Att leva med Maria

Vi kan betrakta Maria som vår äldsta syster, som genom sitt liv konkret visar hur en kristen skall leva. Inom Karmel har vi alltifrån början i henne igenkänt en syster som inkarnerar Ordens ideal och sålunda stimulerar till efterföljelse, enbart genom att vara. Maria är ett perfekt föredöme för varje kristen. ”Man framställer den heliga Jungfrun som ouppnåelig”, klagar Thérèse av Jesusbarnet några månader före sin död, ”man borde i stället visa hur man kan efterlikna henne, hur hon i det fördolda övade dygderna; man borde påpeka att hon levde av tro precis som vi och bevisa det med texter ur evangeliet.”

Jungfru Maria När Paulus skriver att vi måste bli Guds efterföljare (Ef 5:1) kan detta förefalla fullständigt ouppnåeligt och därför också till intet förpliktande. Å andra sidan är det inte heller riskfritt att efterfölja helgonen: alla har ju sina fel och ”djävulen kommer att visa dig deras ofullkomligheter” (Johannes av Korset). Den som söker efterfölja Maria löper däremot ingen risk. Hon var från början helt syndfri och samtidigt människa som vi. När Kristus är ”rättfärdighetens sol” (Mal 4:2) är Maria ”rättfärdighetens spegel” (lauretanska litanian).

En av Karmels mystiker, Maria Petyt (1623–1677), förklarar hur klokt det är att inte direkt vilja se in i solen, utan i stället se solen reflekterad i den fläckfria spegel som Maria är. ”Denna spegel tempererar strålarnas kraft och reflekterar dem så att de är avpassade efter vår synförmåga. På så sätt ser man solen klart och distinkt, som om det inte fanns något mellanled mellan den och ögat. Ty man stannar inte vid spegeln utan vid solen som visar sig i den, utan att ögat kan skilja solen från spegeln.”

Att leva med Maria är alltså att försöka handla som Maria har handlat, eller skulle ha handlat om hon hade befunnit sig i samma situation. Man tar Maria som förebild och norm, och man vinnlägger sig om att handla så att det inte finns någon diskrepans mellan henne och en själv. Maria är den första som helt konsekvent har levt i bergspredikans stil. Som vår äldre syster har hon banat väg och visat vilken livsstil man skall välja när man tillhör den kristna familjen. ”Låt oss aldrig säga att vi inte kan”, skriver Maximilian Kolbe, ”ty den Obefläckade finns precis för att var och en skall kunna.”

Känner man sig kallad till ett liv i bön, kan man spara mycket tid om man är villig att av Marias exempel lära sig hur man ber. De få böneord av Maria som är bevarade utgör en komplett böneskola. ”Ske mig så som du har sagt”, svarar Maria vid bebådelsen, och visar därmed att hon står fullständigt till Guds förfogande. Den främsta meningen med varje form av bön, medtation eller kontemplation är att växa in i Marias öppenhet, att låta sin kropp och själ bli som Marias kropp och själ: öppna kärl som rymmer Guds liv. Eller negativt uttryckt: att växa bort från sig själv, från all självupptagenhet och självrådighet.

Den som går i Marias böneskola är inte ute efter andliga ”upplevelser”, han söker inte att med hjälp av bönen ”förverkliga sig själv”. Det enda han vill är att bli tom på allt eget för att skapa utrymme för Gud. När man väljer Maria till lärare i bönens konst, får man lättare upp ögonen för allt som hindrar Guds frihet och binder hans händer. Man upptäcker bättre var man fortfarande tjänar sig själv i stället för att vara ”Herrens tjänare”. Att be på det rätta sättet är alltid, medvetet eller omedvetet, att bli som Maria, ja, att bli Maria.

Marias andra böneord som Lukas bevarat för oss är hennes magnificat: ”Min själ prisar storligen Herren.” Ju mer man växer in i hennes ”Ske mig så som du har sagt”, desto mer erfar man att detta första böneord går över i en tacksamhetens bön. Ty när en människa förlorar sig själv åt Gud och reservationslöst ställer sig i hans tjänst, kommer ögonblicket då han i henne, liksom i Maria, uppenbarar sin Son (Gal 1:16). Då förvandlas hennes ”fiat” till ett ”manificat”. Kan man annat än prisa Gud, när det har gått upp för en att man är ett levande ciborium?

Marias tredje böneord hör vi i Kana, där hon påpekar för Jesus: ”De har inget vin.” Hon lär oss därmed något väsentligt om förbön och visar konkret hur vi skall be för oss själva och för andra.

Dessa tre böneord täcker alla livets situationer. På dessa tre ord ”hänger” bönens hela konst.

Man kan också leva med Maria när man läser Bibeln. Hon kan lära oss att läsa Guds ord såsom hon har lärt Jesus att läsa det. Hon var och är väl bevandrad i Skriften, i synnerhet i evangeliet, som är hennes egen historia. Hon kan inpränta i oss sin egen vördnad för Ordet som gjorde att hon lät Ordet stå kvar i dess fulla kraft, utan att kräva att alltid förstå (jfr Luk 2:50).

Men att läsa evangeliet med Maria betyder framför allt att se Kristi ord förkroppsligade i henne. När vi läser att Jesus svarar den skriftlärde: ”Det förnämsta budet är detta: du skall älska Herren, din Gud, av allt ditt hjärta och av all din själ och av allt ditt förstånd och av all din kraft” (Mark 12: 29–30) kan vi låta detta abstrakta ord bli konkret genom att se på Maria.

Hon är den enda som fullständigt konsekvent har uppfyllt det första budet och bevarat hela sin kraft för Gud. När Jesus talar om ögat som kroppens lampa och påpekar att hela kroppen får ljus om ögat är friskt (Matt 6:22) är det åter Maria som genom sitt liv bevisar sanningen av detta ord. Hennes öga var helt friskt, dvs oavbrutet riktat mot Gud och hans vilja, och därför var hela hennes personlighet genomstrålad av ljus. På varje sida i evangeliet borde vi klistra Marias bild och så göra Jesu ord till kött och blod.