Den gode Herdens söndag
Apg 4:8-12; Ps 118:1,8-9, 21-23, 26, 28-29 (R. 22); 1 Joh 3:1-12; Joh 10:11-18
Bröder och systrar!
Den Fjärde Påsksöndagen är traditionellt en dag då Kyrkan ber för präst- och ordenskallelser. Oavsett vilken årgång av läsningar vi följer så återger Evangeliet denna dag liknelsen om fåren och den Gode Herden. Att det är just denna starka text ur Johannesevangeliet som återkommer denna söndag har naturligtvis sin grund i att vår Herre, just där, ger den klaraste undervisning om det ideal varje person som är kallad till en särskild tjänst i Kyrkan måste eftersträva.
Då Jesus talar om den relation som existerar mellan Honom och fåren så liknas den vid det förhållande Han själv har med Fadern. Ett förhållande som framförallt kännetecknas av ett uppmärksamt lyssnande. Ett lyssnande och en lydnad. Ja, då vi betraktar Jesu liv blir det snart tydligt att Han ingenting sade av sig själv. Alla ord som kom ur Hans mun var likt ett eko av vad Han redan hade hört av Fadern. Detta ständiga lyssnande, denna lydnad, som mynnar ut i ett oförvanskat återgivande av källan, måste då också prägla de som genom en särskild kallelse blivit avskilda för att vara medarbetare till denne Gode Herde.
Rent instinktivt inser vi nog när vi lyssnar till dessa sanna medarbetare till Herden. Deras röster äger på något vis samma kvalitet som deras Herres stämma. Deras ord berättar om Hans oföränderliga Sanning. Ingenting säger de som de inte först hört den Gode Herden säga. Likt Honom lever de självutgivande liv, och måste ofta betala ett högt pris för detta. Sällan eller aldrig blir de hyllade av världen. Och på samma sätt brukar vi känna på oss då vi stöter på de lejda. De som ger sken av att tala med Herdens röst, men som samtidigt lägger till helt egna ord. Vad de säger följer en personlig agenda och deras ord skapar oro och i värsta fall splittring i hjorden.
Idag är som sagt den Universella Kyrkans böndag för präst- och ordenskalleser. Och hur viktigt är det inte att be för just detta! Att unga människor i vår tid skall kunna känna igen och våga svara på Herden då Han kallar dem till ett särskilt uppdrag.
Men lika viktigt som det är att be för nya kallelser så är det att be för de präster och ordensfolk som redan tagits upp i Kyrkans tjänst. För dem som idag strävar efter att leva i enlighet med det ”ja” som de en gång uttalat.
Vissa helgon och ordnar har sett det som sin särskilda uppgift att vara förebedjare för dem som på olika sätt ger sitt liv för Guds utvalda hjord. Teresa av Jesus såg just bönen som ett ovärderligt medel, både för att stärka missionärerna i deras iver att sprida Evangeliet, och i teologernas och herdarnas kamp att motarbeta tidens irrläror. I Fullkomlighetens väg beskrivs hur hon hade just detta för ögonen vid stiftandet av det första klostret för oskodda karmelitnunnor. Efter det att Helgonet ingående förklarat för sina systrar hur de genom bönen kan bistå de som i Kyrkan fått till uppgift att försvara och utbreda den Sanna Tron avslutar hon med dessa ord, ”Om era böner, önskningar, botövningar och fastor inte har det mål om vilket jag har talat, var då övertygade om att ni varken gör er plikt eller fullbordar den uppgift för vilken Herren samlat er här.” (FV, kap. 1 och 3)
Och 325 år efter stiftandet av San José i Avila upptäcker den unga Thérèse Martin under en pilgrimsfärd till Rom det som kommer att genomsyra hela hennes liv som framtida karmelitnunna: att be för prästerna. I sina Självbiografiska skrifter berättar hon om händelsen:
-
”Den andra erfarenheten jag gjorde gäller prästerna. Då jag aldrig hade haft närmare kontakt med dem, kunde jag inte förstå det väsentliga målet för Karmels reformering. Att be för syndare hänförde mig, men att man skulle be för prästernas själar, som jag trodde var renare än kristall, föreföll mig märkligt.
Å, i Italien förstod jag min kallelse. En så gagnelig insikt var den långa resan väl värd…
Under en månad träffade jag många gudhängivna präster, och jag såg att även om deras höga värdighet höjer dem över änglarna, är de likväl svaga och bräckliga människor … Om gudhängivna präster, som Jesus i evangeliet kallar jordens salt, i sitt uppträdande röjer att de är i trängande behov av förböner, vad skall man då säga om de ljumma? Har inte Jesus sagt: ”Om saltet mister sin sälta, varmed skall man då ge det sälta igen?”
