Nattens ljus, del 2

Biskop Anders Arborelius

Kardinal Anders Arborelius
“Nattens ljus”
Reträtt om Johannes av Korset, Djursholm 21-23 februari 2003
Föredragen är nedskrivna efter bandinspelning. Del 2 av 5.
Föredrag II
Mina är himlarna och min är jorden. Mina är folken. De rättfärdiga är mina, och mina är syndarna. Änglarna är mina, och Guds Moder och alla skapade ting är mina. Gud själv är min, han tillhör mig, därför att Kristus är min. Han tillhör mig helt och hållet. Vad ber du då om och söker efter min själ? Ditt är allt detta.
I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.
Det är viktigt för oss att se målet, när vi ger oss ut på en resa. När vi skall följa Johannes av Korset genom natten är det viktigt att veta, vart vi är på väg. När vi ser på korset, är det livsviktigt att se, att det leder till uppståndelsen. Därför måste vi ha dessa ord inför vår åsyn, att
vi som döpta, som lemmar i Kristi kropp är kallade till denna härlighet, till denna fullkomliga kärleksförening, där allt som tillhör Kristus blir vårt. Annars kommer vi att duka under på vägen. Annars kommer vi inte att orka gå vidare. För Johannes av Korset är skoningslös i sin kamp mot den gamla människan, även om han samtidigt är ömsint och kärleksfull. För oss är det svårt att förstå, att det är så i kristendomen, att samtidigt som kampen mot den gamla människan, mot synden, är så hård, så skoningslös, finns det en oändlig barmhärtighet, kärlek och ömsinthet. Det är så lätt att spela ut dessa saker mot varandra. Men Johannes av Korset kan hjälpa oss att se, att det bara är genom att gå in i natten, att ta på sig Kristi kors, som vi kan nå fram till målet, till den fulla härligheten.
I går kastade vi en hastig blick på Johannes liv. Hans namnbyte är symptomatiskt. När han går in i Teresa av Avilas klosterreform, byter han namn och blir Johannes av Korset. I karmelitorden har man denna vana eller ovana att till sitt namn foga ett tillnamn, ett av de kristna grundmysterierna. Vi har Teresa av Jesus, Teresa av Jesusbarnet, Elisabeth av Treenigheten.
Johannes av Korset får tillnamnet “av Korset”. Just detta är det mysterium han tränger in i och genomforskar. Det är liksom en kallelse i kallelsen. Jag tror, att de flesta kristna har något liknade i sitt liv. Genom dopet tar vi emot hela skatten av den uppenbarelse, som Kyrkan förvaltar. Men det finns ofta ett älsklingstema i vårt liv. När vi ser på helgonen, blir det tydligt,
att var och en belyser en aspekt av det stora mysteriet. Den heliga Birgitta talar om att “min kärlek är korsfäst”. (Amor meus crucifixus est). Det är någonting liknande med alla kristna. Det är något i trons värld som speciellt attraherar och fascinerar oss, inte för att vi skall utesluta det andra – tvärtom – utan för att vi skall tränga in i en del av sanningens helhet och genom den förstå helheten. Det är så i trons värld, att vi bejakar en och samma uppenbarelse. Kristus har uppenbarat sin sanning för hela Guds folk, för hela Kyrkan. Men den är så stor och oändligt rik.
Därför är det ofta så, att det är någonting av den, som talar speciellt till oss. Det är viktigt att vårda denna planta, att se att jag är “av Korset” eller “av Jungfru Maria”. En del av mysteriet har speciellt talat till mig. Genom den har jag förmåga att tränga in i helheten. Det är något liknande som avses, när Paulus säger, att Kyrkan är en kropp med olika lemmar. Vissa är pekfinger, andra lilltå. Thérèse av Lisieux ville leva i Kyrkans hjärta. Utifrån en del av helheten kan vi tränga in i fullheten.
Vi kan också översätta det på ett annat sätt. I Kyrkans tradition finns det olika former av spiritualitet och andlighet. De kan tyckas mycket olika. Det finns jesuiter, karmeliter, neokatekumenat och Opus Dei. Först tycker vi, att de verkat mycket olika och stretar åt olika håll.
