”Vi kan ej höra stegen, Han nalkas oss ändå… Så stilla och så oförmärkt blir Guds gåva åt oss räckt…” sjunger vi i jultiden. Dessa ord passar även för adventstiden. När Gud kommer till jorden, in i människornas värld tränger han sig inte på. Han kommer stilla, försynt. Men han kommer lastad med oändliga rikedomar som han vill ge oss. Vem tar emot honom? I Karmel försöker vi bereda väg för honom, bereda väg för honom in i varje människohjärta. Hur gör vi det? Genom att bli lika stilla som han som kommer. Advent är stillhetens tid. I stillheten kan vi öppna vårt allra innersta för att motta. Genom min stillhet hjälper jag många andra att bli stilla. Gud bidrar själv till att i vår västliga värld föra hela skapelsen in i vila och tystnad. Han gör det genom att täcka jorden med sin stillhets mantel: snön. Han låter snöflingorna stilla dala ner över oss. Han ikläder hela skapelsen sin renhet och skönhet.
Vårt kloster ligger på landet, vi kan därför lättare följa med i naturens växlingar och tolka dess budskap. I samhället är advent kanske den mest brådskande tiden under året. Alla strävar för att ordna alla förberedelser till julfirandet. Affärerna svämmar över med varor och reklamen överröstar varandra med sina tillbud. Mitt i denna storm av brådska och stress vill vi sända in frid och stillhet i städernas vimmel och in i alla hem.
I advent är vi särskilt förenade med Maria. Hon bär nu Jesus i sitt sköte och väntar på att få föda honom till världen. Varje människa bär Jesus i sitt inre. I Karmel är vi mycket medvetna om detta. Som Maria vill vi låta Jesus växa till full gestalt i oss för att ge honom åt världen.
Även vi tar del i de praktiska förberedelserna till julfirandet. Även vi förbereder julbak och annat. Vi finner fram julklappar till klostrets vänner och våra familjer. Det gäller att i allt detta vara medvetna om vad vi egentligen gör. Hela den kristna världen skall fira födelsedagskalas. Alla är bjudna. I alla gåvor vi förbereder kan vi se en liten avglans av Julens egentlige Gåva: Jesus. Gåvorna vi ger varandra är djupast sätt även en gåva till födelsedagsbarnet. Han finns djupt inom varje människa, gläder vi andra nås han alltid av vår kärlek (”Allt vad ni har gjort mot en av dessa små har ni gjort mot mig” sade han en gång).
Det är sällan vi karmelitnunnor har tillfälle att ge små gåvor åt våra kära. De är så ringa, små handarbeten som systrarna har tillverkat under året och som vi har fått utdelade genom en glad ”tombola”– tillställning. Men vi paketerar in dem med mycket kärlek. Och kärleken är gåvans kärna.
Likaledes tar vi del i samhällets julhälsningsflod. Vi försöker skriva våra julhälsningar innan advent, men har det inte blivit tillfälle till det, gör vi det på någon fridag i advent. Vår brevskrivning är mycket inskränkt. Våra vänner får som oftast en hälsning endast till jul. Återigen är det kärleken som får ”ta hand” om våra hälsningar.
Det är så meningsfullt och skönt att gå ”på besök” till den personen vi skriver till och låta den kärlek som finns i vårt hjärta flöda fram genom pennan. Vi upplever i Karmel vilken pest den inre hållningen är som säger: ”det gäller att bli färdig”. Nej det gäller att i varje ögonblick vara närvarande i det vi nu gör, och att göra det med mycket kärlek. Det är en gåva att nu i jultiden få ”gästa” våra kära på detta sätt: genom den lilla julhälsningen.
Adventstiden skiljer sig från fastetiden. De båda tidrymderna innehåller en mer koncentrerad böneperiod. I fastetiden är vi mer inriktade på Jesu frälsande lidande och genom ett strängare levnadssätt tar vi litet del i det verk han har utfört för oss alla. I adventstiden väntar vi på att något underbart och glädjande kommer att ske. Hela atmosfären badar i denna förväntans glädje. Kyrkans liturgi är nu helt präglad av denna förväntan. Bibeltexterna i Mässan berättar om hur Gud ända från tidens början har förutsagt och förberett att Jesus skulle komma till jorden.
Sju gånger om dagen ber vi våra tideböner. De består för det mesta av Bibelns psaltarpsalmer och av korta läsningar. Psaltarpsalmerna inramas av texter från Bibeln som talar om det stora mysteriet som kommer att ske, likaledes bibelläsningarna. Hela vår tillvaro under adventstiden är präglat av julens mysterium som nu nalkas sin fullbordan. Det är den atmosfär vi lever och andas i. Men det är fortfarande en väntan… I stillhet och öppenhet…
Samhället är också insvept i denna förväntan. Vi människor har ett intensivt behov av glädje. Och i denna tid försöker vi nå fram till den. Under de senaste åren han man i samhället börjat ta ut julens glädje i förtid. Genom hela december månad firar man jul, med julbord och jultillställningar. Det finns ändå något vackert i detta. December månad blir på ett särskilt sätt genomdränkt av godhet, kärlek och glädje.
