helt i besittning. Vårt liv är en ständig relation, en dialog med honom och så innerlig och djup att den endast kan liknas vid brudgummens relation till bruden. Kristus är vår och hela Kyrkans Brudgum. Detta tema är ett grundtema i hela Bibeln. Höga Visan har sin plats i Bibeln, eftersom den på ett symboliskt och analogt sätt uttrycker hur Gud söker sin älskade brud, vare sig vi ser bruden som Israel eller som den enskilda människan. Samma tema kommer tillbaka i Nya Testamentet, där Kristus är Kyrkans Brudgum. I hela den kristna spiritualiteten använ-der man sig av detta tema, eftersom det uttrycker det djupt personliga i mötet mellan Gud och människan, mellan Kristus och själen.
Man brukar säga, att i kristen brudmystik motsvaras bruden av tre verkligheter på olika nivåer: på det kollektiva planet av Kyrkan, på det personliga planet av människan, själen, och på det typologiska planet av Jungfru Maria. I Jungfru Maria ser vi idealbilden av bruden. Temat med brud och brudgum används även i andra kristna traditioner. Sven Lidman (1882-1960) kallar Jungfru Maria för Hugsvalarens högt saliga brud. Det är Anden, som inifrån gör Maria till den fullkomliga bilden av bruden, människan, som helt och fullt tar emot Gud. Den kristna traditionen är uppfylld av människor som har sett sig själva som Kristi brud. Samtidigt måste vi, som vi redan berört, vara medvetna om att det alltid finns en motrörelse. I det andliga nutidsklimatet är det ganska tydligt att Jesu roll lätt tonas ner.
En fransk religionssociolog Françoise Champion har gett några kännetecken på denna tendens, som kan vara mer eller mindre tydlig. Hon påpekar, att ett viktigt kännetecken på en nutida andlig rörelse är att tonvikten mer ligger på den personliga upplevelsen. Man tror mer på det man själv varit med om och erfarit än det man tar till sig genom Kyrkan och dess under-visning. Inriktningen ligger till stor del på en ”göra det själv religion”. Begreppet frälsning är svårt för många att ta till sig. Jag själv kan ju klara upp min situation, och jag behöver ingen frälsare, tänker man. På det andra steget behöver man inte Jesus. Det är jag som skall handla. Om jag åker på en reträtt, kan jag lära mig att be. Jag kan lära mig det på samma sätt som jag inhämtar en datakurs.
Det tredje kännetecknet är en här och nu- upplevelse av lycka och välbefin-nande. Det jag är med om skall kännas rätt och fint, det skall ge mig något. Den synen smyger sig lätt in i människans förhållande till guds-tjänstliv, liturgi. Det är jag och den grad av lycka och välbefinnande jag känner som är avgörande. Den fjärde punkten är en slags långt driven holism, där man inte räknar med synden och ondskan, utan man avgör själv vad som är etiskt riktigt och bra, bara man själv känner det fint. Det femte kännetecknet är en lite naiv optimism att allt nog skall ordna sig. Fastän man är medveten om världens stora problem, har man inte riktigt den djupt kristna insikten, att vi hela tiden behöver frälsning. Det sjätte draget är ett överdrivet intresse för extraordinära och paranormala fenomen.
Om vi ser på dessa tendenser kan en mystiker som Teresa hjälpa till att hela dem. I den nutida andligheten finns det också något som kan vara viktigt, nämligen tonvikten på den personliga erfarenheten av trons värld och mötet med Kristus. Teresa har motgiftet mot den långt drivna individualismen, som gör att människan ser sig själv som den som i sista hand kan avgöra vad som är rätt och bra och vad hon behöver. Teresa skulle kunna hjälpa många nutidsmänniskor, efter-som hon har den personliga inlevelsen i Kristusmysteriet. I vår tid är man allergisk mot allt som inte är personligt integrerat. Man skiljer inte på person och sak. Man förväntar sig att alla präster och nunnor skall vara helgon.