Men meningen är, att man dras till centrum genom att leva i en form av andlighet. Jag skulle en gång tala om ett liknande tema för en grupp frikyrkopastorer. Då frågade en av dem en fråga, som först gjorde mig mycket förbluffad. Han sade: “Har ni i de olika katolska ordnarna samma
tro?” Han tyckte att de var så olika, birgittiner, jesuiter osv. Då tyckte jag, att jag förstod något, som är både trons rikedom och samtidigt tragiken i splittringen. Alla dessa andliga familjer förvaltar samma arv. I den katolska helheten hålls de samman genom Läroämbetet, Petri stol, som vi firar idag. Tragiken i de andra kyrkorna och samfunden är, att de drar åt olika håll.
Istället för att se att den karism, den speciella nåd man har fått, skall berika helheten och ha sitt centrum där, blir det väldigt lätt så, att man dras ut i periferin. Kanske den fullkomliga enhet,
som vi ber och hoppas på, på något sätt måste ligga i, att vi upptäcker, att vi har vårt centrum,
vår tyngdpunkt i Kristus, men att detta kan yttra sig på olika sätt. Detta var en liten parentes som
hjälp att förstå varför Johannes hette Johannes av Korset. Hans kallelse och livsuppgift var att
tränga in i korsmysteriet och där ge oss den förståelse och näring vi behöver för att ta till oss
budskapet.
Johannes är kyrkolärare. Det betyder, att han har en uppgift till hela Kyrkan att hjälpa alla att
förstå, vad korset är. Han har en förmåga att tala till alla kristna i alla tider och i alla
sammanhang om vad korset är. I vår tid ser vi, att också många icke katolska kristna i Johannes
av Korset finner rening och hjälp. Här i Sverige har vi den stora förmånen, att en av våra stora
1900-talsdiktare, Hjalmar Gullberg, har översatt flera av hans dikter. Därför var själens dunkla
natt redan ett begrepp, innan karmelitorden kom till Sverige på 1950-talet. Det är just detta
begrepp, som är Johannes’ tolkningsnyckel för att förklara korsets mysterium. Det religiösa
språket – kors, frälsning, nåd – har den svagheten att människor kopplar in “söndagstonen”. Det
är ord jag hör i kyrkan, men så fort jag lämnar kyrkan gäller andra saker. Det är en av de största
svårigheterna med att förmedla det kristna budskapet, att människor, även med god vilja, har en
tendens att säga: Det här med nåd, frälsning och kors, det är sådant jag hör i kyrkan, och där
tycker jag att det passar bra. Men sedan när jag kommer ut, på arbetsplatsen, och när jag kämpar
med mina personliga problem, då använder jag andra nycklar och tolkningsmodeller. Det är
något av det mest tragiska, att vi har så svårt att ta med oss evangeliets budskap och språk, när
vi lämnar kyrkolokalerna och går till våra arbetsplatser eller sitter i våra familjesammanhang.
Här kan Johannes av Korset hjälpa oss att ta med oss korset. Liksom vi har ett kors om halsen,
när vi går ut och arbetar, måste vi ha det inskrivet i vårt hjärta, i våra tankar, så att det hjälper
oss att förstå livets alla skiften och omständigheter. Johannes av Korset vill översätta den kristna
grundsanningen, frälsningen på korset, till ett sätt som vi kan förstå och använda oss av i livets
alla omständigheter. Som kristna tror vi, att Kristus på korset har tagit på sig hela världens
mörker. Natt, synd, lidande och död har han liksom sugit upp i sig för att det skall filtreras
genom hans genomborrade hjärta och bli frälsningsmaterial. Allt lidande, all synd, all död, all
olycka, allt mörker från tidens början till dess slut passerar genom den människoblivna Gudens
hjärta, när han lider för världens frälsning. Alla kristna oavsett konfession eller tradition, tror, att
korset är Guds sätt att frälsa världen. Det är inga teologiska svårigheter med det. Men det är
svårt att förstå detta, att tro att det gäller mig, att mitt mörker, att min synd finns med i det som
händer i världen med Irak, detta som hela världen lider av, allt det mörker som ligger över
jorden, allt det mörker som tränger in i människornas hjärta och ställer make och maka mot
varandra, föräldrar och barn, det som gör att man i en församling fastnar i förtal, svårigheter och
otaliga former av mänskligt mörker som gör livet tungt och svårt. Vi kan se det i vårt eget hjärta
och upptäcka, att där finns något som hindrar mig att leva i evangeliets kärlek och glädje. Det
finns mörker i oss, i världen, i allt skapat. Vi får tro, att detta är material för frälsningen. Vi tror
det, men ändå måste vi gång på gång övertyga oss om, att detta är något som Jesus Kristus vill
förvandla till nåd.
