Augusti – Frid och överlåtelse
Text
När jag började tillverka och sälja Alençon-spets drev jag mig själv så hårt att jag nära nog blev sjuk; nu är jag mycket förnuftigare, jag oroar mig mycket mindre över alltsammans och finner mig i allt det tröttsamma som inträffar eller kan tänkas hända. Jag påminner mig själv om att Gud tillåter att det blir på detta sätt, och så tänker jag inte mer på den saken. Alla har vi våra problem; och de lyckligaste är inte nödvändigtvis de som minst drabbas av prövningar. Det klokaste och rakaste man kan göra är att foga sig i Guds vilja och förbereda sig på förhand på att bära sitt kors och vara så modig som möjligt… Gud ger mig nåden att inte vara rädd. Jag känner ett stort inre lugn. . . Gud är en god Fader; Han utsätter oss aldrig för större prövningar än vi kan utstå. (Ur ett brev av Mme Martin i En familjs berättelse s. 115)
Ditt brev gjorde mig så ledsen!… Stackars lilla Pappa!… Nej, Jesu tankar är inte våra tankar och hans vägar inte våra vägar…
Han räcker oss en kalk som är så bitter att den just fyller måttet för vad vår svaga natur förmår uthärda… låt oss inte vända oss bort från denna kalk som är tillredd av Jesu egen hand…
Låt oss se livet i dess sanna dager… Livet är blott ett kort ögonblick mellan två evigheter… Låt oss lida i ett tillstånd av frid…
Jag tillstår att ordet frid tycks mig ganska starkt, men häromdagen, när jag reflekterade över det, fann jag hemligheten med hur man kan lida i frid… Den som talar om frid, talar inte nödvändigtvis om glädje… För att kunna lida i frid behövs det bara att man gärna vill det som Jesus vill… För att kunna vara Jesu brud måste man likna Jesus, och Jesus utgjuter a l l t sitt blod, han är krönt med törnen!… (Ur Min väg är förtröstan och glädje, brev till Céline, 4 april 1889)
Mitt hjärta är uppfyllt av Guds vilja. Så att när man häller på något annat, då kan det inte tränga in, det blir till något som liksom bara rinner undan, liksom oljan som inte vill blanda sig med vattnet. I mitt inre råder alltid en djup frid, som ingenting förmår rubba. (Ur Sista Samtal, 14 juli)
Meditation
Att gärna vilja det som Jesus vill, hur svårt är det inte för oss som har så stark egenvilja! Om hjärtat är uppfyllt av Guds vilja så förblir ens inre alltid i ett tillstånd av djup frid. Hur gör man då för att komma dit? Överlåtelse, gång efter annan, ja, och förtröstan. Vi vet ju att Gud inte tillåter mer än vi kan utstå, han vet vad som är bäst för oss och andra. Hela vårt liv ligger i Hans hand och Han vill – med allt som sker med oss – forma oss lika Sin Son. När det blir för tungt får vi blicka upp på Hans kors och hämta styrka och hopp i förvissningen om att det inte slutade där. Livet är bara ett kort ögonblick mellan två evigheter och vi inbjuds att dela Jesu eget liv, vilket alltid var att göra Faderns vilja. Livet kan då med ens bli så okomplicerat att vi med de saliga kan leva i den ointagliga fridens borg som Kristus är, där ingenting förmår rubba oss.
Böneintentioner
Vecka 31: Att vi lär oss att tacka Gud för allt som sker, allt vad Han tillåter.
Vecka 32: Att vi lever med himlen i sikte, men med fötterna på jorden.
Vecka 33: Att vi tar vår tillflykt till Jungfru Maria, som stod kvar under korset för att sedan upptagas till himlen.
Vecka 34: Att vi tömmer våra hjärtan på allt som inte är behagligt inför Gud.
Vecka 35: Att vi i Guds händer överlåter vad som varit, det som nu är, och det som ännu inte inträffat.