Som ni vet håller Kyrkan idag en särskild böndag för präst- och ordenskallelser. Det var påven Paulus VI som i ett radiomeddelande lördagen den 11 april 1964, precis vid inledningen av vigilian till den Gode Herdens söndag, uppmanade alla troende att just denna dag intensifiera bönen för kallelser till präst- och ordensliv. Och den helige Fadern inledde sitt anförande genom att påminna om vår Herres egna ord i Matteus-evangeliets nionde kapitel, ”Be skördens herre att han sänder ut arbetare…” (Matt 9:38) Varför skall vi be om detta? Varför är det viktigt att det finns de som är villiga att ta sig an den vackra men stundom även slitsamma uppgiften att på ett särskilt sätt arbeta för skördens Herre?
I dagens första läsning hörde vi hur Paulus och Barnabas nått fram till Antiochia i Pisidien för att där förkunna Evangeliet. Apostlarnas slutord till de församlade judarna lyder: ”Det var ni som först skulle få höra Guds ord förkunnas. Men då ni nu visar det ifrån er och dömer er själva ovärdiga det eviga livet, då vänder vi oss till hedningarna. Ty så har Herren befallt oss…” (Apg 13:46) Detta är vad arbetet för Herren till slut handlar om: det eviga livet. Ett liv som kan tas emot eller förkastas. Ett liv man kan stå öppen inför eller döma sig ovärdig. Och valet: för eller emot det eviga livet – är och förblir det mest avgörande en människa någonsin kommer att stå inför.
Det är medvetenheten om att den frälsning Jesus genom sitt lidande och sin död vunnit åt alla människor också måste tas emot i ett personligt ”ja” som fått människor genom Kyrkans tvåtusenåriga historia att svara på Guds kallelse att – på en uppsjö olika sätt – låta Evangeliet bli känt i hela världen. Ja, detta kan likaväl ske i cellens ensamhet som på gator och torg, i vårdandet av sjuka som i tjänsten vid altaret. Djupast handlar alla dessa olika sätt att följa den Gode Herden då Han kallar till någonting som kanske låter högtravande men, så länge det föds nya människor på vår jord, alltid kommer att vara aktuellt: det handlar om att rädda själar. Att en gång få se det realiserat som Johannes i sin uppenbarelse fick skåda, ”…en stor skara som ingen kunde räkna, av alla folk och stammar och länder och språk. De stod inför tronen och Lammet klädda i vita kläder med palmkvistar i sina händer.” (Upp 7:9)
Som Paulus skriver i sitt brev till romarna: ”…var och en som åkallar Herrens namn skall bli frälst. Men hur skulle de kunna åkalla den som de inte har kommit till tro på? Och hur skulle de kunna tro på den som de inte har hört? Och hur skulle de kunna höra, om ingen predikar? Och hur skulle några kunna predika, om de inte blev utsända?” (Rom 10:13-14) Därför uppmanar Kyrkan oss idag att ”be skördens herre att han sänder ut arbetare…” så att nya människor skall kunna känna igen Herrens röst då Han kallar dem till denna viktiga uppgift som utsända av Gud.
Någon som verkligen blev träffad över denna Jesu uppmaning var Thérèse av Jesusbarnet. I ett brev den 15 augusti 1892 till systern Céline skriver hon:
”… En dag när jag tänkte på vad jag kan göra för att rädda själar, fick jag ljus från ett ord i evangeliet. Jesus sa en gång till sina lärjungar när han visade dem fälten med mogen säd: ”Lyft blicken och se hur fälten redan har vitnat till skörd”, och lite senare: ”Skörden är stor men arbetarna få. Be därför skördens herre att han sänder ut arbetare till sin skörd”. Vilket mysterium!… Är inte Jesus allsmäktig? De skapade varelserna tillhör de inte honom som har skapat dem? Varför säger Jesus: ”Be skördens herre att han sänder ut arbetare”? Varför?… Å, det är därför att Jesus har en så ofattbar kärlek till oss att han vill att vi tar del i själarnas frälsning tillsammans med honom. Han vill inte göra någonting utan oss. Universums skapare väntar på en fattig liten själs bön för att rädda andra själar som liksom hon själv är återlösta genom hans blod.