Allra tydligast blir det ofta på det personliga planet i biktens sakrament. Den biktande kommer
med sitt bagage – synd, svaghet, bristfällighet – allt det har hon eller han packat ner i sin väska.
Så kommer hon till bikten och lägger upp det inför Gud. Det blir då förlåtet och frälst. Vad gör
hon då? Då packar hon ned nåd i sin väska och går hem. Även om inte alla biktande riktigt
förstår det stora undret som sker, så är det detta som sker. Man kommer dit som syndare och
lämnar som helgon. Ändå är det få som riktigt begriper detta. Jag kommer dit som en människa
full av svaghet och synd, och jag låter Kristi frälsningsmysterium, hans kors och uppståndelse
rena och förvandla mig. Jag blir förlåten. Det som tidigare var syndasår blir ett nådens sår.
Johannes av Korset använder ofta sårterminologin. Han talar om det behagfulla såret. Genom
synden är vi sårade. Det är vi alla tillräckligt klarsynta att inse. Det kan vara på olika sätt.
Genom arvsynden fortplantas såret från generation till generation. Vi är sårade av livet, vi är
sårade av varandra. Även när vi vill varandra väl, sårar vi varandra. Vi märker ofta i mänskliga
konflikter, att det beror på misstag. Man har sagt någonting, men man har det tolkat det på visst
sätt. Så fortplantar det sig. Vi ser det i familjesammanhang. Vi ser det på arbetsplatser. Vi ser det
i kommuniteter och församlingar. I de flesta fall är det inte för att såra man gör någonting, men
det tolkas så. Dessa sår bär vi alla på. Vi kan inte göra så mycket åt att vi är sårade. Däremot är
vi som kristna kallade att låta detta smärtfyllda sår infogas i Kristi sårade hjärta och där bli
förhärligat och genomlyst. Det är en stor dag i en människas liv, när hon kan upptäcka, att
hennes sår är något som drar till sig Kristi kärlek och i andra hand andra människors kärlek. Det
är ofta så mänskliga konflikter löses, när man vågar visa sina sår för varandra, när man vågar
säga: också jag är en svag och känslig varelse. Det som Johannes av Korset vill visa är mycket
praktiskt och livsnära: att Kristi kors fungerar som helande, frälsande verklighet i alla livets
omständigheter.
Vi har en tendens, att när vi talar om frälsning, göra den till något fromt, som svävar över
verkligheten. Men när vi står i det vardagliga livet, ser vi inte mycket av frälsning. Där skall vi
göra allt annat. Men om vi verkligen tror, att Kristus är vår Frälsare, då får vi tror att han verkar
i alla livets sfärer och vrår. Det finns inget område, där han inte vill tränga in med sin frälsande
kärlek. Johannes av Korset vill alltså ge oss denna grundinsikt, att Kristi kors finns i vårt och i
världens hjärta, och att det ständigt pågår en dragkamp mellan Kristi frälsningsverk och det
motstånd som finns i oss och i världen. Det kan bero på mycket olika saker. Det kan bero på
tröghet. Det kan bero på att vi ofta är halvsovande, att vi inte är vakna. Det kan också bero på
den Ondes inflytande, som gör det svårt för oss. Ofta är det kombinationer av orsaker som gör
att vi inte öppnar ögonen och ser, att mitt i den verklighet som är vår pågår Kristi frälsningsverk
ögonblick för ögonblick. Allt det som sker, allt det jag är med om, på det yttre och inre planet,
har till uppgift att befria mig från syndens och den gamla människans slaveri och öppna mig för
det nya, för kärleken, för det som Gud vill ge mig.
Johannes av Korset är både teolog och poet. Här svarar han också mot ett pastoralt behov. Han
hjälper människor både utifrån sin teologiska och sin poetiska utgångspunkt att förstå, vad det
kommer an på. Han använder poesins språk och metod för att tala om trons verklighet. I hans
dikter finner vi hans ursprungliga intuition och mest talande symboler. Hans mest kända dikt är
Själens dunkla natt. Den har han kommenterat i en prosakommentar. Det var så han gick till
väga. Han skrev dikter. Det var ofta en mycket personlig sak. Det kunde vara en karmelitnunna
eller någon annan som bad om ett ord. Då skrev han en dikt. Sedan sade hon: “Jag begriper inte
riktigt det här”. Då skrev han en tjock bok på 200, 300 eller 400 sidor om detta till denna person.