Man anser sig ha rätt att kräva att de alla skall ha tagit till sig heligheten, annars blir man lätt besviken på Kyrkan och prästerna. Naturligtvis ligger det något äkta i den förväntningen, eftersom vi alla är kallade till helighet. Men vägen dit är lång att gå och kan ibland ta ett helt liv. Vi har ingen rätt att förvänta oss att alla redan har nått fram till målet. Vi själva är ständigt föremål för den frälsande, befriande verklighet, som Jesus ger oss del av. Det är han som steg för steg leder oss vidare till evigheten, som vi inte kan uppnå av egen kraft. Vi ser sällan resultaten, utan vi ser mer den vägsträcka som återstår. Kom ihåg gödselhögen!
Vi har ingen befogenhet att döma i fråga om andras gudsförhållande och gudsrelation, utan det gäller att se hur Jesus möter oss. Teresa har en mycket välvillig blick på sin nästa. Om vi läser hennes brev och hennes självbiografi, förvånas vi över att hon anser sig vara omgiven av idel heliga adelsmän och goda och fromma nunnor. Om vi läser historien sådan den egentligen är, ser vi, att hon naturligtvis mötte människor som var som alla andra. Men hon har förmågan att se det lilla goda hos nästan i förstorad skala. Det är en avundsvärd egenskap och den skulle kunna göra förhållandet i världen mycket lättare. Oftast är det tvärtom.
Vi förstorar upp vår medmänniskas svaga punkter till oproportionerligt stora ting, medan Teresa gör tvärtom. Därför har hon också förmågan att locka fram det bästa i de andra. Vi har säkert någon gång mött människor som har en överdrivet god uppfattning om oss. Om så sker vill vi gärna växa för att motsvara deras förväntan. Men om folk tycker att vi är smuts och avskräde, krymper vi ihop. Teresa har en mystisk blick också på sin med-människa, eftersom hon i henne ser något av Jesus. Att kunna göra det är en av de mest avundsvärda egenskaper som finns och det är också en av de mest sällsynta.
Det skulle vara välgörande på alla arbetsplatser, där det finns omplaceringar och konfliktbehandlingar, om man använde Teresas blick och såg något av Brudgummen avspeglas i varje människa. Det kan handla om en Jesuslikhet, ett Jesusdrag, vi nästan alltid kan upptäcka, även hos den människa, som vi tycker är mest osympatisk. Även i den mest förhärdade människa finns det, som Paul Claudel (1868-1955) säger, en hemlig, dold punkt, där det ständigt bes Fader Vår. Vi kan aldrig avskriva en människa och säga, att hon står helt utanför nåden. Eftersom Teresa har en förmåga att se något i varje människa som påminner henne om Brudgummen, kan hon skriva om heliga adelsmän och fromma nunnor.
Därmed vill jag inte säga att det inte fanns heliga adelsmän och fromma nunnor, men Teresas bild av människorna är något retuscherad. Hon såg Jesu drag tona fram i människan. Hennes metod är mycket effektiv och fruktbar i mötet med andra människor. I detta sammanhang brukar jag tänka på en nu död ordenssyster vi hade i Stockholm. Hon sade alltid, att hon var så förtjust över ungdomarna i Stockholm, och att det var så underbart på tunnelbanan, där alla hjälpte henne och reste sig för henne. För att förstå det hon sade, måste man också ha sett hennes ögon. I blicken hade hon en ömhet, som kunde få den tuffaste värsting att smälta som is. Vi får tro att det var något liknande med Teresa.
Om någon är helig, smittar det alltid av sig. I den period då Teresa levde, ser vi många andra helgon. Om någon lever i ständig förening med Brudgummen är det en företeelse som sprider sig mycket lätt. Det blir en andlig fruktbarhet som nästan spontant ges vidare. Brudmystiken skulle kunna vara ett mycket viktigt komplement för oss som lever nu. Den gör förhållandet till Gud, till Kristus, mer personligt. Den hjälper oss att se på andra människor på ett helt nytt sätt. Den hjälper Kyrkan att undgå den byråkratiska heresin och utredningarnas och kommissionernas tyranni. I vår tid är faran stor, att Kyrkan producerar mer papper än helgon. Har man ett eku-meniskt möte skall det skrivas ett dokument.
