Ekumeniskt samtal i Sankta Annagården, Lidingö 20 januari 2002
Innan Kyrkan ser på sig själv är det viktigt att veta att just detta kan vara en stor frestelse. Som Kyrkan är vi i första hand till för att se på Kristus och låta oss betraktas av honom. I andra hand är vi till för världen, för att ge världen Kristus. Att se sig själv i spegeln är alltid farligt. Det är vår tids kanske största hinder på vägen, både för att kunna vara Kyrka och för att kunna återspegla Jesus Kristus för världen.
Samtidigt som denna fara att överbetona Kyrkan på felaktigt sätt är högst reell, finns också den motsatta: att ignorera eller bortförklara henne. Då kan det vara bra att tänka på Augustinus´ klas¬siska ord: ”Jag skulle inte tro på evangeliet, om inte Kyrkan sade till mig att göra det.”
Den katolska Kyrkan är känd för att vara egensinnig. Hon – för det är alltid tal om hon, snarare än om den – kan inte riktigt förlika sig med att det finns en uppsjö olika kyrkor och samfund. Det är en skandal att de kristna är uppsplittrade i otaliga grupper, som så effektivt döljer skönheten i Kristi och Kyrkans oupplösliga kärleks¬förbund för den arma värld som med avsmak tittar på.
Den katolska Kyrkan kan ändå inte tro att denna ursprungliga skönhet och enhet kan gå helt förlorad. Det skulle ju innebära att Kristus svek sitt förbund, att Brudgummen övergav sin Brud. Utifrån hans perspektiv – och det är det enda intressanta i sammanhanget – är förbundet intakt. Han ser alltid med samma trofasta kärlek på sin Brud och be¬varar henne i enheten. Och enheten är mer nåd och gåva än pre¬station och resultat.
Därför vågar den katolska Kyrkan, för hon är alltid våghalsig av sig, hävda att hon får förvalta enhetens fulla gåva. Men hon får göra det för allas skull. Just därför är hon katolsk. Hon vill omfatta och omfamna allt och alla. Och hon gläder sig alltid när hon känner igen det som Kristus har gett henne hos de andra kyrkorna och samfunden, för hon är samtidigt mycket realistisk och jordbunden och accepterar verkligheten sådan den är.
Allt detta gör att den katolska Kyrkan inte riktigt ser på ekumeniken på samma sätt som andra. Hon har aldrig helt kunnat smälta tanken som ligger bakom Kyrkornas världsråd: alltså att kyrkorna kan skapa sig ett slags FN och förhandla sig fram till en enhet (om man nu skall framställa det lite skissartat och mycket, mycket förenklat). Hur mycket hon än brinner för det ekumeniska arbetet – ut unum sint – kan hon bara se enheten som nåd och gåva, som Jesus Kristus re¬dan har gett sin Kyrka.
Bara genom att i tro gemensamt se på Jesus och låta honom omforma oss kan vi kristna bli ett – eller snarare genom att låta oss betraktas av honom, som vill locka fram sin älskade Bruds anletsdrag. Sola fide, sola gratia. Enheten är ett trons och nådens mysterium. Ser vi bara på oss själva och våra olikheter kommer vi inte långt. Enhetens väg går alltid ut på att vi i tro, hopp och kärlek gemensamt gör oss mottagliga för nåden, alltså i bön och bot, snarare än genom diskussion och reflektion, hur viktigt och nyttigt detta än är.
Den katolska Kyrkan har – vad som kan tyckas – förmätna anspråk. Hon menar sig förvalta Kristi arv på ett unikt sätt. Hon säger att Kristi enda Kyrka ”subsisterar – förverkligas eller har sin konkreta existens i eller kommer till uttryck i – den katolska Kyrkan, som styrs av Petri efterföljare och av biskoparna i gemenskap med honom” (Lumen Gentium, nr 8).
För att man skall förstå den katolska Kyrkans syn på sig själv och på hela ekumeniken, måste man alltså försöka förstå ett ord som inte riktigt går att översätta till svenska! Begreppet ”subsistera” kan tyckas svårsmält, men ändå rymmer det ett hoppfullt budskap till alla kristna: enheten är inte helt förskingrad, den finns kvar som en trons, hoppets och kärlekens skatt som bevarats, ett frö som kan växa, som en surdeg som kan genomsyra.
Petri efterföljare, som bärare av enhetens ämbete, har en speciell funktion, som i vår tid blir mer och mer tydlig även för icke-ka¬tolska kristna – och inte minst för våra sekulariserade samtida – i vårt globala och mediala samhälle. Samtidigt pekar han – liksom allt och alla i den katolska och sakramentala helheten – bara på Kristus, vars ställföreträdare han är på ett profetiskt sätt i en värld, där läro-vindarna blåser starkt i alla riktningar. Utan denna klippfunktion riskerar snart Kyrkans lilla skepp att kapsejsa på det stormiga havet.
Samtidigt som den katolska Kyrkan är väl medveten om sin unika position, gläder hon sig över att känna igen så mycket av det som Kristus har gett sin Brud på annat håll. Hon har aldrig riktigt kunnat acceptera att gemenskapen mellan alla Kristus-troende har spruckit. Alla döpta ser hon – i princip – som sina barn, som visserligen kan ha avlägsnat sig från modershuset, men ändå inte försvunnit helt. Hon ser sig själv som den innersta cirkeln ibland alla de koncent¬riska cirklar som – tyvärr – bara tycks bli fler och fler.
