Av Wilfrid Stinissen OCD.
Fader, jag vill att de som du har gett mig skall vara med mig där jag är. (Joh 17:24).
Att dra sig tillbaka från världen, att inte längre aktivt delta i mänsklighetens kamp för en bättre värld, att leva ett liv i ensamhet, tystnad, bön, kanske bakom ett klosters murar, – kan man försvara det? Kan det vara Guds vilja? Är det inte höjden av egoism att bara tänka på sin egen själ, att överge sina kämpande bröder och systrar för att ensam njuta av Gud? Dessa frågor är berättigade. Det är viktigt att de får ett svar. Inte främst därför att de som lever så vill att någon skall försvara dem. Det är snarare så att vi som ställer oss frågorna måste försvara oss mot oss själva. Om vi tror att ett tillbakadraget kontemplativt liv är egoistiskt och bara syftar till att nå den egna lilla själens helighet, då missar vi något väsentligt i kristendomen.
Det finns två ord i trosbekännelsen som är absolut fundamentala, två ord som är avgörande. Utan dem skulle allt vad Kristus har gjort förlora sin mening. Dessa ord är: pro nobis – för oss. Han har blivit korsfäst för oss. Jesus har aldrig haft någon privatexistens, vad han gjorde han aldrig som enskild individ. När han bad, bad han för de andra; när han tackade, tackade han för de andra; när han dog, dog han för de andra; och när han stod upp från de döda, stod han upp för de andra. I honom bad och tackade och dog och levde hela mänskligheten. Ingenting angick honom ensam, allt var för de andra. Därför att det var så för Jesus, skall det också varas å för alla som vill följa i hans spår.
Den ställföreträdande bönen, det ställföreträdande lidandet, ja också den ställföre.trädande glädjen är kristendomens hjärta. Vi kan göra något i en annan människas ställe. Det är redan så på det naturliga planet. Ett barn går och handlar därför att mamma är sjuk: barnet gör det i mammas ställe. En grupp människor hunger.strejkar av solidaritet med kamrater som på tusentals mils avstånd lider orätt. I de grekiska tragedierna möter man ständigt på nytt människor som offrar sina liv för sitt land och sitt folk. Människan är medveten om att hon kan göra något för en annan människa, som hennes ställföreträdare.
Jesus tar denna naturliga mänskliga verklighet på allvar och lyfter den till en högre nivå. Jesus uppenbarar ju inte endast mänsklighetens högsta möjligheter, utan han avslöjar Guds hjärta. ”Gud vill att alla människor skall räddas” (1 Tim 2:4), och därför utger han sin enfödde Son (Joh 3:16). Sonen blir Guds Lamm, det lamm som bär hela mänsklighetens synder, som bär dem i mänsklighetens ställe. Lammet blir slaktat ”för oss”. Alla som följer Jesus måste på ett eller annat sätt göra som han.
Bland lärjungarna är det kanske Paulus som klarast insett det. Han lider födslovåndor för galaterna (4:19). För korinthiernas skull blir han betraktad som en dåre, föraktad, behandlad som jordens avskum, som mänsklighetens drägg (1 Kor 4:9ff). Han ”utlämnas… ständigt till att dö” för att livet skall vara verksamt i dem (2 Kor 4:11). ”Jag är fylld av sorg”, skriver han, ”och mitt hjärta plågas ständigt. Jag skulle önska att jag själv fördömdes och skildes från Kristus, om det kunde hjälpa mina bröder” (Rom).
Det vore oerhört spännande att gå igenom helgonens liv och se hur de alla har försökt att ”i sitt eget kött lida det som ännu fattas i Kristi lidanden”, inte för sin egen skull, utan ”för Kristi kropps, för kyrkans skull” (jfr Kol 1:24). Varför levde den helige kyrkoherden av Ars så asketiskt, varför gjorde han så mycket bot? Han avslöjade det någon gång för ett av sina biktbarn: ”Käre vän”, sa han efter att ha hört hans bikt, ”här får du nu en liten bot. Resten gör jag själv för dig.” Vetekornet dör, inte för att efter döden få njuta av en lycksalig himmelsk tillvaro; vetekornet dör för att bära frukt, för att bli till näring för andra.
Att radikalt ge sitt liv till Gud betyder: nu vill jag aldrig mer leva för mig själv, utan för de andra. En kallelse i Bibeln är alltid menad som en uppgift att rädda dem som än så länge inte blivit kallade. Att följa kallelsen innebär att avstå från sin privatexistens och bli ett frälsningens redskap för andra. Är det inte farligt att tro att man är kallad på ett särskilt sätt? Blir man inte högmodig och ser stolt ner på andra icke kallade? Svaret är att ju närmare man kommer Gud, desto syndigare känner man sig. Ingen känner sig så liten som den som får ett särskilt uppdrag från Gud. När en människa som är kallad gråter för syndens skull, gråter hon inte bara över de andras synder, hon gråter lika mycket över sig själv.
Hon vet att hon är den första som behöver förbarmande. Hon vet att om det förs krig i världen, så är det också därför att det råder krig i hennes eget hjärta. Och därför ber hon: Herre, förbarma dig över oss. Hon skiljer inte på sina egna och andras synder. Hon bär dem alla. Hon biktar dem alla, hon gör bot för dem alla. Det berättas om en berberstam i Marocko att den äldste har uppgiften att varje morgon vid soluppgången stiga upp på den närmaste sandbacken för att där, i alla sina sovande bröders namn, tacka för den uppgående solen. En sådan uppgift har den som kallats att leva nära Gud. Hon tackar medan vi ännu sover. Hon står i mänsklighetens namn inför Guds tron och prisar och lovar honom, och ber om förbarmande för alla. Detta kan inte vara egoism. Det är kärlek!
(Ur: Som en skatt.)