Predikan av Dom Benedict Hardy OSB.
Jag kommer ihåg hur jag en gång på en anslagstavla vid järnvägsstationen i
Hereford såg en stor affisch, jag tror den var gul, där det med stora svarta
bokstäver bara stod “Joh 3:16”. Jag tyckte det var en ganska smart idé att på så
sätt väcka människors nyfikenhet och få dem att slå upp bibelstället, som är en
så underbar sammanfattning av evangeliet och för oss så gränslöst fullt av hopp
och tröst. Vi hörde det läsas för bara en liten stund sedan:
“Så älskade Gud världen att han gav den sin ende Son, för att de som tror på
honom inte skall gå under utan ha evigt liv” (Joh 3:16). Bara en vers, men den
ger oss kunskap om Guds kärlek till oss, bevisad genom gåvan av hans ende Son
Jesus Kristus och löftet om evigt liv. Det är tron på dessa sanningar som definierar
oss som kristna.
Guds kärlek först och främst. Det är främst Kristi kors som visar oss den. Som han
själv säger blev Jesus upphöjd för att vi skulle kunna se honom där och därmed få
Guds kärlek till oss tydligt framställd inför våra ögon: en kärlek som är starkare än
synden och mäktigare än döden.
Att vi håller blicken fästad vid korset blir en nödvändighet och en livlina för oss,
särskilt när vi känner oss omgivna av mörker, med till synes ingen tillstymmelse
till tröst inom synhåll. Tack vare korset vet vi att Guds kärlek är oövervinnerlig
och aldrig kommer att svika oss. Som Johannes skriver i sitt första brev:
”Så uppenbarades Guds kärlek hos oss: han sände sin ende Son till världen för att
vi skulle få liv genom honom. Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att
han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder” (1 Joh 4:9-
10).
Paulus säger detsamma: “Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för
oss medan vi ännu var syndare” (Rom 5:8). Och därför kan Paulus i dagens läsning
ur Efesierbrevet som i extas tala om rikedomen i Guds barmhärtighet, hans stora
kärlek till oss, den överväldigande rika nåden i hans godhet mot oss (Ef 2:4 ff).
Här sviker oss språket, för den gåva Gud skänkte oss i Kristus är vida större än
något vi kan fatta. Gud kunde ha gett oss vad som helst i hela skapelsen, men när
han gav oss sin enfödde Son gav han mycket mer än det.
För Jesus Kristus är också den gudomlige Sonen som av evighet föds av Fadern,
Faderns fullkomliga avbild, det ojämförliga föremålet för Faderns kärlek, som själv
är Gud. Han gavs oss vid Inkarnationen. Men ännu mer ”utgavs” han för oss i hans
lidande och död, en total gåva där absolut ingenting hölls tillbaka.
Följden för oss av denna gåva är liv. Inte bara det naturliga livet, fastän det också är
en underbar och dyrbar gåva från Gud. Nej, det här är liv i Kristus, ett vida
fullödigare, rikare och bättre liv. Det är evigt och gudomligt, för det är en
delaktighet i Guds eget liv. ”Jag har kommit för att de skall ha liv”, säger Jesus,
“och liv i överflöd” (Joh 10:10).
Detta överflödande liv erbjuds “var och en som tror på honom”. Det vill säga att
tron är ett villkor för att vi skall kunna motta det, för det som ges för intet kan
bara tas emot för intet. Och så står vi omedelbart inför mysteriet med dem som
frivilligt vägrar att tro.
Johannes säger att de är dömda. Enligt Augustinus förklaring kom Kristus som en
läkare för att bota en sjuk människa. Om någon vägrar att ta emot hans hjälp
kommer han att dö, inte på grund av läkaren utan på grund av den sjukdom som
han redan hade innan läkaren anlände.
Betyder det att alla som saknar en uttalad tro på Kristus måste sluta i helvetet?
Kyrkan förnekar uttryckligen den slutsatsen. Inte desto mindre hävdar hon med
rätta att vi inte får tänka på Kristus som en stor religiös lärare som bara visade på
en väg bland andra vägar till Gud.
Eftersom frälsning innebär att vara i Kristus, är det omöjligt för en kristen att
tänka sig något slags alternativ frälsning, där Kristus inte behövs. Vi säger därför
att alla som blir frälsta blir det tack vare Kristus och genom hans kors, och det
enda livet i himlen är det liv som den evige Sonen delar med sin Fader och till
vilket han bjuder in alla som vill.
Guds kärlek, hans gåva som är Kristus, tron, det eviga livet: allt sammanfattas i en
enda vers. Inte att undra på att bibelsällskapens folk tycker om att skriva den på
affischer som sätts upp vid järnvägsstationer och på anslagstavlor utanför
kyrkorna.
Problemet med affischtexter är att de på något sätt blir utnötta. När vi gång på
gång går förbi dem kan inte bara papperet utan själva orden blekna, förlora sin
fräschör och alltför lätt glömmas bort och ignoreras.
Men vi har något mycket bättre än affischer för att behålla Johannes ord levande
och inför våra ögon. Vi har liturgin och sakramenten. Tack vare dem blir dessa
ord aktuella och omedelbara för oss, en verklighet här och nu.
Vi har nått fram till mitten av fastetiden och förbereder oss med växande allvar
och iver inför firandet av vår tros centrala mysterier vid påsk. På långfredag får vi
betrakta korset som hålls upp inför oss och meditera över vad det innebar för Gud
att för oss utlämna sin enfödde Son.
På påskdagen, vars glädje vi anteciperar redan i dag, skall vi sedan fira Kristi
uppståndelse från de döda, orsaken och källan till vårt eget nya och eviga liv. Över
hela världen kommer katekumener att döpas vid påskvakan, och vi skall alla
förnya våra doplöften. För, som Jesus förklarade för Nikodemos, är det genom att
födas på nytt i vatten och Anden som vi kommer in i Guds rike (Joh 3:5).
Och redan nu, i dag och varje dag, kan vi delta i källan och höjdpunkten i Kyrkans
hela liv, vars instiftelse vi skall fira på skärtorsdag.
Eukaristin kallas vår tros största mysterium och sakrament. I eukaristin mottar vi
varje gång Guds gåva av sin ende Son. I eukaristin offrar vi Lammet som blev
slaktat och som sedan upptogs i härlighet.
Här uttrycker och livnär vi vår delaktighet i det eviga liv som redan är vårt, och
som skall fulländas för oss i himlen. För detta är livets bröd. Här blir den
människoblivne Guden närvarande, han som lovade att den som äter hans kött
och dricker hans blod redan har evigt liv (Joh 6:54).
Låt oss därför under denna mässa be om nåden att tillbringa den tid som återstår
av fastetiden med iver, så att vi kan fira den kommande påskhögtiden med en
alltmer fördjupad tro och kärlek.