Här ser vi verkligen, att han tog själavårdens uppdrag på allvar. Idealet är att man både
mediterar över dikten och sedan försöker tränga in i prosakommentaren. Diktens språk har den
fördelen, att det ofta talar till det djupaste inom människor. Där använder han ett symbolspråk
som egentligen alla människor han känna igen sig i. När han använder ordet, vet alla vad det är,
för alla har upplevt natt. Natten har den fördelen att den kommer tillbaka med jämna mellanrum.
Även om man i vår tid lyser upp natten med neonljus, kan man inte stänga ute natten. Den finns
där. Många upplever natten som något skrämmande, något hotfullt, något obehagligt. Barnen blir
rädda, när det blir natt och springer till mamma och vill ligga i hennes säng. Så kan det vara i
hela vårt liv. Vi är rädda för mörkret, för det vi inte förstår. Det lurar spöken och farligheter i
hela vårt liv. Vi är rädda för mörkret, för det vi inte förstår. Det lurar spöken och farligheter i
natten. Det är inte bara inbillning. Det är farligt att gå ut på natten i Stockholm och Rio de
Janeiro. Det kan ingen bortförklara. Det finns något hemskt i natten. Tillvaron är inte bara vänlig
och snäll. Riksdagen kan inte avskaffa synden och döden och lidandet, hur gärna vi än skulle
vilja det, i välfärds- Sverige. Det lurar dunka krafter i tillvarons marginaler. Vi måste vara
realistiska och säga, att det finns hemska saker i världen, också i vårt eget hjärta. Det finns ett
mörker som är kompakt. Johannes av Korset vill hjälpa oss att vara realistiska. Vi kan inte med
trollspö trolla bort natten. Den återkommer, i naturen, i världen och i vårt eget hjärta. Det finns
någonting som motsätter sig Kristi frälsande kärlek. Det finns ondska, det finns lidande, det finns
våld.
Men – och det är det hoppfulla budskapet – detta är inte allsmäktigt, det finns Någon annan som
styr. Det finns Någon annan som har offrat sitt liv för att vi inte skall bli offer för mörkrets
makter. Denna kamp pågår, samtidigt som natten och mörkrets makter i grunden är besegrade på
korset. Dagen är alltså det viktiga. När påskdagsmorgonen gryr, då är natten för alltid besegrad.
Vi kan också läsa denna bild liturgiskt. Påskvakan, Kyrkans främsta liturgi, den heligaste av alla
liturgier, visar oss detta ögonblick, när ljuset tänds i natten för att tala om Kristi seger. Kristus
har uppstått i gryningen. Så har nattens och mörkrets makter besegrats. Detta är något som har
skett en gång för alla, samtidigt som följderna och konsekvenserna finns kvar i vårt och världens
liv.
Det är här människan största brottning kommer in, det som filosoferna kallar teodicéproblemet.
Varför kan Gud tillåta, att det är så mycket ondska? Hur kan Gud tillåta att barn missbrukas och
korsfästs och dör? Hur kan Gud tillåta detta? Här kan vi säga, att den personliga kampen
kommer in, för att gå över från misstro till tillit. Vi kan inte bara bortförklara problemet och
säga: Du måste ha tillit. Det är ofta Jobskampen, som varje människa måste gå igenom, när hon
konfronteras med ondskans och lidandets djup. Därför blev Job ett helgon. I Venedig kan man
besöka den helige Jobs kyrka. Det är ganska ovanligt, att man uppkallar kyrkor efter det Gamla
Testamentets stora personer. Men det finns, och just i Venedig kan man även finna den helige
Jeremias kyrka och andra gammaltestamentliga heligas kyrkor. Just Job har fördelen att han
symboliserar den allmänmänskliga kampen för att nå fram till att förstå meningen med lidande,
död och allt det svåra varje människa måste kämpa sig igenom. Därför måste vi unna varandra
denna brottning. Ingen kan undgå denna smältdegel, då hon måste kämpa med dessa stora
frågor. En kristen människa vet i djupet av sitt väsen, att Kristus genom sitt kors har återlöst
världen. Men med jämna mellanrum kommer denna kamp tillbaka. Varför måste mitt barn dö?