Å, moder! Vilken skön kallelse, denna som går ut på att bevara jordens salt åt själarna! Detta är Karmels kallelse, eftersom det enda syftemålet med våra böner och offer är att vara apostlarnas apostel, att be för dem då de med sina ord och framförallt genom sitt föredöme vinner själar för Evangeliet…” (SS, s. 109)
Att be för prästerna, att be för kallelser till ordensliv och prästerskap är dock ingenting förbehållet vissa helgon eller kontemplativa klosterordnar, utan detta är hela Kyrkans angelägenhet och ansvar. Ett ansvar som borde bli till en ständig bön i varje katoliks liv.
Inte sällan har vi åsikter om våra präster och herdar. Även om de ordensfolk vi möter skaffar vi oss snabbt en uppfattning: hur autentiska de är, hur trogna sin kallelse osv. Och naturligtvis, varje person som fått ett särskilt uppdrag inom Kristi Kropp måste verkligen leva ett autentiskt och troget liv. Var och en som är satt att skydda och föda fåren i fållan kommer en dag få stå till svars inför den Gode Herden. Ja, de kommer alla behöva svara på hur hängivet, hur självutgivande, de utfört sitt uppdrag.
Och samtidigt: vad helgonen förstod – vad Teresa av Jesus och Thérèse av Jesusbarnet båda insåg – var att ingen klarar att utföra ett uppdrag inom Kyrkan på egen hand. Ingen klarar detta utan att de samtidigt blir stärkta av de andras förböner.
För om vår bön uteslutande skulle handla om nya präst- och ordenskallelser och så att säga ”stannar där”, då är risken att vi mer liknar den som Jesus i dagens Evangelium kallar lejd – alltså den som så fort problem uppstår lämnar fåren i sticket och flyr. Ja, vår bön måste framförallt vara ett ”troget ackompanjerande” och en ”åtföljande bön”. Om vår bön kännetecknas av detta så kan vi – faktiskt – på något litet vis efterlikna den Gode Herden och Hans trofasta omsorg om hjorden. Ja, genom vår bön kan vi då, precis som Herden, ge vårt liv för fåren.
Under min studietid i Flandern blev jag bekant med ett äldre par som berättade för mig hur de en gång läst om en seminarist i ett land långt borta där Kyrkan var tämligen nyetablerad och precis börjat få sina första inhemska kallelser. De hade båda blivit så gripna av hans berättelse att de till den dagliga Rosenkransen nu bad en extra dekad för denne okände man. En daglig dekad för denne prästkandidat de aldrig någonsin skulle komma att träffa – åtminstone inte här på jorden. Ett pågående offer för en seminarist till vars prästvigning de aldrig skulle komma att få någon inbjudan. Detta par valde att låta sitt liv för evigt bli sammanlänkat med denne unge man i ett annat land.
Denne man som kommer att leva sitt liv, som förhoppningsvis nu är ett liv som präst i Kristi Kyrka, utan någon som helst vetskap om att det sitter två personer i Flandern som varje dag ber för honom. Vem kan ana vilka andliga frukter ett sådant hängivet åtagande kan komma att ge; för denne enskilde man, för detta bedjande par, och för Kyrkan i stort?
Hur många är det i våra församlingar som med samma iver dagligen ber för sina kyrkoherdar? Och hur många är det som i sina böner och sina offer minns de fyra seminaristerna vi har under utbildning i Uppsala och den som just nu studerar i Rom? Förhoppningsvis är det många, för dessa vårt Stifts präster – och framtida präster – är sannerligen i stort behov av vårt andliga stöd.
Vi ber för präst- och ordenskallelser. Vi ber därför att vi förstår vilken kraft bönen har. Och vi ber för att vi inser att det vi gör som enskilda lemmar i den Kropp som är Kyrkan verkligen har betydelse för Kroppen som helhet.
Min bön just nu, en liten akt av kärlek där jag övervinner mig själv och offrar upp detta till Gud, det kan få stor betydelse för en för mig okänd medlem i Kyrkan. Det kan ge den slutgiltiga impulsen för att någon till slut skall våga välja ett liv fullständigt vigt åt Gud. Det kan ha en avgörande betydelse för den som just nu har det svårt och kämpar i sin kallelse.
Så, bröder och systrar, låt oss denna söndag – den Gode Herdens Söndag – verkligen intensifiera våra böner för präst- och ordenskallelser. För nya kallelser och för dem som redan nu lever sitt kall. Och låt oss i allt detta minnas att den bästa bönen vi här kan offra upp är att vi själva lever i den lydnad inför Kristi Evangelium vi önskar att Kyrkans präster och ordensfolk skall präglas av. Att vi själva utstrålar den kärlek vi vill att de skall förmedla. Och att vi själva – i allting – strävar efter den helighet vi hoppas att de skall vara i stånd att leda oss och andra till.