Gud vill inte bara uppenbara sig för oss. Han vill också uppenbara sig med hela sin härlighet, ja, han vill ge oss del av den. Dagens högtid, epifania, Herrens uppenbarelse, tillhör de liturgiska fester då vi får en liten glimt av det som är Guds innersta hemlighet, hans egen härlighet och skönhet. ”Herrens härlighet går upp över dig”, säger profeten Jesaja. Och i mässans gloria, som just betyder härlighet, sjunger vi: ”vi tackar dig för din stora härlighet.” glädjen och tacksamheten över Guds härlighet som uppenbaras över oss är kärnan i vår tillbedjan. Vi får glädja oss över att Gud är van han är, oändligt upphöjd i sin eviga härlighet, och att han har sänkt sig ner till oss för att lysa upp vår jord – och vårt hjärta – med det ljus och den härlighet som övergår allt vad vi kan föreställa oss.
I sin ömma omsorg om oss väljer Gud oftast att beslöja och dölja sin härlighet. Hans ljus är helt enkelt för stort och bländande för att vi skall kunna stå ut med det. Guds skönhet är så annorlunda än allt vad vi menar med skönhet och glans, att den oftast uppenbarar sig i det lilla, i det oansenliga och förbisedda. Guds måttstock är inte världens. För att vi skall lära oss känna igen Guds härlighet och tillbe den måste vi vänja oss att leva på hans våglängd. Hans härlighet är fördold för världens ögon. Han utväljer ett litet, obetydligt folk, Israel, på vilket han lägger sin härlighet: ”Över dig uppgår Herren, och hans härlighet uppenbaras över dig.” Och när han själv vill bli människa och inkarnera sin härlighet, så sker det i det tysta, liksom i smyg, i det ringa Betlehem, där ett litet barn föds och bara blir tillbedd av några föraktade herdar. ”Konungarnas konung bor i fattighuset, himmelens herre sänkte sig till gruset”, heter det i Romanos’ julhymn från 500-talet.
På juldagen var Guds härlighet beslöjad. Men i dag, på epifania, blir den uppenbarad. Österländska stjärntydare kommer långt ifrån för att hylla och tillbe det lilla Barnet, där Guds härlighet lyser fram på ett oförlikneligt sätt. De fylldes av stor glädje när de såg hans stjärna gå upp och följde den till Betlehem. Men glädjen är aldrig oblandad här på jorden. Guds härlighet väcker alltid motstånd. Hur diskret och fördolt Gud än uppenbarar sin härlighet, finns det alltid jordiska makthavare som känner sig ifrågasatta. Guds härlighet går inte ihop med världens. Herodes kastarsin skugga över Barnet. Barnamorden i Betlehem och flykten till Egypten är inte långt borta. ”Ett rop hörs i Rama, gråt och högljudd klagan: Rakel begråter sina barn, hon låter inte trösta sig, ty de finns inte mer.”
När Guds härlighet uppenbaras i världen blir kontrasterna ännu större mellan mörker och ljus, mellan glädje och gråt. Vi ser det i hela Jesu liv. När Gud blir människa, tar han på sig och delar hela vår mänskliga verklighet. Guds härlighet har gått upp över dem som sitter i dödsskuggans dal, men för att härligheten riktigt skall tränga in i vårt hjärta och genomlysa oss måste vårt mörker, vår gråt, vårt lidande också tränga in i Guds hjärta. Det saliga utbyte som liturgin talar om innebär att Gud alltifrån sitt människoblivande i Betlehem har tagit på sig allt det som vi inte själva kan klara upp och befria oss från. Guds härlighet går i närkamp med allt vad mörker heter. Och vi ser i hela Jesu liv att härligheten och ljuset aldrig är långt borta från mörker och lidande. Vi ser det vid Jesu dop och vid hans förklaring, som ju är några av de relativt sällsynta tillfällen då Guds härlighet bryter igenom. Och allra tydligast blir det förstås i Jesu påskmysterium. Där ser vi det som vi aldrig får glömma.
Hur mycket mörkret än tycks segra och få sista ordet, så är det Guds härlighet som en gång för alla har besegrat mörkrets makter, när Jesus uppstår från de döda för att öppna himlens härlighet för alla. Detta universella frälsningsperspektiv är också helt centralt i dagens högtid. Vi ser att det är österländska, hedniska stjärntydare som kommer för att tillbe judarnas nyfödde kung i fattighuset, i krubban. Rika, mäktiga, lärda män som säkert aldrig visat något som helst intresse för det ringa och obetydliga Israel får nu på ett profetiskt sätt representera jordens alla folk och nationer, som skall förenas i tillbedjan av Guds härlighet, som inkarnerats i det lilla judebarnet.
Som Paulus säger i dagens andra läsning är detta den stora hemlighet som nu avslöjats och uppenbarats: att Gud vill samla judar och hedningar till ett universellt gudsfolk: ”Tack vare Kristus Jesus är hedningarna genom evangeliet arvingar som vi, tillhör samma kropp som vi och hr del i löftet som vi.” Tre gånger upprepar Paulus det glada budskapet att hedningarna i Kristus Jesus fått samma status ”som vi”, alltså som Israel. Guds härlighet har nu gått upp över allt och alla. Alla är inbjudna att bli arvingar, att tillhöra en och samma kropp, och få del i löftet.
Alltsedan dess lyser Guds härlighet över världen – och i vårt hjärta. Men härligheten fortsätter oftast att vara förklädd. Världen med all dess potentater och makthavare – och inte minst i världen i vårt eget hjärta – fortsätter att göra motstånd. Nu som då blir Härligheten förnedrad och förtrampad. Men nä Gud blir människa i Betlehem visar han att han är beredd att ta denna risk på sig, ja, vi ser att han har e speciell förkärlek för det lilla och obetydliga, det föraktade och förbisedda. Det som inte är något i världens ögon kan ofta uppenbara något om Guds innersta hemlighet, hans härlighet och skönhet, som ingenting i denna värld kan ta ifrån oss. Guds härlighet har gått upp över oss, den har kommit till jorden för att stanna.
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.