3:e påsksönd.

Predikan av Wilfrid Stinissen OCD

Om den uppståndne Herren bara en gång hade visat sig för sina lärjungar skulle de haft svårt att bli riktigt övertygade om att han uppstått från de döda. Trots att Jesus varje gång han under sitt liv har talat om sin död och sitt lidande har tillagt: ”Och på tredje dagen skall jag uppstå…” är deras första reaktion när han visar sig: ”Det kan inte vara sant.” De är ”tröga till att tro”, som Jesus själv säger till dem (Luk 24:25). Deras tro på uppståndelsen växer långsamt, mycket långsamt. De behöver upprepade bevis för att övervinna sina ständigt återkommande tvivel.

Det märkliga är att apostlarna redan kommit till tro när den Jesu uppenbarelse som dagens text talar om äger rum. Lärjungarna från Emmaus, som har sett Herren och tror på honom, har kommit tillbaka till Jerusalem, till apostlarna, och när de berättar om vad som hänt får de som svar: ”Herren har verkligen blivit uppväckt och han har visat sig för Simon.” Apostlarna vet att Jesus har stått upp. ”Medan de ännu talade…” skriver Lukas, ”stod han plötsligt mitt ibland dem”. Och vad händer? Deras tro kollapsar. I stället för att bli glada och välkomna honom blir de förskräckta och fylls av tvivel.

Man kan verkligen inte misstänka lärjungarna – vilket man senare ofta kommer att göra – för att de fantiserat fram en berättelse om Jesu uppståndelse. Jesus har all världens möda att övertyga dem om sin uppståndelse. ”Se på mina händer och fötter”, säger han, ”det är jag och ingen annan.” ”Känn på mig”, tillägger han. Känselsinnet är det mest objektiva av våra yttre sinnen. Våra ögon och öron kan bedra oss, men knappast vårt känselsinne.

Det är vackert att se vad som händer med lärjungarnas tro under detta möte med Jesus. Först tror de att de ser ett spöke. När de inte längre kan förneka att Jesus verkligen står mitt ibland dem, skingras deras tvivel, men inte helt. Lukas skriver: ”Då de av idel glädje och förvåning ännu inte kunde tro.” Det är för vackert för att vara sant. Fast vi alla djupt inom oss har ett diffust minne av ett förlorat paradis, har vi svårt att tro på paradiset när det faktiskt anmäler sig. Vi har lättare att tro på mörkret än på ljuset, lättare att tro på de katastrofer som massmedia berättar om än på Guds ofattbara kärlek som evangeliet talar om.

Men Jesus ger inte upp. Han äter en bit stekt fisk inför sina lärjungar, inte för att han är hungrig – en förhärligad kropp behöver ingen mat för att överleva – utan för att ta bort den sista skuggan av tvivel ur deras hjärtan.

Vi får vara tacksamma för att lärjungarna varit så skeptiska. Deras tvivel stärker vår tro. Hade de varit snabba och ivriga i att tro skulle vi lätt ha kunnat avfärda deras vittnesbörd som inbillning eller kollektiv hallucination. Det är deras motstånd som underlättar vår tro.

”Sedan öppnade han deras sinnen så att de kunde förstå skrifterna.” Vi kan aldrig överdriva vikten av detta, att Jesus ger sina lärjungar en ny insikt, en ny förståelse av Skriften. De flesta kristna som fortfarande läser bibeln och tror att den förmedlar Guds ord, ställer sig många frågor. Hur kan bibeln, som är inspirerad av den helige Ande, innehålla så många motsägelser eller låta Gud ta initiativ till handlingar som är helt oacceptabla för oss?

Vi måste förstå att bibeln återger frälsningshistorien. Bibeln är inte ett traktat om Guds och människans väsen, utan en berättelse om hur den helige Ande progressivt uppenbarar sanningen om Gud och människan. Han säger inte allt på en gång. Som en god pedagog möter han människan där hon står, och med oändligt tålamod hjälper han henne att så småningom stiga upp till en högre nivå.

Gud meddelar vanligtvis just så mycket av sig själv som människan är i stånd att ta emot. Hade han från början talat till Israel om sitt inre, trinitariska väsen, skulle detta ha blivit fullständigt missförstått och tolkats som vulgär polyteism. Det var nödvändigt att Gud först inpräntade att han är den ende Guden och att det inte finns någon annan än han. Först när detta har slagit rot och blivit en självklarhet, kan det bli meningsfullt att tala om tre olika Personer i Gud.

