Julens högtid föregås av en hoppets tid. Advent är den liturgiska tid som Kyrkan har instiftat för utvecklingen av detta hopp. De kristna väntar på Kristi ankomst i hopp om att denna ankomst skall ge en ny impuls till världens förvandling. Varje år av det tredje millenniet öppnar porten till ett nytt steg framåt för mänsklighetens framåtskridande. Detta framåtskridande är framför allt ett andligt framåtskridande som visar på ett större inflytande av Kristus på det mänskliga livet och en större utbredning av den nåd som utgjuts i våra hjärtan genom den helige Ande.
Julens förväntan är alltså inte enbart en väntan på Jesu födelse. Den är full av hopp om en bättre framtid som skall bli given åt världen genom denna födelse. En frälsare som är Guds Son äger all makt att höja mänskligheten till en högre nivå av gudomligt liv. Vi vänder oss till denna Frälsare medvetna om att det redan är 2000 år sedan han kom till jorden och att han har åtagit sig ett frälsande och helgande verk som fortsätter att bära frukt genom århundradena. När vi gör oss beredda att återuppleva denna ankomst, är vi förvissade om att den skall bidra till ett nytt utbredande av Kristi Rike.
Vi vet att vi kan förvänta oss alla nådens välgärningar av Frälsaren som vi vill fira. Han som har överskridit det oändliga avståndet mellan himmel och jord kan inte annat än att göra sin ankomst mycket fruktbar. Det hopp vi sätter till Frälsaren kan inte svika oss. När han kommer ibland människorna, kommer Människosonen med sin suveräna allmakt som tillåter honom att förverkliga de mest ambitiösa program för inrättandet av en bättre mänsklighet.
Han kan inte bara besvara all vår strävan, all vår längtan efter en värld där det goda vinner seger över det onda. Han överträffar, genom utövandet av sin allmakt, allt vad vi kan föreställa oss och hoppas på. Han längtar efter att fylla oss med alla andliga gåvor, framför allt vill han lägga grunden till sitt kärleksrike i allas hjärtan. Han kommer till denna värld som den gudomliga Kärleken som älskar utan gränser, som drar kärlek till sig och som får oss att älska.
Kyrkans nuvarande hopp kommer ihåg från förr, att en mycket lång tid av hopp föregick Messias ankomst. Fadern har i sin vishet ansett denna period vara nödvändig. Innan han gav sin Son till mänskligheten ville han se till att det fanns förutsättningar för ett gott mottagande. Uppenbarelsen av en messiansk konungs ankomst var i själva verket ofullständig, ty den var ännu inte en uppenbarelse av Guds Sons ankomst, en uppenbarelse som bara kunde förverkligas genom just denna ankomst.
Men utsikten om en messiansk Frälsare stimulerade det judiska folkets hopp och riktade deras blickar mot en underbar framtid, ty det messianska riket förväntades vara ett rike som överflödade av allt det goda som människorna kunde önska sig.
Detta hopp uppfylldes över förväntan genom Guds Sons ankomst. Den Helige Ande som har danat hoppet om Messias i våra hjärtan, har givit en helt oväntad fullbordan åt detta hopp, genom ankomsten av en person som var på samma gång messiansk och gudomlig.
I ljuset av den kristna tron, kände hoppet bättre igen den bebådade Frälsaren i Guds inkarnerade Son. Under adventstiden återfår detta hopp hela sin betydelse och all sin kraft. Det handlar om att vänta på Frälsaren med en öppen själ, för att helt och fullt kunna ta emot honom vid hans ankomst. Ju mer hoppet upplivar de kristna när julen närmar sig, desto bättre förberedda blir deras hjärtan att ta emot allt som Kristus vill ge till mänskligheten av i dag.
Så många suckar och längtar efter en bättre värld. Advent är den tidpunkt då man kan ge uttryck åt de mest djärva och ädla förhoppningar med visshet om att få ta emot ett himmelskt svar, som vi får höra vid jultiden. Kritik och klagan över smärtsamma eller svåra situationer bör förvandlas till en hoppets kris som höjer sig till Honom, som kommer oss närmare och närmare, och som längtar efter att komma bland oss för att hela allt ont i det mänskliga samhället.
Hoppets tid, Advent, får en ny dynamik att välla fram som stöder sig på Honom som kommer. Den uppväcker glädjen i att vänta på en Messias som kommer med all gudomlig kärlek.
(Ur: Karmel 2005:4)