Matt 5:38–48
När vi hör Jesus säga: ”Ni har hört att det blev sagt till fäderna… men jag säger er”, så ligger det nära till hands att tro att Jesus avvisar eller motsäger det gamla förbundets lag och kommer med en helt ny lära. Men så är det inte menat. Både lagen och evangeliet kommer från Gud. Gud kan inte bli sin egen motståndare. Det handlar inte om motsättning utan om utveckling. Gud uppenbarar sig allt klarare. Jesus avskaffar ingenting. I stället försäkrar han högtidligt: ”Jag har inte kommit för att upphäva utan för att uppfylla. Sannerligen, innan himlen och jorden förgår, skall inte en enda bokstav, inte minsta prick i lagen förgå” (5:17–18).
Det svenska ”sannerligen” står för det hebreiska ”amen” som också finns i den grekiska grundtexten. Jesus älskar detta ord ”amen”. Hos Matteus förekommer det ända till trettio gånger i uttrycket: ”Amen, jag säger er.” Det är ett sätt att tala som är typiskt för Jesus och som man inte möter före honom. De flesta av oss växer aldrig ur det som psykologerna kallar trotsåldern. Därför är vårt favoritord ”nej”. Vi inbillar oss att varje nej befäster oss i vår självständighet. Jesus säger ”amen”: det är bra, jag är ense. Maria säger samma sak: ”Må det ske!”
Jesus vet att Fadern många gånger och på många sätt har talat till världen genom profeterna (Heb 1:1). Han bejakar och bekräftar dessa Faderns ord. Det är till och med så att det är först nu som dessa gamla ord avslöjar sin egentliga mening. Hela det gamla förbundet var ju riktat mot Jesus, alla de ord som Fadern talat var en förberedelse till det slutgiltiga ordet som han talar genom sin Son. Först när detta slutgiltiga ord är uttalat förstår vi vad som var menat med alla tidigare ord. Vad Gud menar när han säger: ”Låt oss göra människan till vår avbild (1 Mos 1:26) förstår vi först när vi vet att Kristus, den nye Adam, är den osynlige Gudens avbild (Kol 1:15). Att vara Guds avbild är mycket mer än vi trodde. Det är att bli upplyft till Guds nivå, att, som Jesus och i honom, återspegla Fadern.
Orden ”öga för öga och tand för tand” som Jesus citerar i dagens evangelium var redan ett första steg mot den kärlekens lag som Jesus skulle förkunna: att vi måste älska varandra så som han har älskat oss. Dessa ord ”öga för öga och tand för tand” var en reaktion mot den besinningslösa hämndlystnad som lätt kan överfalla en människa som blir attackerad. Det står inte: ”När någon slår ut en av dina tänder, måste du slå ut en av hans tänder”. Nej, meningen är: när någon slår ut en tand hos dig får du inte hämnas genom att slå ut alla hans tänder, utan du måste begränsa till en tand. ”Tand för tand.” Denna provisoriska rättvisa var för Israel ett stort steg i riktning mot den kärlek som Jesus skulle predika, en kärlek som inte alls ger igen utan låter sig såras. Det gamla förbundets etik är på väg till den fullkomliga kärleken som Jesus visar oss.
Det vi finner i Gamla testamentet är en fullkomlighetens väg som till sist leder till Kristus. Därför får man aldrig läsa Gamla testamentet som en färdig och avslutad helhet. Det måste alltid ses som en partiell uppenbarelse som är på väg till den fulla uppenbarelsen i Kristus. Man kräver inte samma sak av barn i förskolan som av universitetsstudenter. Gud uppfostrar sitt folk steg för steg. Inte ens av alla kristna kräver man samma sak. Paulus skriver till korinthierna att han hittills har givit dem mjölk, inte fast föda, därför att de fortfarande är spädbarn i Kristus (1Kor 3:1–2). Guds hemlighetsfulla vishet förkunnar han endast för de andligt fullvuxna (2:6–7).
Jesus ger oss här en viktig lektion i bibelläsning. Han ger oss en nyckel varmed vi kan öppna Gamla testamentet. Denna nyckel är han själv. Om vi inte ser att allt i Gamla testamentet tenderar mot Kristus och får sin slutgiltiga uppfyllelse i honom, fattar vi ingenting. Då läser vi en intressant gammal bok, men inte Guds ord, ord från en och samme Gud som uppenbarar sig själv – och oss och vår bestämmelse – successivt, steg för steg.
Det är alltid Jesus som är den fulla uppenbarelsen. Det är han som öppnar våra ögon så att vi kan skåda undren i Guds lag (Ps 119:18). ”Älska era fiender och be för dem som förföljer er”, säger Jesus. Medan evangelisten Johannes gång på gång understryker kärlekens ömsesidighet – t ex ”Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra ” (13:34) – finner vi hos synoptikerna det ofta återkommande temat om kärleken till fienden, en kärlek alltså som inte blir besvarad.
Många människor, särskilt fromma människor, reagerar spontant när man talar om att älska sina fiender: ”Men jag har ju inga fiender.” Är det så säkert? Finns det ingen i din närhet som har en märklig förmåga att irritera dig, eller någon vars blotta namn ger dig en bitter smak i munnen, någon vars flyttning eller t o m död du – i allra största hemlighet – skulle välkomna? Finns det ingen bland dem du regelbundet möter som du upplever som odräglig, som du inte vill ha något med att göra, som du flyr som pesten? Finns det ingen som någon gång har sårat dig djupt och som du kanske har ”förlåtit”, men som i alla fall väcker obehag och motvilja när minnet om såret dyker upp igen? För många av oss betyder kärleken till fienden just att älska sådana ”små” fiender.
Att älska sina fiender är sannerligen inte lätt. ”En broder kom till Abba Matoës och sade till honom: ’Hur kunde munkarna i Sketis göra mer än vad Skriften fordrar, när de älskade sina fiender mer än sig själva?’ Abba Matoës svarade honom: ’Själv kan jag ännu inte älska den som älskar mig lika mycket som mig själv’.” Men i motsats till vad brodern trodde fordrar Skriften faktiskt mer än att vi älskar våra fiender som oss själva. ”Så som jag har älskat er”, säger Jesus, ”skall också ni älska” (Joh 13:34), det vill säga, ni skall älska andra mer än er själva. Jesus har ju varit beredd att ge sitt liv för oss, att älska oss mer än sig själv.
Kärleken till fienden är ett omöjligt företag om man ser den som en föreskrift som påtvingas oss utifrån. Den blir bara möjlig när Gud själv har ”vaknat” i oss och vi börjar älska med hans egen kärlek. Först när han gör det i och genom oss blir det äkta vara. Åter visar det sig att kristen moral inte ”fungerar” utan kristen mystik. Grundprincipen är en gång för alla fastställd av Jesus: ”Om någon är kvar i mig och jag i honom bär han rik frukt: utan mig kan ni ingenting göra” (Joh 15:5).
Att ha några små ”fiender”, några som irriterar oss, kan alltså vara en stor nåd. Det tvingar oss att släppa in Jesus, att skaffa rum åt honom, att säga till honom: jag kan det inte, gör du det. Vi släpper taget om vårt eget usla liv och låter honom leva i oss. Om ni har läst en del helgonbiografier har ni säkert märkt att många av dessa helgon hade fiender, små och ibland stora, och att det var dessa fiender som mer än andra helgade dem. Våra fiender tvingar oss att erkänna vår oförmåga och att utifrån denna vanmakt ropa till Gud. Och Gud önskar inget mer än att stå oss bi och till och med göra själv det vi inte förmår.
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.