Av Anders Arborelius OCD.
I allt kristet finns det både en inåtgående och en utåtgående rörelse. Den utåtgående kallar vi mission. Gud vill dela med sig av sig själv. Det ligger i godhetens natur att meddela sig. Detta blir också tydligt i de heligas samfund, där lemmarna har allt gemensamt sinsemellan, men också sprider allt utåt. Allt gott och riktigt som utförs av de enskilda lemmarna strömmar också över och blir fruktbart för alla tack vare de heligas gemenskap.(1) Helighet är smittosamt. Ju heligare vi blir, desto mer vill vi dela med oss av vad vi är och har. Vi ser det kanske allra tydligast i bönens värld: ju närmare någon kommer Gud, desto mer fruktbar blir han också för världen, även om det är på ett helt fördolt sätt. Ja, allt i vårt liv kan bli något att dela ut. Inte ens lidandet kan hindra oss. ”I den heliga Kyrkan bär var och en den andre och blir samtidigt buren av den andre”, skrev Gregorius den store (540?–604).(2) Vårt personliga lidande blir ett ställföreträdande lidande i de heligas gemenskap, där vi i Kristus blir fruktbara för varandra (jfr Fil 1:29), ja, vårt lidande ”exproprieras” av och för de andra (jfr 1 Kor 12:26–27). Därför borde vi, liksom vi talar om förbön, också kunna tala om för-lidande likaväl som om med-lidande. Allt kan bli material för helighetens gemenskap. Allt kan sys om och användas. Ingenting behöver gå förlorat, eftersom det finns en övernaturlig solidaritet i Kristi kropp, inom vilken nådens blodomlopp ständigt pulserar. Också utåt sprids och meddelas denna nådens kraft genom otaliga blodtransfusioner.
De heligas gemenskap är som en bägare som ständigt flödar över. Den täcker på något sätt hela mänskligheten, eftersom varje människa är kallad dit och in spe tillhör den – och Gud aldrig upphör att hoppas att alla skall hitta dit. Gud ger sin nåd till alla, men inte alla tycks vilja ta emot den. Men de som verkligen tar emot den, gör det också för de andra, på allas vägnar. ”Katolicismens nåd har inte getts oss bara för vår egen skull, utan också med tanke på dem som inte har den, liksom det kontemplativa livets nåd – vilket den heliga Teresa förstod så väl – ges åt utvalda själar för deras skull som kämpar sig fram i det aktiva livets mödor”, skriver kardinal de Lubac (1896–1991).(3) När Gud ger oss sin nåd, får vi aldrig behålla den enbart för egen räkning. Vi är bara förvaltare (1 Pet 4:10). Det goda måste alltid få en större spridningsradie. Om vi bara behåller det för oss själva, blir vi självgoda, och då förflyktigas genast det goda vi fått.
”Det är bara genom Kyrkans nåd som vi blir frälsta” sade Ambrosius.(4) Men denna nåd vill inte Kyrkan behålla för sig själv. Hennes högsta önskan är att dela med sig av den. Hon är missionerande, all-omfattande, katolsk – och inte avgränsande, inskränkande. Den Helige Andes kraft är så stor att hans verkan inte är begränsad till den synliga Kyrkan, till de troende och till de rättfärdiga. Alla människor berörs på något sätt av de heligas gemenskap, av Andens vindpust. Genom skapelsen har de fått del av samma natur. Varje människa är genom sin blotta existens Guds avbild och föremål för hans överflödande nåd (Rom 5:15). Allt gott tillhör hela mänskligheten, eftersom Godheten aldrig sätter upp några gränser. Gud gör aldrig något gott för enbart en enda. Han ger aldrig en människa något som inte är aktivt och smittande. I de heligas samfund pågår ett ständigt utbyte liksom också ett ständigt utflöde.
I de heligas samfund är den andliga fruktbarheten, som alltid är en Guds gåva, så stor, att den påverkar även den som tycks helt död för nådens verkan (jfr Ef 5:8–9). Syndens makt är stor, men aldrig så stor att den kan skapa ointagliga borgar och oöverstigliga murar. Det goda kan sippra in även i det hjärta som tycks helt slutet och stängt för Gud. Ingen kan utestänga solen helt.(5) Ingen kan avstänga sig helt från det goda. Alla människor har en öm punkt, en dold sårbarhet, där nåden kan träffa dem. Det finns något, även i den störste syndare, som förbinder honom med de heligas gemenskap: barnet i honom, hans värdighet som Guds avbild som aldrig kan gå förlorad. ”Ingen av våra bröder kan dra sig undan, om han nu skulle vilja det, och i den mest kallsinnige girigbuk, i den prostituerades och i det smutsigaste fyllots hjärta finns det en odödlig själ, som är heligt verksam genom att andas och som ägnar sig åt nattlig tillbedjan, eftersom dagen inte når fram dit. Jag hör dem tala när vi talar och gråta när jag böjer knä. Jag accepterar allt! Jag tar dem alla, jag omfamnar dem alla, det finns inte en enda som jag inte har behov av och som jag kan klara mig utan! Det finns många stjärnor på himlen och deras antal övergår min fattningsförmåga, men ändå finns det inte en enda som jag inte behöver för att lova Gud… det finns många själar, men det finns inte en enda som jag inte står i gemenskap med genom den heliga punkt i henne som säger Fader vår” skriver Paul Claudel.(6)
De heligas samfund är något gränslöst, för det är Gud som håller samman det. Han kallar alla till denna gemenskap. Även den mest motsträvige är efterlängtad och dras dit. Det går en ström av liv, Guds eget liv, mellan alla som i olika hög grad tillhör de heligas gemenskap. Och det är ett ovedersägligt faktum att alla lemmar i denna gemenskap är sårade av synden, utom Jungfru Maria, som är den enda hos vilken heligheten segrat redan från första början tack vare hennes Sons frälsande och förekommande nåd. Men i alla andra lemmar finns synden som en black om foten. De heligas samfund består av syndare, som är mer eller mindre medvetna om vad de är: syndare som håller på att förvandlas till helgon (jfr Heb 12:1). Gränsen mellan syndare och heliga är ofta en aning diffus. Det finns något av bägge i de flesta. Men heligheten är trots syndens fasansfulla makt starkare. Därför talar vi om de heligas gemenskap – och därför blir också vissa av dem högtidligt heligförklarade av Kyrkan – och inte om syndarnas gemenskap, vilket vore en contradictio in terminis, eftersom synd aldrig skapar gemenskap, utan bara avstånd och murar. Finns det ändå gemenskap mellan syndare, beror det på att de inte är syndare till hundra procent. Och det är ju ett synnerligen hoppfullt faktum.
