För en ung människa som umgås med tanken på en klosterkallelse så är inte sällan kyskhetslöftet det som uppfattas som den största stötestenen. Fattigdom och lydnad kan väl kanske gå an, men att frivilligt avstå från allt det underbara som ett liv i äktenskap och familj medför, kan för många tyckas fullständigt otänkbart och rentav omöjligt. Och det är det egentligen också, mänskligt sett. Vi människor är ju från början skapade till man och kvinna, och det var inte förrän efter det att Gud hade gett Adam sin hustru Eva och befallt dem att föröka sig och uppfylla jorden som han kunde säga att det han hade skapat var ”mycket gott”. Äktenskapet är utan tvekan det ”naturliga” levnadssättet för oss människor. Betyder det då att den helgade kyskheten skulle vara onaturlig? Nej, men övernaturlig.
För att med ett glatt hjärta kunna avstå från äktenskapet fordras en övernaturlig kallelse. Även om man har en sådan kallelse så underlättas ett bejakande av den genom en ökad förståelse för motiven för det av Gud helgade celibatet och dess förhållande till äktenskapet. Denna text är ett litet försök till att bidra till detta. Alla människor är av förståeliga skäl inte kallade till ett liv i celibat, för då skulle ju mänskligheten gå under inom loppet av en generation. Äktenskapet är mer än bara ett nödvändigt ont för att upprätthålla livet på jorden. Det är en avbild av kärleken mellan Kristus och hans brud Kyrkan, och har i kraft av detta upphöjts till värdigheten av ett sakrament (jfr Ef 5:32, Katolska Kyrkans katekes 1601). Samtidigt säger Paulus i sin utläggning om äktenskapet och celibatet att ”den som gifter sig med flickan handlar rätt, och den som inte gifter sig handlar bättre.” (1 Kor 7:38).
Att celibatet är bättre än äktenskapet är också den slutsats som lärjungarna drar efter att ha tagit del av Jesu undervisning om äktenskap och skilsmässa: ”Om mannens ställning till hustrun är sådan är det bäst att inte gifta sig.” (Matt 19:10). Men i sitt svar balanserar Jesus det hela genom att visa på att var och en måste följa sin egen kallelse: ”Alla kan inte tillägna sig detta, utan bara de som har fått den gåvan. Det finns sådana som är utan kön från födseln och sådana som av människor har berövats sitt kön och sådana som själva har gjort sig könlösa för himmelrikets skull. Den som kan må tillägna sig detta.” (Matt 19:11)
Att avstå från äktenskapet innebär därför inte att avhålla sig från något ont utan att frivilligt avstå från något som är gott, i syfte att uppnå något som är ännu bättre. Den helgade kyskheten är således ett frivilligt offer som Gud kallar vissa människor till att göra, och precis som för alla former av offer och askes krävs att de utförs med omdöme och urskiljningsförmåga, eller discretio som det heter på latin. Att försöka göra större uppoffringar än man är kallad till och kapabel att göra leder bara till bitterhet och i värsta fall även till högmod. Även för den som är kallad till ett liv i helgad kyskhet kommer givetvis detta att framstå som ett kännbart offer, vid vissa tillfällen mer påtagligt än vid andra.
Det som den övernaturliga kallelsen innebär är gåvan att kunna bära fram detta offer med glädje, dels tack vare den trygga vissheten om att detta verkligen är Guds vilja för ens liv, dels med tanke på all den förtjänst och nåd som förmedlas genom att offret bejakas och villigt bärs fram till Gud, men även med tanke på alla de fördelar som celibatet och klosterlivet medför, nämligen att kunna leva sitt liv helt och hållet odelat för Gud i en atmosfär som i allt underlättar bönen och ger rikligt med tid till denna. Ett hjälpmedel för att förstå meningen med den helgade kyskheten och så kunna bejaka en kallelse till denna är att studera Kyrkans teologi på området, det vill säga vad Gud ursprungligen har menat med sexualiteten, äktenskapet och kyskheten för himmelrikets skull. Den salige påven Johannes Paulus II insåg tidigt under sitt pontifikat Kyrkans medlemmars behov av en sådan ”kroppens teologi”, varpå han i september 1979 inledde en 129 avsnitt lång serie av katekeser under sina allmänna onsdagsaudienser, som senare kom att benämnas med just denna titel.
Det finns flera böcker som sammanfattar och kommenterar innehållet i Kroppens teologi, där bl.a. Theology of the Body Explained av Christopher West kan nämnas. Påven inleder katekesserien genom att utgåendes från skapelseberättelsen redogöra för människans och sexualitetens teologiska ursprung. Man kan ställa sig frågande till varför vi har skapats med en så stark sexualdrift när Gud samtidigt har gett oss så många bud som begränsar utlevandet av den, för att inte tala om den särskilda kallelsen till total avhållsamhet. Men då måste vi komma ihåg att människan efter syndafallet inte längre är vad hon ursprungligen var ämnad till att vara. Det sexuella begäret eller konkupiscensen, ”vad kroppen begär, vad ögonen åtrår, … det kommer inte från Fadern utan från världen.” (1 Joh 2:16). Vår sexualitet kan liknas vid en vild häst, som måste tämjas. Det första nödvändiga steget är att helt enkelt bura in den, för att förhindra att den helt löper amok.