Men ljuset – sanningens ljus – kan lyckligtvis bana sig väg mellan cirklarna. Ljuset, Jesus Kristus, kan lysa upp allt och alla, bara det finns minsta lilla tillstymmelse till öppenhet och mottaglighet. Också inom den innersta cirkeln finns det grader av skönhet och helighet: den allra innersta helgedomen inom den innersta cirkeln är Guds moder, den Högtbenådade, den Obefläckade, som mer än någon annan är Kyrka. Hennes helighet, som bara är en återspegling av Kristi egen, re¬flek¬teras i sin tur i hela Kyrkan.
Även om alla övriga lemmar är syndiga, kan de aldrig dölja eller ta ifrån Kyrkan hennes helighet, eftersom den är Brudgummens brudgåva till sin Brud. I kraft av Kristi helighet som hon fått del av måste hon alltid vara botgörerska på pilgrimsfärd mot evigheten. Först där blir heligheten total i alla hennes barn. Men alla kristna kan redan nu leva av detta helighetens kapital och glädja sig över denna nåd. Denna glädjande upptäckt har de kristna av olika traditioner och konfessioner gjort i vår tid och i vårt land på ett mycket tydligt sätt.
Denna enhet och helighet som den katolska Kyrkan förvaltar är bara en återspegling av Kristi anletsdrag. Detsamma gäller de två andra karaktärsdragen: det katolska och det apostoliska. Det katolska talar om det mångskiftande och övergripande, det universella och globala, ja, det ekumeniska. Kyrkan har något att säga om det mesta. Ingen sfär eller dimension av tillvaron är likgiltig för hennes modershjärta, även om det kan irritera vissa av hennes barn intill bristningsgränsen, när de – som så många av nutidens barn – är inbitna individualister och vill gå sina egna vägar.
Alla tungomål och kulturer, alla raser och samhällsklasser, ja, onda och goda hör hemma i henne. ”Hertiginnor och prostituerade hittar man i ka¬tolska kyrkor, i anglikanska bara respectable people” som Oscar Wilde med sin giftiga tunga formulerade det. Men mitt i denna brokiga skara lyser Guds inre enhet och skönhet fram, den Gud som är en i trefald och i sig själv försonar det som tycks omöjligt att hålla ihop. Så är det också i den katolska Kyrkans hjärta, även om det på ytan kan storma väldeliga.
”Har man samma tro i de olika ordnarna?” – den frågan fick jag en gång under ett möte med en grupp frikyrkopastorer. Jo faktiskt har man det. Katolsk betyder enhet i mångfald. Den uppsplittring i olika samfund som är protes¬tantis¬mens tragik motsvaras av mångfalden av andliga rörelser på katolsk botten. Vissa har därför roat sig med att jämföra frikyrkorna med oli¬ka ordnar: t.ex. Frälsningsarmén med jesuiterna.
Det apostoliska draget reflekterar Jesus som hela världens Lärare, som den fulla Sanningen som kommit för att lysa upp världen, som den ende Frälsaren för dem som annars ohjälpligt skulle ha gått förlorade. I hans efterföljd får Kyrkan sprida det glada budskapet till jordens yttersta gränser. På olika nivåer och i olika grader, på olika trappsteg och avsatser får hon se hur detta budskap förkunnas och tas emot.
Den katolska Kyrkan tänker alltid hierarkiskt: det sanna Ljus som Kristus är lyser med olika styrka och tas emot med större eller mindre beredvillighet. Hon får som han sända ut apostlar. Hon får inte tala om sig själv – vilket alltid är en frestelse, inte minst i vår narcissistiska tid – utan bara sjunga hans lov. Hon lever alltid i tillbedjan och lovsång inför den Treenige.
”I protestantismen är himlen stängd, i katolicismen är den öppen”, lär Edith Stein ha sagt enligt sin protestantiska väninna och fadder Hedwig Conrad-Martius. Men också denna himmel vill den katolska Kyrkan dela med sig av till så många som möjligt: evigheten i tiden, härligheten i förnedringen, helgonens förbön som når oss redan nu, änglavakten som också kvällstidningarna besjunger.
Det finns ota¬liga tecken på att himlen inte är igenbommad utan otroligt intresserad av oss arma jordevarelser. ”Jag skall tillbringa min himmel med att göra gott på jorden”, sade Thérèse av Lisieux. Den katolska Kyrkan här på jorden ser sig som ett med den himmelska ”över¬avdelningen” av Kyrkan – och tillsammans ser de med omsorg och kärlek på den lidande ”underavdelningen” av Kyrkan i renings¬orten.
Så vittfamnande och i sanning katolsk vill Kyrkan vara i sin Mästa¬res efterföljd, han som har stigit ner i underjorden och vill försona himmel och jord och dra in allt och alla i den stora lovsången till Faderns ära, ja, frambära allt som ett lovoffer inför hans Härlig¬het.
Till sist en liten ekumenisk anekdot – eller skröna. Man gjorde en liten undersökning bland några missionsförbundare och frågade dem: ”Vilken kyrka eller vilket samfund skulle ni tillhöra om inte Svenska Missionsförbundet fanns?” Förvånansvärt många svarade: ”Katolska Kyrkan.”
Så ödmjuka är missionsförbundarna. Motsvarande fråga skall man akta sig noga att ställa till oss katoliker, för då skulle vi svara: ”Om inte katolska Kyrkan fanns, ja, då finns inte heller världen till mer.” Detta svar måste man försöka smälta om man vill begripa sig på oss egensinniga katoliker!