Brudmystiken kan föra oss ner på ett mer mänskligt, personligt plan. Teresa betonar mycket starkt att kvinnan har ett profetiskt företräde på brudmystikens område. Hon säger: ”Herren skänker dessa nådegåvor mycket oftare åt kvinnor än åt män. Detta har jag hört av den helige pater Petrus av Alcántara (1499-1562) och jag har själv lagt märke till det. Han sade, att kvinnor nått mycket längre på den vägen än män. Han gav mig även utomordentliga skäl till detta. Det behöver jag inte återge här. Men de var alla till kvinnornas favör”.
Det hade varit intressant att höra vilka argument det var. Det är mycket lättare för kvinnor att identifiera sig med rollen som Kristi brud. Det är lite svårare för män. Det får till följd att det ofta finns fler kvinnliga aspiranter till rollen som Kristi brud. Det ser vi i Kyrkans hela historia. Det betyder inte, att det är omöjligt för män, men det är kanske lite jobbigare, lite svårare. Teresa ger inga riktiga argument, men det var hennes egen erfarenhet såväl som Petrus av Alcántaras. Denne man var en mycket from franciskan. Teresa beskriver honom som om han var gjord av torra trädgrenar. Hon säger vidare, att han ägnade sig mycket åt fastor. Han såg aldrig en kvinna i ögonen utan gick med blicken nedåtriktad. (Man tittade så långt som likkistan nådde). Men ändå hade han insikten att kvinnorna hade det lättare att leva sig in i brudmystiken.
Man skulle kunna tala om en mystisk feminism, som också skulle kunna vara ett viktigt tillskott till dagens andliga verklighet. Alla är kallade att leva så djupt förenade med Jesus Kristus, att man måste likna denna förening med brudgummens och brudens förhållande. Det gäller på det analoga planet. ”Alla är kallade att mer och mer få njuta av Brudgummen”, säger Teresa. ”Hans majestät som väl känner vår svaghet brukar dessa medel och många andra för att ge oss mod att förena oss med en så stor herre och välja honom till brudgum”.
I vårt postfreudianska klimat är det lite svårt och lite jobbigt att använda brudterminologin. Den blir lätt missförstådd. Så var det även under Teresas egen tid. Hon berättar själv om en predikant som skulle tala om Höga Visan. Han blev avbruten av fnitter och skratt i kyrkan. Det är lätt att halka fel när det gäller denna terminologi. Samtidigt är det viktigt att inte släppa den. Begrepp som jungfrulighet, kyskhet och brudmystik är en del av den innersta kärnan i vårt kristna arv. Om vi är alltför diskreta och tystlåtna av rädsla för att folk skall missuppfatta oss, skär vi bort en stor del av vårt mystiska arv och av vår mystiska kallelse. Det glada budskapet är, att i vårt förhållande till Jesus Kristus måste allt i oss tas i anspråk. Vår sexualitet måste också integreras och renas. Brudmystiken kan vara ett medel att bli befriad ur den sexuella fixeringens järngrepp. Det är mycket delikat och svårt att ta upp detta ämne med människor. Det blir genast missförstått eller misstolkat.
Teresa menar att hennes liv är ett liv i Jesu Kristi tjänst och för hans skull. Ingenting är privat område. Allt måste ges. Ingenting får undan-hållas. I allt är vi sårade av Jesu kärlek. Hon skriver, att hon har den ljuvaste känsla av att vara sårad. Men hon kan inte fatta hur eller av vem. Dock är hon viss om att hon äger något dyrbart och skulle vilja att såret aldrig läktes. Hon klagar inför sin Brudgum med kärlekens ord, även yttre och högljudda, utan att kunna göra något annat. Hon känner att Jesus är närvarande, men han vill inte uppenbara sig på ett sådant sätt att hon kan njuta av honom.
Det är en hård pina, om än ljuv och skön, som hon inte vill bli av med även om hon kunde det. Bruden är alltid brud till en sårad Brudgum. Vi har ofta en känsla av att det mystiska livet, föreningen med Kristus, bara skall bli skönare och ljuvare. Men Teresa tar oss ur den illusionen. Även om vi finner frid och lycka i föreningen med Kristus finns alltid såret kvar, ty vi är förmälda med en sårad Brudgum. Även i himlen bär Lammet sår-märken på sin kropp. Så länge världen består lider Gud med varje människa som lider, så kan vi försöka uttrycka det. Då kan vi inte räkna med att vi skall vara i en slags sjunde himmel.