Detta kan uppfattas som en mycket otillfredsställande begränsning av friheten. Men det är bara det första steget. Målet är att med hjälp av Guds nåd nå fram till den punkt då det går att ta bort buren utan att hästen springer iväg, så att man under kontrollerade former kan leda den dit man vill. På detta sätt kan man alltså likna vad det innebär att uppnå kyskhet, som Katolska Kyrkans katekes beskriver som ”att en människa lyckas integrera sin sexualitet i sin person och därigenom också att hon uppnår inre enhet till kropp och själ.” (nr 2337). Att detta är den enda vägen till sann frihet och frid framgår också tydligt: ”Alternativet är klart: antingen behärskar människan sina lidelser och uppnår frid, eller också låter hon sig trälbindas av dem och blir olycklig.” (nr 2339).
Alla människor utan undantag är kallade till kyskhet. Äktenskapet är inte någon genväg som upphäver kyskhetskravet och gör att allt plötsligt blir tillåtet. Äktenskaplig kyskhet är minst lika viktig som den gudsvigda kyskheten, och kanske ännu svårare att uppnå helt. Men för den som med Guds hjälp börjat leva ett kyskt liv, så blir frågan om äktenskapet eller celibatet inte lika dramatisk längre. Det blir då tydligt att det offer som den gudsvigda kyskheten innebär inte handlar om att avstå från ett okyskt utlevande av sexualiteten då detta gäller för alla, utan i första hand om att avstå från den andliga gemenskapen med ens make eller maka.
Efter att i den första delen av Kroppens teologi huvudsakligen svarat på frågan ”Vilka är vi?”, går påven i den andra delen vidare till den praktiska appliceringen av detta genom att besvara frågan ”Hur skall vi leva?”. I denna del redogör han för de två huvudsakliga vägarna för oss att leva våra liv på jorden, nämligen celibatet för himmelrikets skull och det sakramentala äktenskapet. Noterbart är att han börjar med celibatet för att sedan gå över till äktenskapet, istället för tvärtom. Vid en första anblick kan detta tillvägagångssätt kanske tolkas som en nedvärdering av äktenskapet. Är inte äktenskapet det naturliga sättet att leva på, och en grundförutsättning för att förstå celibatet? Jo, om vår utgångspunkt är livet här på jorden. Men om vi vidgar perspektivet och ser till evigheten, så inser vi att äktenskapet är någonting som en gång skapats av Gud och som kommer att upphöra, medan den helgade kyskheten kommer att bestå för evigt. Därför behöver man lika mycket förstå celibatet för att kunna förstå sig på äktenskapet som det motsatta gäller.
Vi kan urskilja tre olika huvudsakliga motiv för ett liv i helgad kyskhet. Det mest uppenbara är att det lämnar mer plats åt Gud i ens liv. Som Paulus säger: ”Den ogifte tänker på vad som hör Herren till, hur han skall vara Herren till lags. Men den gifte tänker på vad som hör världen till, hur han skall vara sin hustru till lags, och det gör honom kluven. En ogift kvinna eller flicka tänker på vad som hör Herren till, på att hon skall vara helig till kropp och själ. Men den gifta kvinnan tänker på vad som hör världen till, hur hon skall vara sin man till lags.” (1 Kor 7:32.34). Och som katekesen säger (nr 2349, citerandes troskongregationens deklaration Persona humana): ”Det finns de som lever i jungfrulighet eller åt Gud helgat celibat, vilket är ett utomordentligt sätt att ge sig åt Gud med ett hjärta som inte är kluvet.” Att ett liv i celibat ger mer tid över åt ”andliga ting” är visserligen i sig inte det centrala. Allt vad vi gör är ju ämnat att vara andligt genom att det utförs i en anda av bön och bärs fram det till Gud som ett offer, framförallt i förening med Jesu offer i eukaristin.
Den praktiska erfarenheten är att det är lättare att låta sitt hjärta uppfyllas helt av Gud om man besparas alla de livets bekymmer som hör världen till och som det äktenskapliga livet ofrånkomligen också medför. Ett tydligt tecken på att man är kallad till ett liv i helgad kyskhet är därför att man bär på en stark längtan efter att få ägna hela sitt liv odelat åt Gud utan några distraktionsmoment, på ett sätt som helt enkelt inte är praktiskt möjligt i ett liv i världen som gift. Det andra motivet är det vittnesbörd för omvärlden som detta livsval innebär. Det går utan tvekan att leva ett mycket heligt liv även i ett äktenskap, förutsatt att bägge parterna är helt och hållet inställda på det. Att vara gift och dela intim kärlek med en annan människa behöver inte betyda att kärleken till Gud blir mindre, så länge man älskar sin make eller maka med den äkta, självutgivande kärleken som Gud från början har älskat oss med.
