Luk 21:5-19
När man läser bibeln kan man lätt bli frestad att speciellt fästa sig vid vissa texter och försumma eller rentav hoppa över andra. Denna risk är särskilt stor när det gäller evangeliet. Vi vet alla att Jesus ofta tycks motsäga sig själv. Han är fredens och fridens konung. I det mest högtidliga ögonblicket av sitt liv säger han att han lämnar kvar sin frid åt sina lärjungar (Joh 14:27); efter uppståndelsen hälsar han dem gång på gång med orden: ”Frid åt er alla”. Men vid andra tillfällen hör man honom säga att han inte kommit med fred till jorden utan med svärd (Matt 10:34). Han har kommit för att ställa en man mot hans far, en dotter mot hennes mor, en sonhustru mot hennes svärmor (ib v 35).
Å ena sidan försäkrar han att hans ok är skonsamt och hans börda lätt (Matt 11:30), att han inte kommit till världen för att döma världen utan för att rädda den (Joh 3:17). Å andra sidan heter det att den som sätts i fängelse inte slipper ut förrän han har betalat till sista öret (Matt 5:26); och den som förbannar sin broder undgår inte helvetets eld (Matt 5:22). Så skulle vi kunna fortsätta och räkna upp flera skenbara motsägelser. Vi förstår då också att det kan vara lockande att vi fäster oss vid bestämda texter som tilltalar oss eller passar in i vårt tänkesätt, och utesluta andra.
Evangeliet är en bok som måste läsas i sin helhet. Det går inte att beskriva den kristna livshållningen med ett enda ord. Det behövs alltid flera ord som kompletterar och delvis också korrigerar varandra. Visserligen kan vi sammanfatta hela evangeliet, och till och med hela bibeln, i dessa enda ord: Gud är kärlek. Men innan vi gör det måste vi först ha läst hela evangeliet och kommit underfund med vad kärlek egentligen är. Att den inte alls kan likställas med den eftergivenhet som många av dagens pedagoger och psykologer förordar, en eftergivenhet som har överseende med allt, som urskuldar allt, som tillåter allt. Den kärlek som Gud är, är av ett annat slag. Den är inte slapp utan kraftfull. men den är inte heller enbart kraftfull, den är också mild, barmhärtig och öm.
Dagens evangelium är ett enastående exempel som visar hur motsägelsefull den kristna verkligheten kan se ut och hur viktigt det är att vara vaken och uppmärksam när man läser evangeliet, så att den ena delen av texten kan hålla den andra i balans. Kanske finns det få ställen i evangeliet som så skarpt uttrycker det paradoxala i den kristna livshållningen. Dagens text är samtidigt en skrämmande varning och en inbjudan till förtröstan och glädje. På samma gång en hotfull förutsägelse om fasansfulla händelser som kommer att drabba mänskligheten, och en uppmaning till tillit, ja till förväntan och hopp.
Ångest och glädjefyllt hopp, rädsla och längtan står här bredvid varandra. Akta er, säger Jesus, och i ett andedrag räknar han upp allt det fruktansvärda som kommer att hända. Nästan skoningslöst låter han hela filmen av skräckföreteelser rulla förbi. Han uppdramatiserar till det yttersta, men omedelbart därefter tycks han avdramatisera det hela: ”När allt detta börjar, så räta på er och lyft era huvuden, ty er befrielse närmar sig” (Luk 21:28).
Det som vi är rädda för utgör på samma gång vår befrielse. och befrielsen kan i sin tur bara bli en verklighet om vi är beredda att betala priset för den, om vi vågar inse vad den kommer att kosta oss. Den som leker struts och stoppar huvudet i sanden har kanske tidvis ett något lättare liv, han har möjligen mindre rädsla, men också mindre hopp. Hur kan man hoppas på en ny himmel och en ny jord om man inte vill erkänna att, som det står i Andra Petrusbrevet, ”de himlar och den jord som nu finns är sparade åt elden” (3:7)?
Den som tar bort korset ur kristendomen, avskaffar på samma gång uppståndelsen. Det finns ingen uppståndelse utan föregående död. Man måste gå förbi helvetets port innan man kommer fram till himlen. Låt oss komma ihåg det, när vi har intryck av att vi befinner oss på tillvarons botten. Det är just då, när allt förefaller hopplöst, som något helt nytt kan börja.
De katastrofer som Jesus förutsäger syftar till att visa oss hur allvarligt livet är. Var på er vakt, säger han, var beredda, det kommer att bli svårt. Mer än någonsin är hans varning aktuell. Vi vet inte hur mycket tid vi har kvar. Detta inger oss rädsla. En rädsla som vi inte behöver skämmas för. Även Jesus har känt ångest, han har svettats vatten och blod. Men i en kristen människas öron lyder samtidigt ordet: ”Inte ett hår på ert huvud skall gå förlorat” (Luk 21:18). Därför kan vår ångest aldrig urarta till panik. Vad som än händer, är Gud med. ”Detta är er stund, nu har mörkret makten”, säger Jesus (Luk 22:53). Ja, detta är Satans stund.
Men samtidigt är det Jesu stund, Faderns stund, den stund som han hela sitt liv sett fram emot, men inte desto mindre ängslas inför när den nu har kommit. Även om vi förlorar allt, så är det ändå inte förlorat därför att Gud fångar upp det och förvandlar det till evigt liv. I det rum som Gud skapar genom att han omsluter oss med sin kärlek, får allting sin mening. Där faller allt på plats, till och med vår rädsla. Det finns en trygghet som är så stor att den kan rymma rädsla.
Vi är kanske i vår tid alltför försiktiga, alltför måna om att inte få komplex. Vi försöker lugna ned oss själva och andra genom att kamouflera sanningen. Dagens evangelium visar att Jesus inte är så försiktig. Han ställer människan inför den hårda sanningen. Men samtidigt pekar han på Fadern som är med, alltid. Och han visar att just detta hårda som vi inte kan annat än frukta, är vår befrielse.
Ångest och tillit, rädsla och förväntan, sorg och glädje utesluter inte varandra. Det kommer aldrig så tydligt fram som under den sista nattvarden. Vilket outgrundligt djup av glädje och lycka finns inte i den kärlekens innerlighet som råder mellan Jesus och hans lärjungar! Men samtidigt, vilken skugga också över denna samvaro på grund av Jesu förestående lidande! Men de dunkla aningarna förstör inte friden. Det är just där som Jesus ger sin frid, den frid som världen inte kan ge (Joh 14:27).
Varje mässa har något av detta ljusdunkel över sig. Å ena sidan, vilket allvar! Hela Kristi offer är närvarande här: han utger sin kropp och utgjuter sitt blod. Men samtidigt finns här ett stilla jubel, ty här finns kärlek i sin allra högsta form. Det kan inte finnas något större på denna jord än att få äta och dricka själva Kärleken.