I vår tid är det speciellt viktigt att inte alltid se det kristna livet som en dans på rosor. Men det är en sårmärkt, en lidande Kristus vi tillhör. Då vore det konstigt om inte något av såret skulle erfaras av bruden. I vårt kristna liv erfar vi såret som ett lidande, som ibland kan gränsa till uppståndelsen, liksom glädjen kan gränsa till sorgen. På denna nivå går det in i vartannat. Ett sår, som vi lider av hela vårt liv, kan förena oss med Kristus och göra oss mer förtrogna med honom. Hela den kristna pedagogiken går ut på att lära oss, att det sår vi har blivit tillfogade under vår livsvandring inte skall få oss att knyta oss i bitterhet, utan det skall öppna oss för den Korsfäste, vare sig det är ett psykiskt, kroppsligt eller andligt sår. Vem som än har tillfogat oss det, kan det öppna oss för den Korsfäste och förena oss med honom. Då blir detta sår också något ljuvt och skönt, menar Teresa. Men det blir inte enbart ljuvt och skönt. Vi får alltid dela vår korsfäste Brudgums lidande.
Vi kan också vända på det och med Paulus säga, att vi får fullgöra det som fattas i Kristi lidande. Orden av Paulus tillhör en av de klassiska, mystiska texterna. Det lidande vi erfar här på jorden, av vilket slag det än må vara, är något som förenar oss med den Korsfäste och gör att vi får bidra till att hans frälsningsmysterium fortsätter genom tiderna. Det spelar ingen roll vad det är för lidande, om det är huvudvärk eller misshandel. Varje lidande kan bli en väg till en djupare gudsförening. Men det kan också få oss att sluta oss i bitterhet. Ofta befinner vi oss någonstans mitt emellan. Vi måste också ha tålamod med oss själva.
Lidandet är inte något lätt. Ibland kan vi verkligen känna, att vi är förenade med Jesus. Nästa dag kanske vi får kämpa mot bitterhet. I grunden vet vi att vi tillhör Jesus Kristus. Vi tillhör en korsfäst Herre och Brudgum. Det betyder att mina sår och mina lidanden alltid är delade. Han bär dem i mitt ställe, och jag får, hur märkligt det än låter, hjälpa till så gott jag kan eller så illa jag kan. Åter igen kan bilden av Maria vid korset hjälpa oss att förstå detta. Modern står med sargat hjärta vid Sonens sida. Det är Sonen som lider. Det är han som korsfästs.
Men för en mor är det svårare att se sitt barn korsfästas än att själv bli korsfäst. Här kan vi krypa in i Marias hjärta. Vi kan se att vårt lidande får infogas i Jesu lidande. Ett delat lidande är alltid lättare än ett ensamt lidande. Man skulle kunna utveckla dessa tankar mycket, men här vill jag bara antyda, att en del av brudmystiken är att vår mänskliga lidandeshistoria inte längre är ett ensamt kämpande, utan det är något som förenar oss djupare och djupare med Brudgummen.
Vi tror också på en uppstånden Brudgum, en Brudgum som redan är förhärligad. Den sanningen kan ibland vara svårare att integrera, eftersom det är något så stort och upphöjt. Men Teresa är övertygad om att hennes Brudgum redan nu är förhärligad. Det betyder att bruden redan nu i förskott är delaktig av himlens härlighet. Det ser vi tydligast i eukaristin, som just är bröllopsmåltiden som vi får ta ut i förskott. Därför betyder eukaristin oändligt mycket för Teresa. Hon gladde sig varje gång hon kunde stifta ett nytt kloster. Hon sade att de då fick ett tabernakel till, där Kristus blev tillbedd och ärad och där de kunde leva i gemenskap med honom.
» Teresa av Avila, vänskapens mystiker. Del 1
» Teresa av Avila, vänskapens mystiker. Del 2
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.