Karmelitnunnans liv
Karmelitnunnans liv är ett liv helt vigt åt bönen och det fördolda livet, i det totala offret av sig själv till Guds Barmhärtiga Kärlek. Man kan jämföra detta liv med den lilla lampan som brinner och förtärs inför tabernaklet.
Denna livsform som ofta möter mycket oförståelse, eftersom det kan förefalla onyttigt, är dock en absolut nödvändighet för Kyrkan. Den heliga Thérèse av Jesusbarnet sammanfattade allt när hon sa: ”I min Moder Kyrkans hjärta ska jag vara kärleken, och så blir jag allt”.
En sak är säker: det som utmärker karmelitnunnornas liv, är ett sökande efter det absoluta i ett liv dolt i Kristus och öknens anda, som givits i arv av Profeten Elias.
Thérèse påpekar fint att utan Marias (i Betania) bön skulle utan tvekan Jesus inte ha uppväckt Lasarus. Det finns alltid sådana som Lasarus; därför behövs det också alltid sådana som Maria i Betania som håller händerna lyfta mot himlen i bönfallan om de dödas uppståndelse, det vill säga världens frälsning.
Karmelitbrödernas liv är också vigt i första hand åt bön och ensamhet. Det finns till och med hus som man kallar ”Heliga öknar” där de lever ett liv som i hög grad är samma som karmelitnunnornas liv.
Ändå ägnar de sig åt ett intensivt apostolat och till och med åt missionens apostolat. Om man vill karaktärisera det som särskiljer deras yttre tjänst kan man med Påven Johannes Paulus II betona Försoningens sakrament och allt som kretsar kring detta; särskilt det man kallar andlig vägledning. Den Helige Johannes av Korset förblir en oöverträffad förebild på detta område.
P. Joseph Baudry ocd, Aux sources du Carmel