Predikan 33:e söndagen under året, 13 november 1983, med anledning av saligförklaringen av Maria av den korsfäste Jesus. Hennes helgonförklaring skall äga rum 17 maj 2015.
Det är inte bara de första kristna som måste gå sin väg genom stora vedermödor, förföljelser, världens hat och förakt. Dagens evangelietext kan på något sätt tillämpas på de kristna i alla tider och länder, och sammanfattas så här: Om ni följer mig och i den mån ni är förenade med mig, kommer ni att prövas hårt. Det är liksom en lag för det kristna livet: eftersom Jesus Kristus har frälst oss genom sitt lidande, är det oundvikligt att hans lärjungar, som är hans frälsnings instrument för sina medmänniskor, också måste gå lidandets väg. Men under tiden kan vi ändå vara uppfyllda av glädje och hopp. Vi vet ju att vår Herre själv är oss så nära med sin hjälp att – som han lovar i dagens evangelium – ”inte ett hår på vårt huvud skall gå förlorat”. Det gäller bara att med en levande tro på hans närvaro och kärlek ”hålla ut” i våra prövningar. Jesu sista ord i dagens text innebär ett härligt löfte: ”Genom att hålla ut skall ni vinna ert liv”, nämligen det sanna livet i Guds eviga härlighet.
Båda dessa aspekter av det kristna livet: korset i Herrens efterföljd och en levande, uthållig tro på hans aldrig svikande kärlek finner vi på ett alldeles speciellt sätt förverkligade i de heliga, nämligen sådana avlidna, som Kyrkan, efter en omsorgsfull granskning av deras levnadssätt, upphöjer till våra förebilder på vägen till Gud. Just i dag, denna förmiddag, upphöjer påven Johannes Paulus en ung arabisk karmelitnunna till en förebild för det kristna livet, genom att högtidligt förklara att hon tillhör de saliga i himlen. Låt oss då blicka upp en stund till ”den lilla arabiskan”, som man gärna kallade henne, och beundra Guds verk i henne.
Namnet som den nya saliga fick när hon trädde in i karmelitorden, Sr Maria av den korsfäste Jesus, var ett livsprogram för henne. Liksom Jungfru Maria ville hon helt tillhöra Jesus, sin Herre och sin korsfäste brudgum. Hela sitt liv igenom, och detta redan som barn, levde hon med och för honom i korsets skugga.
Hon föddes i en liten, utfattig by i närheten av Nasaret, år 1846, som en ren gåva från himmelen. Hennes föräldrar, som redan hade fått och förlorat tolv pojkar, beslöt i sin sorg att gå på pilgrimsfärd den 17 mil långa vägen till Betlehem, och be Jungfru Maria om en flicka, som skulle få förbli vid liv. De blev bönhörda, men bara ett par år senare blev flickan själv föräldralös. Så började för den lilla Mariam en otrygg och fattig tillvaro, mestadels som tjänsteflicka, i ständigt nya miljöer och länder. Men en sak stod hela tiden klar för henne: hon ville helt och hållet leva för Jesus Kristus, vars mysteriösa men tydliga röst hon redan som barn hade fått höra: ”Om du vill ge mig ditt hjärta, skall jag alltid vara med dig.” Och det gjorde hon, bestämt och uthålligt. Hon vägrade inte bara som 13-åring det äktenskap som hennes släktingar hade förberett åt henne, utan hon accepterade också modigt och trofast de otroliga prövningar som blev hennes del, och sökte t.o.m. en annan tjänst när hon tyckte att hon hade det för bra där hon var. Aldrig fick hon lära sig läsa eller skriva, men desto mer öppnade sig hennes livliga ande för Guds närvaro både i naturens under och i sitt livs alla händelser.
Även som karmelitnunna fick hon utstå stora prövningar. Hon trädde in i ett kloster i södra Frankrike, 21 år gammal, liten till växten, barnsligt enkel och spontan, men rättfram, rik på erfarenhet, begåvad med sunt förnuft och utomordentliga nådegåvor i en nästan otrolig grad: extaser, profetior, uppenbarelser etc. Det övernaturliga var liksom det naturliga klimat hon levde i. Hon levde i den fulla verkligheten, nämligen i Guds verklighet, och hon gjorde det med en ödmjukhet och självklarhet som övertygade alla, både inom och utanför klostret. Detta förklarar hur en ung (när hon dog var hon bara 33 år gammal), olärd syster, som bara med stor möda kunde uttrycka sig på sitt nya lands språk, ändå kunde bli Guds instrument för att grunda nya kloster, först i Indien (Mangalore), och sedan i sitt palestinska hemland, i Betlehem och Nasaret. För varje stiftelse måste hon övervinna stora svårigheter, motstånd från alla sidor.
Men hon var till den grad Guds rena, osjälviska instrument, att hon lugnt kunde hålla ut tills uppdraget var fullbordat. Men allt detta beredde henne också bittra prövningar, som när plötsligt, i Mangalore, både biskopen och priorinnan vände sig mot henne med anklagelsen om att hon levde i illusioner, så att hon fick återvända till Frankrike. Lugnt och ödmjukt accepterade hon allt. Tillhörde hon inte den korsfäste Kristus, vars sårmärken hon på ett synligt sätt fick bära i sin kropp? Så förenad var hon med honom, att hon fick träda in i korsets mörkaste skugga under de två perioder då djävulen, motståndaren, fick makt över hennes kropp, och plågade henne som bara den onde kan göra det. Men även han förmådde ingenting mot den lilla arabiskans orubbliga tro på sin Herres kärlek.
Nu vore det helt fel att föreställa sig den nya saliga med dystert ansikte, och liksom nedtyngd av hela världens plågor. Hon var inte bara glad av naturen, hon var också en glad givare, och tjänade sin Herre med en tacksamhet och en glädje, som ständigt brast ut i lovsånger: ”Vad jag är lycklig att ha en Gud som uppfyller himmel och jord. Må allt genljuda av lovsånger till min Gud. Må jorden spritta till av glädje.” Kärleken till och längtan efter Jesus kunde bli så stora, att hon bokstavligen lyftes upp från jorden. Flera gånger såg man henne glida, lätt som en fågel, i ett nu, från gren till gren på en hög lind, och där, sittande i kronan på en kvist, som knappast kunde bära en fågel, i extas jublande sjunga: ”O kärlek, kärlek…”. Hon visste sig vara Guds barn, hon visste sig helt hemma i Guds kärlek, som inte skulle tillåta att ”ett hår på hennes huvud skulle gå förlorat”, och så rörde hon sig, fri som en fågel, i Guds övernaturliga värld. Under en extas sade hon en gång: ”Jag är i Gud och Gud är i mig. Jag känner att alla skapade varelser, träden och blommorna, tillhör Gud, och också mig. Jag har själv inte längre någon vilja, den tillhör Gud. Och allt som tillhör Gud, är också mitt.”
”Genom att hålla ut skall ni vinna ert liv”, hörde vi i dagens evangelium. Den lilla arabiskan kunde hålla ut i sina prövningar, därför att hon med ett barns spontana enkelhet och ödmjuka glädje trodde på sin Gud och Fader. Det är inte för hennes utomordentliga nådegåvors skull som påven förklarar henne salig. Det är därför att hon har vunnit sitt liv genom att hålla ut i sin tro. Nu kan vi säga till henne det som Elisabet sade till Jungfru Maria: ”Salig du som trodde,” och så kan vi be om hennes förbön för den väg vi själva måste gå.
(Se även boken ”Mariam” utg. av Karmeliternas förlag)