Varför måste världens människor ställa sig mot varandra i krig och hat? Alla dessa svåra frågor
kan man inte trolla bort med ett trollspö, utan de kommer tillbaka. På ett sätt är det bra, att de
kommer tillbaka, ty varje gång vi går i närkamp med dessa frågor kan vi fördjupa vår tro. Den
stora frestelsen i vår tid är att avskaffa lidandet genom ett riksdagsbeslut och säga, att det inte
finns något lidande. De döende kan vi stänga in på en institution, där ingen ser dem, men de
finns där ändå. Själens kamp kan vi avskaffa genom lyckopiller. Så fort vi tar bort lyckopillret
kommer det upp igen. Hur mycket vi än försöker kan vi inte helt avskaffa lidandet. Sedan är det
annan sak att vi måste lindra och hjälpa och försöka få detta under kontroll. Men det finns
former av mänskligt lidande, som vi inte kan komma undan. Hur mycket vi än försöker förbättra
vår värld – och det är vi kallade att göra, att hjälpa människor som lider av själens och kroppens
sjukdomar, att avskaffa krig och orättvisor – så vet vi, att det finns mänskligt lidande som det
inte går att undfly. Då konfronteras vi åter igen med: Hur gör vi, hur tar vi emot det, vad innebär
det? Här är kristendomens glada budskap, att det är Kristus som har tagit på sig detta för och
med mig. Jag är inte ensam med att kämpa och förstå, varför mitt barn måste dö i skelettcancer.
Det finns en annan som tar på sig detta. Vi lever inte i isolering utan i dialog.
Det är detta som är Bibelns glada budskap, att allt detta får vi förvandla till bön: våra frågor, vårt
uppror vårt skrik. Det är därför Psaltaren är så viktig. Det är egentligen ingen from bok.
Psalmisten talar inte vackert och väluppfostrat till Gud, utan han skriker ut sina frågor. Varför
har du övergivit mig? Varför tillåter du detta? Hur kan du överge mig? Ändå är det också
har du övergivit mig? Varför tillåter du detta? Hur kan du överge mig? Ändå är det också
Kyrkans stora böneskatt, som vi ber i tidebönerna. Om vi verkligen lyssnar till Psaltarens ord,
blir det lättare för oss att också infoga våra skrik, vår tröstlöshet och meningslöshet. Det är på
samma plan vi möter Johannes av Korsets budskap – min personliga natt, min kamp för att
förstå, varför det är så hemskt, varför jag är så isolerad, varför ingen förstår mig, varför jag
ständigt på nytt blir missförstånd – allt detta blir i vår individualistiska kultur så viktigt.
I vår del av världen behöver man ofta inte kämpa för brödfödan. I andra länder, i fattiga länder,
är man ofta lyckligare på det viset. Man måste hela tiden kämpa för att klara livhanken, och man
har inte så mycket tid att se sig själv i spegeln, sina egna problem. Det är det som alltid förvånar
oss, att människorna i slummen i Bombay ser mycket lyckligare ut än människorna här. Det kan
låta litet cyniskt. Men så länge man är upptagen av kampen för att försörja sig och sin familj, då
har man inte så mycket tid att klaga över sin egen problematik. Det låter lite krasst och cyniskt
för oss. Men lidande finns i allt mänskligt liv. Så länge man är upptagen att kämpa för
överlevnad på det rent fysiska och materiella planet, då har man inte så mycket tid att ägna sig åt
själens problem. Var begår man självmord? Det är inte i Sudans flyktingläger, där man vet att
man skall svälta ihjäl i morgon, utan det är här i övergödningens Sverige. Nu överdriver jag och
provocerar som Johannes av Korset gör. Men i alla former av mänskligt liv finns det lidande och
kamp som ingen kan undgå. Det kan anta olika former, olika gestalter, men det finns där alltid.
Att då lita på att denna mörkrets makt är besegrad på korset, det är det som det kommer an på, i
vårt liv, i Kyrkans liv och i världens liv, att våga lita på att allt det som är så hemskt, tungt och
mörkt, det är i grunden besegrat, och natten har gått över i dag, även om nattens svallvågor,
lidandets, dödens och syndens svallvågor finns kvar, och de ofta får oss att tro, att det är mörkret
som har segrat.