Detta gäller också för etiken. Israel kunde inte från början ta emot Jesu nya bud om kärleken: ”Ni skall älska varandra. så som jag har älskat er skall också ni älska varandra” (Joh 13:34). För en primitiv människa är det redan mycket om hon inte lämnar fria tyglar åt sin hämndlystnad. För henne är vedergällningsprincipen redan ett stort steg framåt: ”Tro inte att det är fritt fram att slå ut alla tänder på din motståndare därför att han slagit ut en av dina tänder. Nej, ’öga för öga och tand för tand’, en tand för en tand.” Samvetet fostras successivt. Hela skapelseordningen är präglad av den progressiva tillväxtens mönster.

Gud vill inte att ett barn tänker och handlar som en vuxen. Ett barn har rätt att vara barnsligt. Man säger inte samma sak till ett barn som till en vuxen. Vad skulle man säga om en mor som full av iver förklarar Aristoteles filosofi eller Einsteins relativitetsteori för sitt lilla barn? Man kräver inte heller samma sak, samma uppförande av ett barn som av en vuxen. ”Därför att ni är så förstockade tillät Mose er att skiljas från era hustrur”, säger Jesus, ”men från början var det inte så” (Matt 19:8). Med andra ord, detta var inte den slutgiltiga sanningen. Anden anpassar sig till den grad av förstockelse som människan befinner sig i, och försöker med detta som utgångspunkt att mjuka upp hennes hjärta.

Uppenbarelsen har ett dynamiskt förlopp. Den som betraktar Gamla testamentet som något slutgiltigt, utan att förstå att det endast är en partiell och provisorisk uppenbarelse, finner många stötestenar i bibeln. Det finns däremot inget problem för den som fattat att frälsningshistorien är en lång växtprocess i vilken den helige Ande får människan att gradvis upptäcka Guds och sin egen sanning.

”Detta är vad skriften säger”, så talar Jesus i dagens evangelium till sina lärjungar, ”Messias skall lida och uppstå från de döda på tredje dagen.” Jesus är medveten om och försöker också förklara för lärjungarna att skriften, som är Guds Ord, hela tiden handlar om honom. att det är han själv som utsägs av Gud, som är hans substantiella Ord. Många människor har svårt med berättelsen om Abraham som får uppdraget att offra sin son Isak. Hur kan Gud vara så grym? Men berättelsen blir en av de underbaraste texterna i Gamla testamentet när man förstår att Isak pekar på Kristus, att Jesus frivilligt tar hans plats, att tiden för människooffer är förbi, att det nu är Gud som offrar sig för människan. Och samtidigt ger Abraham oss en sublim lektion i tron, han som inte tvivlar på att Guds löften om att han skall bli fader till många folk kommer att gå i uppfyllelse även om han i lydnad mot Gud offrar sin ende son.

Att Messias skall lida och uppstå står klart i skriften. Men här gäller det att inte fästa sig alltför mycket vid enskilda texter. Profeten Hosea skriver: ”Han ger oss liv efter två dagar, på den tredje reser han oss upp, så att vi får leva inför honom (6:2).” De ytliga bibelläsare som de flesta av oss är kommer knappast att se detta som ett övertygande bevis om att Jesus måste uppstå på den tredje dagen. Det är mycket mer Gamla testamentet som en helhet som lär oss att förstå något av Jesu öde.

Israels dramatiska historia med dess ständigt upprepade död och uppståndelse är en levande illustration av Kristi död och uppståndelse. ”Herren dödar och ger liv, leder ner i dödsriket och räddar därifrån”, så ber Hanna i sin lovsång (1 Sam 2:6). ”Du har makten över liv och död, du leder oss ner till dödsrikets portar och för oss upp därifrån” (Vish 16:13). ”Han för oss till dödsriket längst ner i jorden, han för oss också upp ur förintelsen”, så ber den gamle Tobit (Tob 13:2). I denna glädjebön smälter Tobits erfarenhet samman med hela det judiska folkets, och i sista hand med Jesu erfarenhet. Jesu påskmysterium är överallt närvarande i Skriften.

När Jesus säger till den samariska kvinnan att frälsningen kommer från judarna (Joh 4:22), är detta mer än en information om hans nationalitet eller ras. Inget annat folk har i sitt eget kött upplevt död och uppståndelse som Israel. Israels historia – den är inte slut utan pågår fortfarande – är en talande bild av Jesu död och uppståndelse. Gud överger inte sin utvalde. Han för ner i dödsriket men också upp därifrån.

Liksom lärjungarna först började förstå skrifterna när Jesus öppnade deras sinnen, så kan inte heller vi förstå vad vi läser i bibeln om inte han ger oss insikt. Vi borde ofta be denna enkla bön ur psaltarpsalmen 119: ”Öppna mina ögon, så att jag kan skåda undren i din lag” (18).

Undret är på ett eller annat sätt alltid Jesus Kristus.