Vår kallelse är inte att gå ut och skörda på de mogna sädesfälten. Jesus säger oss inte: ”Slå ner era ögon, se på fälten och gå iväg för att skörda dem”. Vårt uppdrag är något ännu mer upphöjt. Detta är det som vår Jesus säger: ”Lyft upp blicken och se. Se hur det i min himmel finns tomma platser, det är er uppgift att fylla dem. Ni är för mig som den bedjande Mose på berget, be mig om arbetare och jag skall sända dem, jag väntar bara på en bön, en suck från ert hjärta!…” Bönens apostolat är det inte, så att säga, mer upphöjt än ordets apostolat? Vårt uppdrag som karmeliter är att fostra arbetare som går ut med evangeliet för att rädda tusentals själar, vars mödrar vi skall vara… Céline, om det inte vore Jesu egna ord vem skulle då våga tro det?… Jag tycker vår lott är mycket vacker, vad skulle vi ha att avundas prästerna?…” (Brev 135)
Nej, lilla Thérèse avundades inte prästerna. De hade visserligen fått ett uppdrag i Kyrkan som även hon längtade efter: att få sprida Evangeliet till jordens yttersta gräns, men detta var ingenting de klarade av på egen hand. Ja, om det är någonting varje präst är väl medveten om så är det just hur fullständigt beroende han är av böner och offer från Guds folk, om han i sin tur skall kunna föra detta folk närmare Gud. Och detta är bra. Det ömsesidiga beroendet. Medvetenheten om det. Världen hade sett så mycket bättre ut om flera av oss insåg detta. Med Paulus ord förstå att, ”…ingen av oss lever för sig själv, och ingen dör för sig själv.” (Rom 14:7) Det handlar om att vi alla tillhör Kristus och i Honom tillhör vi varandra. Och om det är så, ja då har vi även ansvar för varandra. För varandras eviga frälsning.
Bilden av den bedjande Mose på berget som Thérèse använder i sitt brev är mycket passande, en bild som hon gärna återvänder till i sina andra skrifter. Thérèse hänvisar till Andra Mosebokens sjuttonde kapitel, där Mose ber uppe på berget medan Israeliterna kämpar mot Amalekiterna nere på slätten, och det är sedan genom Mose bön som Gud ger sitt folk seger. Vacker är även Thérèses syn på det andliga moderskapet: att vara moder till de av prästerna evangeliserade själarna. Det andliga moderskapet har alltså ingenting att avundas det andliga faderskapet. De är komplementära och ömsesidigt beroende av varandra.
Detta andliga moderskap var någonting som helgonet upptäckt 1887, ett år före hennes inträde i Karmel. I Manuskript A återger hon händelsen:
”En söndag, då jag betraktade en bild av Vår Herre på korset, frapperades jag av blodet som droppade från hans ena hand. Jag kände en stor smärta vid tanken att detta blod föll till marken utan att någon försökte samla upp det. Jag beslöt att i anden hålla mig vid korsets fot för att ta emot den gudomliga dagg som droppade ner där, och jag förstod att jag sedan måste utgjuta det över själarna. Jesu rop på korset genljöd i mitt hjärta: ”Jag törstar” Dessa ord upptände en okänd, häftig iver inom mig… Jag ville ge min Äskade att dricka, och jag kände själv en brännande törst efter själar. Ännu var det inte prästernas utan de stora syndarnas själar som attraherade mig, jag brann av längtan att få rycka dem undan den eviga fördömelsen.” (Självbiografiska skrifter, s. 88f)
I den nämnda berättelsen är Thérèse i sanning mycket nära evangeliets heliga kvinnor, de som stod närmast den korsfäste Jesus och så att säga delade hans ”törst efter själar”, Hans ”oändlig längtan” att alla människor skall bli frälsta. Bilden föreställde Maria Magdalena som omfamnar fötterna på den korsfäste Jesus och precis som hon ville Thérèse fånga upp den korsfästes blod, inte bara för sin egen del utan för alla. För hela mänskligheten. Hennes tanke är mycket tydlig: Jesu blod på korset måste nå ut till alla dem för vilka det har utgjutits, särskilt de största syndarna. De som, om de inte tar emot det, riskerar att hamna i helvetet. Om detta skulle ske hade blodet som fallit till marken liksom gått förlorat.
Vad Thérèse beskriver är egentligen ingenting annat än en ung människa som precis upptäckt sin kallelse. Någon som hör Herrens röst. Någon som i kärlek väljer att följa den. Och hur många människor har inte sin frälsning att tacka för att just denna enda karmelitnunna fann och var trogen sin kallelse?
Bröder och systrar, då vi idag särskilt ber för präst- och ordenskallelser gör vi det i, med och för Kyrkan. För Kyrkan och för hela världen. Vi gör det med förhoppning om att alltfler unga skall få växa upp och upptäcka sin kallelse. Att de skall få växa upp till att bli helgon. Att de skall bli till stora helgon. Och vi ber medvetandes om att bönen är ett ansvar. Ja, genom vår bön kan fler människor upptäcka och förnya troheten mot sin kallelse, men bönen är också – i sig – en kallelse. Och i Kyrkan finns det ingen kallelse som är viktigare och mer upphöjd än just bönen.