När vi läser Johannes av Korsets dikt Själens dunkla natt blir vi i första hand förvånade över att
han talar om denna sköna lyckostrimma. Det återkommer gång på gång. Just detta lilla ord är
mycket viktigt. Lyckan är inte ett kompakt paket som vi alltid kan gotta oss i. Vad är lycka? Ju
mer människor söker lyckan, desto mindre finner hon den. Lyckan är inte ett paket som vi kan ta
upp och glädja oss åt, utan lyckan är en skör lyckostrimma, ett litet ljus som är tänt i mörkret.
Detta får oss att se realistiskt på tillvaron. Kristus har aldrig avskaffat lidandet utan tagit det på
sig. Han har låtit det passera in i sitt hjärta. Just detta kan ge oss lyckostrimman även i ett
mörker, som kan tyckas kompakt. Vi vet, att vi inte är övergivna. Något liknande är det ofta i
alla de mänskliga lidandessituationer, som vi alla möter. Vi kan inte säga till en mor, vars barn
håller på att dö, att hon skall vara lycklig. Men genom att vara närvarande, genom att hålla
henne i handen, genom att visa vår solidaritet, kan vi kanske ge något av denna lyckostrimma.
Nu tror jag, att vi alla har upplevt i vårt liv, när det har varit riktigt mörkt, att det inte är de stora
förklaringarna och predikningarna som varit till hjälp utan den stilla solidariska närvaron.
Något liknande är det med Kristi solidaritet och närvaro i vår värld. Han ger oss inte en
heltäckande logisk förklaring på lidandets problem. Det är det vi gärna skulle vilja ha, när vi
talar med våra icke troende vänner. Vi skulle vilja förklara för dem, precis hur det är, så att de
förstår. Men så lätt är det inte. Människan är en helhet, som inte bara är logik. Hon är lika
mycket hjärta som hjärna. Det är ofta denna stilla diskreta närvaro i en lidandesituation, som gör
den uthärdlig. Man behöver inte någon som börjar predika och förklara teologiskt och
filosofiskt, varför du måste gå igenom det här, att ditt barn håller på att dö. I sin förklaring till
Själens dunkla natt skriver Johannes av Korset: “Själen sjunger denna sång först sedan hon
redan uppnått fullkomningen, dvs. kärleksföreningen med Gud. Hon har redan de hårda
prövningar och vedermödor bakom sig som hon lidit, när hon vandrade på den smala vägen till
det eviga livet. Om denna väg talar vår Frälsare i evangeliet, och på den måste själen i de flesta
fall vandra för att nå fram till den höga och lyckliga föreningen med Gud.”
Människan är alltså kallad till denna fullkomliga kärleksförening med Gud. Hon är kallad till
den högsta tänkbara kärlek. Men för att nå därhän måste hon gå den smala vägen. Och den
vägen är mödosam. Den är fylld av prövningar och vedermödor. Så är det för de flesta
vägen är mödosam. Den är fylld av prövningar och vedermödor. Så är det för de flesta
människor. Livet är inte lätt. Jesus har aldrig sagt, att livet skall vara lätt. Han säger: “Du är inte
ensam på denna väg. Jag har gått den före dig, och jag fortsätter att gå den med dig”. Det är
egentligen det som är evangeliets glada budskap, att vi inte är utkastade i en mörk tillvaro på
egen hand, utan Gud har själv stigit ned och gått denna väg. Gud har gått korsets väg, han har
tagit korset på sig. Vi bär inte vårt kors ensamma, utan han bär det för och med och i oss. Det är
här något av vändpunkten ligger, att människor upptäcker detta. Även om mitt liv är så tungt och
svårt, är jag inte ensam i detta. Det kan man upptäcka på olika plan. Man kan upptäcka det
genom en människa. Att ha en vän i prövningen, det är något av det viktigaste. Man kan också
upptäcka det i en direkt relation till Kristus, att det jag nu går igenom, går jag inte igenom genom
någon blind ödesmakts beslut, utan detta är något jag bär med och i Kristus. Det är det första
steget att upptäcka, att detta är min del av Kristi kors. Detta är min delaktighet i hans korsväg.
