Av Anders Arborelius OCD.
Guds längtan efter gemenskap med människan drev honom att göra sig själv till människa för att göra det lättare för henne att älska honom och finna sin glädje i honom. Han ville att vi skulle älska honom också så som vi älskar vår medmänniska. Sedan Gud har blivit människa, finns det inte något dilemma för oss längre angående vem vi skall älska mest: Gud eller människorna. När Gud blir människa i Jesus Kristus, blir vi älskade av honom både på ett gudomligt och mänskligt sätt. Inkarnationens mysterium — och realism — ger oss verkligen insyn i Guds inre och inblick i hans lag. Hela Israels historia pekar fram mot detta. Profeterna, psalmerna, lagen, ja, allt i Israel leder fram till Jesus, som i sin person och sändning fullbordar det gamla förbundet. Han är slutet, målet och fullbordan av lagen (Rom 10:4).
”Och denna lag är det heliga evangeliet, som i sig rymmer kärleken till Gud och till nästan. Och jag fick insikt i så många, många vackra ting angående denna kärlek till nästan och hur Gud tycker så mycket om att se den hos oss, att han, om vi kunde älska honom utan att älska vår nästa, skulle föredra att vi älskade nästan framför honom själv. Jag menar, att om vi måste välja mellan att älska antingen den ene eller den andre — alltså Gud utan nästan eller nästan utan Gud — så skulle han föredra att vi älskade nästan i stället för honom”, säger Maria Magdalena de’ Pazzi (1556—1607) för att ge uttryck för den gudomliga kärlekens totalt osjälviska ”dårskap”. Den blir tydlig i Guds människoblivande, som ju innebär en fullkomlig utblottelse, kenosis, på alla områden.
Gud har själv allt att förlora på att bli människa, men människan har allt att vinna på detta underbara byte, som överträffar alla hennes förväntningar. Det otroliga besannas, när Gud träder in i vår mänskliga historia — och geografi. Också ortnamnen i Israel får frälsningsbetydelse för oss: ”Betlehem födde honom, Nasaret fostrade honom, Kafarnaum hade honom som invånare”, säger Johannes Chrysostomos (344?—407). Och så fortsätter det att vara i alla tider i Kyrkans historia och geografi: Rom, Lourdes, Fatima — men också Auschwitz, Hiroshima, Gulag. Inkarnationens och frälsningens realism består och är en outsinlig källa av glädje mitt i det värsta lidande. Ingen ondska, av vilket djup den än må vara, är så stor att den kan mäta sig med djupen i Guds godhet.
(Ur: Trosmeditation)