Alla själars dag

Av Anders Arborelius OCD.

Hos Gud finns det både människor och änglar som talar väl för oss. Denna del av de heligas samfund brukar kallas för den triumferande Kyrkan. Den har redan fått del av Lammets seger (Upp 21:7) och kan därför hjälpa oss som lever i den kämpande Kyrkan på jorden. Också den tredje underavdelningen i Kyrkan, den lidande, som går igenom en reningsprocess (1 Kor 3:13; Heb 13:12–14), är delaktig i de heligas gemenskap. ”Gud har kallat och kallar människan till att av hela sitt väsen sluta sig till honom i en evig gemenskap med hans eget oförgängliga liv. Denna seger har Kristus vunnit, då han uppstod till livet och genom sin död befriade människan från döden. Åt varje människa som tänker efter, bjuder alltså tron ett svar med solida argument på hennes ängslan inför sitt kommande öde. Den ger oss samtidigt möjligheten att i Kristus stå i förbindelse med våra älskade bröder som döden ryckt bort, i hoppet om att de har fått det sanna livet hos Gud”, säger det Andra Vatikankonciliet.(1)

Bönen för de döda har kallats den mest osjälviska formen av all förbön. Samtidigt är den ett av de mest påtagliga tecknen på solidariteten utöver dödens gräns inom de heligas samfund. Det ligger i människans natur att inte vilja släppa kontakten med sina kära avlidna. Det är inte heller för sent att hjälpa dem hon försummat medan de levde här på jorden, ja, det är inte ens för sent att visa sina döda fiender kärlek genom att be för dem. Vi behöver inte släpa på en börda av skuldkomplex på grund av allt vi underlåtit att göra för dem som nu är döda. Vi kan alltid be för dem. Döden är bara ett provisoriskt avbrott, som överbryggas genom bönen. Vi kan hjälpa de döda som renas på andra sidan att få träda fram inför Guds anlete befriade från allt som är syndigt och orent (jfr Heb 9:13–14; Upp 21:27). Kärlekens och nådens solidaritet överbryggar dödens avgrund. I de heligas samfund intar eukaristin som vi sett alltid en särställning. Därför är det ingen tillfällighet att mässan så ofta firas som en bön för de avlidna. I mässoffret, där den förhärligade Kristus ger oss på jorden en försmak av vårt definitiva mål, får också de som renas hjälp.

Bland de kristna har det ofta funnits en viss tvehågsenhet inför deras öde som går igenom den slutgiltiga reningen på andra sidan. Ibland har man framställt denna fas i frälsningsprocessen som så fruktansvärd att helvetets fasor knappast kunde vara värre. Man har varit uppfylld av medlidande med dessa arma själar i skärselden. Men det har också funnits ett mer hoppfullt sätt att se på dem, ja, man har avundats dem, eftersom de i alla fall är säkra på att snart få njuta av frälsningens fullhet. Det har till och med funnits en viss tendens att be dem om deras förbön och så kan man t ex i många spanska kyrkor finna altaren till de saliga själarna i skärselden. Arma eller saliga – eller kanske bäggedera? Hur som helst, de som tillhör den lidande Kyrkan har ännu inte nått sitt mål och då är det egentligen helt naturligt, att deras situation är lika paradoxal som vår, vi som både har något av syndare och helgon i oss. Men vår förbundenhet med dem – och med de heliga i himlen – visar oss att helighetens makt är större än syndens.

Hela de heligas samfund – i dess tre underavdelningar – genomströmmas av nådens övernaturliga solidaritet och ett hopp om allas frälsning. I de heligas gemenskap är man mer intresserad av andras frälsning än av sin egen. Det ligger i helighetens natur att bekymra sig mer om andra än om sig själv. ”Den som vill vara Vår Herres fullkomlige lärjunge måste alltså anstränga varje nerv och muskel i sin själ för att frälsa sina jordiska bröder och systrar, liksom Vår Herre gjorde med sin kropp på korset. Hur gör man detta? Man gör det inte enbart för sina vänner, sina närmaste och käraste, utan för hela människosläktet, utan att ge mera akt på den ene än på den andra.”(2) Det man brukar kalla frälsningsegoism är helt främmande för de heligas samfund. Där råder i stället en frälsningssolidaritet, ja, en dröm om en frälsningens universalism.

Redan i det Gamla testamentet ser vi tydligt att frälsningen aldrig är en privatsak utan hela folkets angelägenhet, ja, också där finns drömmen om att alla folk skall bli ett enda gudsfolk i ordets fulla bemärkelse (jfr Jes 19:23–25). I det nya förbundet förstärks denna tendens ytterligare: Kristus vill samla alla folk i det nya Jerusalem (jfr Gal 3:26–29; Ef 2:11–13). Det universella, all-omfattande och katolska primerar alltid över det privata och individuella. ”Kyrkan är i födslovåndor, ända tills alla folk trätt in i hennes sköte”, skulle man kunna säga med Methodios av Olympos (död i början av 300-talet).(3) Och denna förlossningsprocess – i ordets bägge bemärkelser – pågår både här på jorden och i reningstillståndet, ända tills det nya livet fötts fram och de förlossades hela skara trätt in i den heliga staden, som alltid är målet för de heligas samfund.

(Ur Trosmeditation)

(1) Gaudium et Spes, nr 18.

(2) Icke-vetandets moln, kap. 25, Artos, Storuman, 1983.

(3) Jfr Le Banquet, 8e discours, V, (Sources chrétiennes, 95), Cerf, Paris, 1963.