Anders Arborelius OCD.
Gud förberedde sin ankomst till världen genom Israels längtan. Alltsedan skapelsen kom till, har Gud lagt ner sina spår i allt det som finns till. Alltsedan förbundet instiftades, har han ingjutit en längtan efter dess fullbordan. När Sonen blir människa, blir denna längtan uppfylld, men bara genom att ständigt öka i intensitet. Den osynlige Guden, upphöjd över allt, driver människan att leta efter honom, att söka hans ansikte. Men när Gud blir synlig och får ett mänskligt ansikte genom att sänka sig ner till jorden, ja, stiga ner under den, då driver han människan att söka honom ännu mycket mer, överallt, i det höga och i det låga, i stort som smått.
”I enlighet med sin storhet är Gud okänd för alla varelser som gjorts av honom, ty ingen har genomforskat honom i hans upphöjdhet, vare sig bland de gamla eller de som lever nu. I enlighet med sin kärlek är han emellertid känd av alla tider, tack vare honom genom vilken han har skapat alla ting: och denne är ingen annan än hans Ord, vår Herre Jesus Kristus, som i de yttersta tiderna har blivit människa bland människorna för att förena slutet med början, det vill säga människan med Gud. Det är därför som profeterna, efter att ha fått den profetiska karismen från detta Ord, i förväg har förkunnat hans ankomst i köttet, genom vilken Guds förening och gemenskap med människan blivit förverkligad enligt Faderns gottfinnande”, säger Irenaeus.
Guds kärlek till människan och hans längtan efter henne drev honom att sätta allt i verket för att få sin kärlek besvarad. Vår längtan efter honom är bara ett eko, och ett ganska svagt och tvekande sådant, av hans längtan efter oss. Denna hans längtan är så obändig att han inte nöjer sig förrän han så att säga står på jämställd fot med oss. Först när Gud blir människa kan hans väntan på och längtan efter människans ja-ord bli uppfylld. Därför får vi också tala om Guds advent: hans ständiga väntan på att vi skall ge honom vårt helhjärtade ja. Kärlek fordrar alltid en viss jämställdhet. Den gudomliga jämlikheten innebär att Gud sänker sig ner för att upphöja människan. Gud blir människa för att gudomliggöra henne — som kyrkofäderna älskade att upprepa.
Gud själv är svaret på alla våra drömmar och förväntningar. Därför måste allt det vi i vårt hjärtas innersta väntar och hoppas på gå i uppfyllelse i den människoblivne Guden, i Jesus. Varje människa har ju sin högst speciella dröm, eftersom hon är helt unik. Hennes relation till honom är också djupt personlig. Något unikt och totalt nytt sker i varje människas möte med honom. Kärleken är aldrig riktigt likadan. I honom finner vi just vad vi behöver: en vän, en broder, en brudgum, som aldrig är helt detsamma för någon, även om han i sig själv alltid är densamme.
Hans personliga mysterium är outtömligt. Där finns oändligt mycket att ösa för var och en. Det tar aldrig slut. Vi är aldrig ensamma mer. Vi gör allt tillsammans. Också svårigheterna, lidandena, tråkigheterna binder oss till honom. Ja, särskilt det vi inte själva orkar med. Ingenting klarar vi av helt på egen hand. Men han klarar det, även om han först måste visa oss vår totala hjälplöshet och oförmåga. Och det är bland det svåraste en vanlig människa med självkänsla i blicken och självförverkligande som ideal kan pröva på. Och prövad blir hon! Ändå leder en sådan prövning till större och djupare glädje, om hon tar emot den ur hans hand som är själva kärleken och glädjen.
(Ur Trosmeditation, © Karmeliterna)