För omvärlden är det inte nödvändigtvis uppenbart att källan till all glädje hos ett lyckligt gift kristet par inte i första hand är deras ömsesidiga kärlek till varandra, utan deras gemensamma kärlek till Gud. Hos den som med ett glatt hjärta avstår från äktenskapet och således på ett konkret sätt låter Gud bli den enda kärleken i ens liv, framgår det dock klart och tydligt att Guds kärlek verkligen är så stark att inte ens den äktenskapliga kärleken kan jämföras med den. Kyskheten för himmelrikets skull är således ett starkt vittnesbörd om Guds existens och hans kärlek, och samtidigt en nagel i ögat på alla dem som envist vill hävda att det inte går att bli lycklig utan att leva ut sin sexualitet. När sexuella övergrepp av katolska präster uppdagas i media är man sällan sen med att hänga ut celibatskravet som den naturliga orsaken, samt att kritisera Kyrkan för att hålla fast vid detta.
Utan att på något sätt förringa allvaret i de begångna handlingarna och skjuta skulden ifrån sig, så är kvarstår dock faktum att det inte finns några belägg vare sig för att förekomsten av sexuella övergrepp skulle vara överrepresenterat bland katolska präster eller att celibatet i sådana fall skulle vara orsaken. Men med tanke på att den enda förklaringen till att man kan leva ett lyckligt liv i celibat där kärleken till ens make eller maka ersätts av kärleken till Gud är att Gud faktiskt finns och att han älskar oss med en oändlig kärlek, är det inte konstigt att sekulariserade media försöker hitta varje möjlighet att förneka celibatets möjlighet genom att hävda att det bara leder till att sexualiteten levs ut på annat håll.
Just därför är det så viktigt att Kyrkan i denna tid upprätthåller celibatet även för stiftspräster, för att visa på att det faktiskt är möjligt och att Guds kärlek övervinner allt. Påven Paulus VI:s encyklika Sacerdotalis caelibatus från 1967, där han bekräftade vikten av prästcelibatet efter att detta ifrågasatts under tiden efter Andra Vatikan.konciliet, är precis lika aktuell idag. Det tredje motivet för den helgade kyskheten är dess eskatologiska betydelse. Detta är egentligen det huvudsakliga motivet, något som återspeglas av att det är den benämning som Jesus själv använder på det, nämligen ”för himmelrikets skull”.
I sin utläggning om uppståndelsen för saddukéerna, som förnekade tron på denna, säger Jesus: ”Vid uppståndelsen gifter man sig inte eller blir bortgift, utan alla är som änglarna i himlen.” (Matt 22:30). Jungfruligheten för himmelrikets skull är således en försmak av himmelriket. Det innebär att redan här och nu leva på det sätt som vi alla kommer att leva i himmelen, och blir därför till en levande påminnelse för oss alla om att våra liv måste vara inriktade på uppståndelsen och det eviga livet. Som Paulus skriver: ”Men det säger jag, bröder: tiden krymper. Även de som har en hustru måste nu leva som om de ingen hade” (1 Kor 7:29). Både äktenskapet och celibatet behövs.
Vi kan likna det med förhållandet mellan det aktiva och det kontemplativa livet, representerat av de två systrarna Marta och Maria. Alla kan inte vara kontemplativa som Maria, för då skulle samhället inte fungera. Ändå säger Jesus att ”Maria har valt det som är bäst, och det skall inte tas ifrån henne.” (Luk 10:42). På liknande sätt säger Paulus rakt ut om förhållandet mellan celibatet och äktenskapet att ”den som inte gifter sig handlar bättre”. Men i vilken mening är den ena kallelsen ”bättre” än den andra? Augustinus ger svaret i en av sina predikningar, som också citeras av Thomas av Aquino i Summa Theologiae (II, q. 182, a. 1), genom att vända på orsakssammanhanget i Jesu ord till Maria.
Det som Maria har valt är det som är bäst – eftersom det inte skall tas ifrån henne. Det aktiva livet är nödvändigt för detta livet, men i himmelriket kommer vi alla att vara kontemplativa. Av samma anledning är den helgade kyskheten en högre kallelse än äktenskapet, eftersom det är det sätt på vilket vi kommer att leva i himmelriket och således kommer att vara för evigt. Och livet i himmelriket kännetecknas ju av att ingenting längre görs för att uppnå något annat syfte, utan allt har ett egenvärde i sig, nämligen genom att utgöra ett deltagande i den heliga Treenighetens eviga kärleksandning.