Kors som vi tar emot genom att avstå från att klaga, utan i stället låta dem förena oss mera med vår korsfäste Herre. Vi kan tänka på vår heliga moder Teresa som bad om att få lida eller dö, eller vår helige fader Johannes som önskade att få lida och bli föraktad för Jesus. Följer vi verkligen korsets väg eller tar vi livet lite från den bekväma sidan? ”Systrar, besluta er då äntligen”, skriver moder Teresa, ”för att ha kommit hit för att dö för Kristus, inte för att omhulda er för Kristi skull” (FV 10,5). I allt detta är Jungfru Maria vårt föredöme och vår ledstjärna. P. Gabriel av S:ta Maria Magdalena (1893-1953) skriver: ”Vår Fru vill att vi skall likna henne, inte bara i vår yttre klädnad, utan ännu mer i vårt hjärta och vår ande. Om vi blickar in i Marias själ ser vi att nåden i henne har blommat ut i ett oerhört rikt andligt liv, ett liv i inre samling, oavlåtligt offer till Gud, ständig närhet och innerlig förening med honom.
Marias själ är en helgedom reserverad enbart för Gud… Där råder endast kärlek och iver för Guds ära och mänsklighetens frälsning… Karmel är symbolen för det kontemplativa livet, ett liv som är helt vigt åt att söka Gud, helt riktat mot att leva nära Gud, och den som bäst har förverkligat detta höga ideal är Jungfru Maria.” Med Elisabeth av Treenigheten skall vi låta nådens Moder forma vår själ efter sin egen själ. Vi får vara gränslöst tacksamma för att vi har fått en så härlig kallelse. Tacksamhet är den första grundstenen i troheten. ”Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta, av hela din själ och av hela din kraft.” Om alla människor har plikt att uppfylla detta bud, så har vi gudsvigda det ännu mycket mer. Låt oss ofta med stor glädje och tacksamhet förnya våra löften och fatta den fasta föresatsen att vara dem heligt trogna hela livet ända tills de fullbordas i det stora Bröllopet i himlen!
[Tal hållet i Karmelitklostret i Glumslöv vid en löftesförnyelse – epilog i boken Göm dig vid bäcken Kerit – livet i Karmel av Wilfrid Stinissen OCD.]