Det är ofta den insikten som kan ge någon form av mening åt ett mänskligt lidande, att detta,
som Paulus säger, är mitt sätt att uppfylla det som fattas i Kristi lidande för världen. Det är en av
de mest chockerande texterna i det Nya Testamentet. Kan det fattas något i Kristi lidande? Det
kan det naturligtvis inte. Men Kristi lidande fortsätter på ett mystiskt sätt till tiden slut. Så länge
det finns människor som måste frälsas, fortsätter Kristus att med och i dem ta på sig världens
lidande. Det är en av de viktigaste trossanningarna, men samtidigt en av de svåraste att begripa.
Kristus har ju bara lidit och dött en gång på Golgota. Ändå fortsätter detta korsmysterium att
verka. Trots att Kristus nu är förhärligad hos Fadern, bär han sårmärkena på sin kropp i himlen,
så läser vi i Johannes Uppenbarelse. Hur vi kan vi förklara det? Vi kan egentligen inte förklara,
att Kristus nu är uppstånden och förhärligad hos Fadern, men att han ändå bär Lammets
genomborrade sår på sin förhärligade kropp. Han fortsätter att vara solidarisk och närvarande i
världens lidande. Något liknande är det med eukaristin. Där säger vi att Kristi korsoffer på
Golgota blir närvarande. Fastän det är en förfluten verklighet, fortsätter detta att ha en
sakramental närvaro i eukaristin. Det är en av de viktigaste men samtidigt svåraste
trossanningarna att tränga in i och förklara.
Hela Johannes av Korsets syn på den dunkla natten vill hjälpa oss att förstå detta på ett
personligt, existentiellt sätt. Min natt, mitt kors, mitt lidande är inte skilt från Kristus och hans
korslidande. Han är min brudgum, och vår kärleksförening är så djup, att han tar på sig mitt
lidande och bär mig genom detta in i det nya livet. Jag är aldrig ensam och övergiven, utan han
är ständigt förenad med mig. Denna kärleksförening har ingåtts i dopet. Johannes av Korset talar
om själens trolovning med sin brudgum, Kristus. Han använder brudmystikens ord för att
uttrycka detta. När vi döps, ingår vi en andlig förmälning, trolovning, ett äktenskap med vår
brudgum. Sedan dess tar han sig an alla våra angelägenheter. Hela vårt liv utspelar sig i denna
heliga förening. Vårt lidande, vår kamp, våra prövningar, äger aldrig rum bara i mig, utan alltid i
denna dialog, i denna förening. Det är så stort för oss att förstå detta, vi som är så präglade av
den västerländska individualismen. Jag tror, att det är något av det allra svåraste att förstå för en
nutida västerlänning, att hon inte är en åtskild individ. Allt det vi hör, även en viss form av
förkunnelse, går ut på att intala dig att det är du som tolkar världen, det är du som har dina
gudsbilder, det är du som utifrån dina känslor präglar världen. Men kristendomen säger, att det
är Kristus som i dig har intryckt sitt kors, sin kärlek. Det är alltid i dialog med honom du går din
väg. Du är aldrig ensam. Du är aldrig övergiven. Det som du upplever som din kamp och dina
svårigheter, det delar han med dig. Det är den bibliska grunduppenbarelsen, att människan är
skapad till Guds avbild. Han kom för att få oss att förstå, att det är oss han är intresserad av –
inte moder Teresa eller någon annan. – Han är intresserad av var och en av oss.
Vi skall sammanfatta med ett citat av Johannes av Korset, vilket är mycket viktigt. “Den
vandring som själen måste göra för att uppnå förening med Gud kan av tre orsaker kallas en
natt. Den första orsaken är själens utgångspunkt, därför att där måste hon avlägga sin aptit, sin
åtrå efter de världsliga ting hon är fästad vid och de intressen hon har genom att avstå från dem
och förneka dem. Detta verkar som ett slags natt för människans alla sinnen och känslor. Den
andra orsaken är de medel, den väg hon måste ta, alltså trons väg, vilken också den är mörk som
andra orsaken är de medel, den väg hon måste ta, alltså trons väg, vilken också den är mörk som
natten för vårt förstånd. Den tredje orsaken är vandringens slutmål, Gud själv, som likaså kan
sägas vara som en mörk natt för själen under hennes jordeliv. Dessa tre nätter måste passera
genom själen, eller rättare sagt, själen måste passera genom dem för att slutligen uppnå
föreningen med Gud.”
