Predikan av Emmanuel Jakobsson, karmelit.
Vi har samlats här denna Juldagsmorgon för att med glädje fira en av vår tros största hemligheter: Inkarnationens underbara mysterium. Detta att Gud visar sin oändliga kärlek till oss människor genom att – i sanning – bli en av oss. Hur Han som är Evig, Oändlig, Ofattbar, låter sig födas till jorden under den mest sårbara av gestalter: ett litet barn. Och hur Gud visar, en gång för alla, att det inte finns några gränser för vad Han är beredd att göra för att vi skall nå fram till en levande relation med Honom.
Under Adventstidens fyra veckor har det – i vårt hjärta och på våra läppar – framför allt funnits en särskild bön: ”Kom Herre Jesus!” Och då vi nu – äntligen – får träda in i denna Jultid, så innebär det att vår bön till slut är realiserad. Ja, under den gånga Advent har vi sökt förbereda oss på denna vår Herres ankomst. Vi har gjort det på olika sätt. Kanske genom att intensifiera vårt böneliv, kanske genom att försöka leva lite mer sobert. Men oavsett hur vi personligen förberett oss under den gångna adventstiden, så har vi gjort det med detta specifika mål i sikte: att på ett så intensivt och fullkomligt sätt få fira Julens mysterium.
I Lukasevangeliet, det Evangelium som mest ingående berättar om Kristi födelse, beskrivs hur det lilla barnet tvingas födas i ett fattigt stall eftersom det inte fanns plats för familjen inne på härbärget. Och det är just detta som vi med vår adventförberedelse velat undvika. Att Gud, då Han till slut kommer, skulle upptäcka att det inte finns plats för Honom. Att våra hjärtan och våra liv är helt fyllda med oss själva och vårt eget. Med allt det som egentligen inte hör Julen till.
För det som är Julens innersta väsen, det som får oss att komma samman denna morgon, handlar om det barn som nu ligger i krubban. Med trons ögon igenkänner vi i detta sköra liv någonting mer, någonting större. Ja, i detta gossebarn ser vi vår Frälsare. Och vi kan göra detta därför att vi med profeten Jesaja också igenkänner oss själva som ett folk som ofta vandrar i mörker. Ja, är det inte så att det är just den som på något sätt har erfarenhet av mörkret – i världen och kanske även i sig själv – som verkligen är i stånd att välkomna ljuset. Frälsningen är till för den som vet med sig om att vara i behov av den.
Så denna morgon kommer vi med all vår tro, vårt hopp och vår kärlek till gossebarnet i krubban, till Honom som är den ende som kan rädda oss. Och vi kan då inte undgå att lägga märke till de två andra personerna som finns vid den nyföddes sida: Maria, Hans jungfruliga Moder, och så Josef, Hans fosterfader.
Och när vi nu betraktar dessa tre personer så blir det återigen en påminnelse för oss att då Gud talar till oss, när Han uppenbarar sig för oss människor, så gör Han det alltid i konkreta situationer.
I det så kallade Julevangeliet finner vi en noga redogörelse för de yttre omständigheterna rörande Kristi födelse – det var under kejsar Augustus styre, och Quirinius var ståthållare i Syrien – och så platsen, Betlehem. Men utöver dessa faktiska förhållanden så är det även så att, då Gud till slut besöker sitt folk, så väljer Han att göra det i ytterligare ett konkret sammanhang; det sammanhang vi kallar ”familjen”. Och kanske kan det vara intressant att helt kort stanna upp vid detta.
För, bröder och systrar, vi lever ju tyvärr i en tid där många mörka krafter mobiliserar sig för att just förvränga bilden av vad familjen verkligen är. Det sker på flera olika nivåer i samhället: genom diverse lagförslag och subversivt opinionsbildande. Och egentligen är detta, då vi tänker efter, inte så underligt. För familjen är – så som den helige Johannes Paulus II många gånger påpekade – den viktigaste miljön för vår tros grundande och tillväxt. Ja, familjen är den verklighet varifrån all kristen mission först och främst måste utgå. Det blir då egentligen bara logiskt att de som är fiender till Kristus angriper just familjen.
Detta är förvisso sorgligt, men vi troende har ingen större anledning att oroa oss. För det är när vi med en kontemplativ och tillbedjande blick vänder oss mot krubban och betraktar de tre personerna där, som bilden av familjen blir återställd. Vi ser Jungfru Maria och den moderlig omsorg med vilken hon lindar in sin son. Och vi ser den helige Josef, som trots sin tystnad och diskretion omisskänneligen är den heliga familjens huvud.
Det är han som, då våld och förföljelse alltför snart kommer att drabba, leder sina kära till tryggheten i Egyptens land. Ja, under Jul får vi verkligen inte glömma bort Josef. Naturligtvis handlar Inkarnationens mysterium om Guds människoblivande. Och ingen har någonsin haft en närmare relation till detta gudomliga barn än Maria.
Och samtidigt finns den helige Josef ständigt vakande vid dessa bådas sida. Han som är utvald att på ett särskilt sätt sörja för barnet och Hans moder. Så som vi utrycker det i en klassik bön som är högt älskad inom Karmel, O felicem virum, beato Ioseph: ”O välsignade Josef, du lycksalige man, till vilken det gavs, inte bara att se och höra den Gud vilka många kungar längtat efter att se, men inte såg, och att höra, men inte hörde; utan också att bära och omfamna Honom, klä och försvara Honom.”
Då vi betraktar de heliga Maria och Josef och då vi ser deras varsamma umgänge med Jesusbarnet borde det få oss att fundera över hur vi själva förhåller oss till Honom. Ja, här har vi verkligen mycket att lära oss av Jesu heliga föräldrar. Är vår attityd lik deras: en vakande uppmärksamhet, en förundrad glädje över detta stora mysterium vi får vara med om. Eller är det kanske så att vi alltför ofta låter det lilla barnet ligga övergivet i sin krubba. Är det möjligtvis så att vi mest kommer till Honom, inte för att erbjuda vår värme och kärlek, utan bara då vi för vår egen del vill kräva någonting av Honom?
Dock, Jultiden är i sanning en helig tid och den nåd som flödade över i Julnatten för två tusen år sedan är lika levande och verklig för oss här och nu. Så även om vi vet med oss att vi ibland försummar vår relation med Jesus så ges det inget bättre tillfälle än att, just nu, under denna Jultids början, bestämma oss för att liksom Maria och Josef verkligen ta till oss detta barn. Att bära och omfamna Honom, att klä och försvara Honom.
Och om vi gör så kommer vi inför våra ögon se hur detta barn blir större. Då kommer det som just nu är skört och ömtåligt få möjlighet att växa till och bli starkt. Och så kommer vi uppleva att vår närhet till Gud på detta sätt fördjupas. För vår relation till Honom kan aldrig någonsin vara statisk och fastlagd, tvärtom, den måste alltid äga det växande livets dynamiska karaktär.
Så, bröder och systrar, låt det bli vår fasta föresats under denna Jultid att förbli vid det nyfödda barnets sida. Att aldrig lämna Honom ensam, inte ens för ett ögonblick. Ja, låt oss bli lika Hans heliga föräldrar och hålla Honom tätt intill oss. Och om vi gör så kommer vi, liksom de, erhålla nåden att få lyssna till slagen från Guds eget hjärta.