I den kristna traditionen har man alltid betonat att gränsen mellan helgon och syndare inte är knivskarp utan ganska ”luddig”. Kyrkofäderna, som var så medvetna om Kyrkans helighet, ryggade inte tillbaka för att tala om henne som casta meretrix, den kyska skökan. I alla sina lemmar — utom Maria som just genom sin totala syndfrihet är den fulla inkarnationen av Kyrkans innersta väsen – består Kyrkan av syndare, men benådade, förlåtna syndare, som är på väg till helighet. Därför kan man, i överensstämmelse med både det Gamla och det Nya testamentet, tala om gudsfolket som har avfallit men sedan återvänt till Gud, eller, för att använda en annan biblisk bild, om skökan eller äktenskapsbryterskan som blir en ren brud åt Gud (jfr Hes 16). Så ser vi att Matteus, som var speciellt förtrogen med det Gamla testamentets tänkesätt, inkluderar både skökan Rahav (1:5) och Urias hustru, Batseba, som av David tvingades till äktenskapsbrott (1:6), i Jesu släkttavla. Jesus har kommit för att frälsa syndare och i sitt eget liv tar han sig an dem med speciell förkärlek.
Traditionen har också (med orätt enligt vissa exegeter) identifierat Maria från Magdala med den prostituerade kvinna som smorde Jesu fötter (Luk 7:36–50). Denna Maria Magdalena har betraktats som urtypen för en casta meretrix, en synderska som omvänds av Jesus och blir till en urbild för den heliggjorda, bedjande kvinnan. ”Hon har fått förlåtelse för sina många synder, ty hon har visat stor kärlek” (Luk 7:47). Det kontemplativa livet har funnit sin bibliska förebild just i denna Maria Magdalena. Liknande gestalter dyker ofta upp, inte minst i litteraturen: vi behöver bara tänka på den helgonlika prostituterade Sonia i Dostojevskis Brott och straff. Men också i den grymma verkligheten – och också bland männen – möter vi sådana personer. En av de svenskar som led martyrdöden för sin katolska tro var en äktenskapsbrytare, som på grund av sin synd blev angiven av den bedragne äkta mannen men som avgav ett storslaget vittnesbörd på avrättningsplatsen: det var Georg Ursinus, Gustav II Adolfs egen sekreterare, som blev avrättad vid 29 års ålder på Stortorget i Stockholm år 1624 tillsammans med Södertäljes borgmästare Zacharias Anthelius (1583–1624).
I de heligas samfund vill Kristus göra alla heliga. Ingen är utestängd. Han som är rättfärdighetens Sol vill lysa över alla och rädda dem (jfr Matt 5:45). Gränsen mellan syndare och helgon är aldrig oöverstiglig. Inte heller den mellan kristna och icke-kristna. Augustinus, en av de ”strängaste” av alla kyrkofäder, medger att Gud i sin nåd verkar också bland hedningarna och att de har sina hemliga helgon och profeter. Påven Johannes Paulus II i bön vid Mahatma Gandhis (1869–1948) grav bekräftar detta faktum. De heligas samfund visar sig vara en gränslös verklighet. Bara ett medvetet nej till Gud kan avskärma oss från helighetens överflödande rikedom – eller som Bossuet säger: ”Bara avunden kan göra oss fattiga, ty det är bara den som kan beröva oss denna heliga delaktighet i allt det som är Kyrkans goda.” Bara missunnsamhet, skadeglädje, självgodhet, ja, allt det som Jesus förebrådde sina motståndare bland fariseerna, kan avskärma oss från den gränsöverskridande verklighet som de heligas gemenskap är. Men inte ens det behöver bli något slutgiltigt…
(Ur Trosmeditation, © Karmeliterna)
(1) Jfr Pius XII, encyklikan Mystici Corporis Christi, Credo, Stockholm, 1944, nr 15,43, 94, 109.
(2) In Ezechielem II, 1; PL 76, 939.
(3) Catholicisme, Les aspects sociaux du dogme, Cerf, Paris, 1965, sid. 152—153.
(4) Enarratio in Psalm. XXXIX, 11; PL 14, 1061.
- Jfr Johannes av Korset, Levande kärlekslåga 3,47: ”Gud står liksom solen över själarna för att meddela sig med dem.”
(6) Conversations dans le Loir-et-Cher, 1935, sid. 119. Också i vår tid och miljö har vi ibland fått högst påtagliga bevis på att t.ex. alkoholister och prostituerade tillhör de heligas samfund. Under en tid när det i Sverige var nästan tabu att tala om Gud, var det ofta de berusade som höll religionens fana högt och vågade tala om det opassande!