Först låter detta mycket jobbigt. Det är ju tre nätter. Den första är utgångspunkten för själen. Vi
sitter så fast i våra egna begär och önskningar och vår längtan. Det gör att vår värld är
förmörkad. Då blir vi anbefallda att gå en väg, som också den är mörk, och det är trons väg. Den
är mörk för vårt förstånd, säger Johannes av Korset. Vi kan aldrig förstå trons mysterier.
Förståndet kan ge oss hjälp. Här är vår katolska teologi ganska hoppfull. Man säger, att
förståndet kan ledsaga tron en bra bit på väg. Men det kommer alltid ett ögonblick, när
förståndet inte räcker till, när vi i dunkel tro måste acceptera det som Kristus har uppenbarat för
oss. Tron är alltid på ett sätt en natt. Vi måste ta ett språng ut i det vi inte riktigt förstår. Sedan
finns det en tredje orsak. Det är att Gud själv är en mörk natt för själen under hennes jordeliv. Vi
kan aldrig helt förstå Gud, så länge vi lever här på jorden. Han är alltid större. Det är dessa tre
nätter, som måste passera genom själen. Det kan vi se i vårt liv. Ibland är det en natt som är mer
framträdande, när vi kämpar med oss själva, våra svårigheter, vår synd, vårt lidande. Ibland är
det tron, som vi tycker är svår att förstå. I sista hand är det detta, att Gud är så oändligt stor, att
han övergår allt vad vi kan tänka och förstå. Men Johannes av Korsets hoppfulla budskap är, att
detta är för vårt bästa, för vår frälsning. Gud själv har tagit på sig denna natt, när han blev
människa.
Vi behöver bara tänka på hur evangelierna skildrar Jesu Getsemane- natt, när han svettas blod,
när han måste kämpa för att säga: “Ske din vilja, inte min”. Denna bild måste inpräglas på vår
inre näthinna: den människoblivne Guden som av kärlek och solidaritet med oss har tagit på sig
Getsemane- natten. Egentligen är detta lika viktigt som Golgota för att förstå frälsningen. I
Getsemane är det den inre kampen, när Jesus kämpar för oss alla. På Golgota är det den yttre,
kroppsliga kampen. I Getsemane är det själens kamp. Detta kan vi aldrig förstå rent logiskt.
Ändå tror jag, att vi alla anar, att det är detta som är hemligheten med mitt liv, att jag kan se, att
Jesus Kristus kämpar med och för mig, både i Getsemane och på Golgota. Då är jag aldrig
övergiven och hänvisad till mig själv, utan jag kan alltid se, att mitt liv sker i dialog, även om det
inte finns en enda människa som bryr sig om mig och förstår mig. Detta hör man ofta, och det är
en annan frukt av individualismen, att människor inte längre förstår varandra. Antagligen är det
så individualistiskt, att man talar förbi varandra. Man når aldrig fram till varandra, till och med i
de djupaste relationerna. Människor som lever tillsammans vet ingenting om varandra. Ofta hör
man vid dödsfall, att hustrun säger sig inte ens veta om mannen trodde på Gud. Det är det
märkliga, att relationens täthet har försvunnit. Man växlar partner lika ofta som man byter
tvättmaskin. Men människor har inte fått möjlighet att nå varandra. Kanske är det vår tids största
mörker och natt, att det är så svårt att leva i relation, i dialog. Då är det svårt för människor att
tro, att Kristus kan leva i så djup dialog med mig. Man har inget mänskligt erfarenhetsmaterial.
Man kan liksom psykologin säga, att det är svårt för människan att se Gud som en kärleksfull
far, när den egna fadern bara har varit på karriärjakt hela sitt liv och rest på konferenser. Vår tids
tragik är, att människor har så olyckliga erfarenheter av varandra. Då tror de, att Gud ska
avspegla detta. Men Gud är större. Han kan bryta igenom dessa vallar. Och även en människa,
som har gjort alla slags olyckliga erfarenheter av mänskliga relationer, kan plösligt se denna
sköna lyckostrimma. Det finns någon som är bara kärlek, omtänksamhet och ömhet. Han talar
till mig i min brustenhet, i min utsatthet, i min svaghet. Det är det som vi till sist får be om.
Herre Jesus Kristus, du talar till varje människa på det djupaste och mest personliga sätt
som finns. Gör oss alla uppmärksamma på detta, så att vi kan känna igen din försynta och
stilla röst mitt i det virrvarr och den förvirring, där vi lever.
I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.