Man gläds tillsammans, man finner gåvor som kan glädja andra, man ger allmosor och bemödar sig om att skapa en glad jul för nödlidande, man förbereder juldagarna. Det går en våg av kärlek genom vår värld där man firar julens högtid. Jesus har kommit till oss för att skapa denna godhet, kärlek och glädje. Allt som är gott sprider hans Rike på jorden. Vår bön i Karmel är att mitt i allt detta firande människor skall öppna sig för den verkliga Glädjen: Jesus. Det är ju slutligen endast han som kan stilla vår hunger efter lycka, stilla våra djupaste behov.
I Karmel har vi under hela adventstiden inga juldekorationer framme, endast adventskransen och några adventsljusstakar och stjärnor i fönstren som vetter mot yttervärlden. Först lillejulafton hämtar vi fram juldekorationerna, tar in julgranarna, pyntar dem och sätter upp de vackra julkrubbarna i det yttre kapellet och i vårt kapell inom klausuren. Nu börjar hjärtat bäva. Det är barnets förväntan som springer fram inom oss.
Julfirandet inleds julaftons eftermiddag klockan 16. Då ringer vi i kyrkklockorna en hel kvart. Vi ringer in julen. Ett härligt ögonblick. Det är som om vi vill låta julens klockklang sprida sig över hela världen för att ropa ut: ” Nu kommer den store Konungen! Nu kommer Friden till jorden. Nu kommer Gud in i denna sargade värld! Hela jorden var stilla inför honom! Öppna dig jord och motta honom!” Det som jag vill ropa ut till alla, det ropar klockorna ut.
Därefter följer en ålderstigen tradition: Vi alla systrar ikläder oss våra vita kormantlar och går i högtidlig procession in i kapellet. Bakerst kommer två ljusbärare som ledsagar systern som bär Urkunden. Högtidligt sjunger hon ut budskapet om Guds Sons födelse. Kungörelsen börjar med världens skapelse fram till Jesu födelse för att visa hur allt i skapelsen med hela dess historia har strävat fram till denna händelse. På detta budskap knäböjer systrarna och böjer huvudet helt ner mot golvet i tillbedjan. Det finns inget ögonblick i historien som är större än detta.
Vi fortsätter vår tillbedjan i den stilla bönen inför det öppna tabernaklet, där Jesus tronar i det eukaristiska brödet. Därefter ber vi Julens högtidliga tidebön, dess första ”Vesper”, med de älskade vackra gregorianska melodierna och de laddade texterna. Vi går sedan i procession till refektoriet (matsalen). Gångarna är milt upplysta av julbelysningens stjärnor och ljusstakar. Vi bär våra tända ljus i händerna och sjunger: ”Nu tändas tusen juleljus på jordens mörka rund. Och tusen, tusen stråla ock på himlens djupblå grund”.
Det är som om vi vandrar in i världens alla hörn, in i alla städer och in i alla hem. Vi vandrar dit in med Julens budskap, med Julens gåva, med Jesus, Världens Ljus. Det är fortfarande advent. Jesus föds på natten. Men vi tar del i den glädje och den fest som i vårt samhälle nu har börjat. Under julaftonens enkla måltid får vi välkomna den traditionella julmaten: julsillen i alla dess olika varianter, rödbetssalladen, julosten, med mera. Medan vi lyssnar till de olika texterna i det Gamla Testamentet som bebådar och profeterar om Messias som skall komma.
Därefter går systrarna till sina klosterceller. Nu breder sig stillheten över klostret. Nu öppnar sig våra hjärtan för att motta Frälsaren som i midnattens tystnad skall födas på vår jord. I denna stund ”besöker” jag hela jorden. Jag ”går” från länder till länder. Från hem till hem, från städer till byar. Jag går särskild till alla som lider. Jag går till de splittrade familjerna som i julen kan uppleva detta lidande på ett mer påtagligt sätt.
Jag vill vara hos alla gatubarn som inte har ett hem där de kan få glädje och trygghet, hos alla som lider i fängelser, jag går till alla ensamma och alla som känner sig övergivna och glömda av sina närmaste. I denna natt kan lidande kännas som allra intensivast för dem som vägras julens varma firande i gemenskap med sina kära. Jag vill gå till alla, för att i denna natt ingen skall lida. Jag vill komma till dem med julens egentliga Gåva: JESUS.
… Vid midnatt hörs ett rop: ”Stå upp! Brudgummen kommer!” Och vi skyndar oss ner till kapellet för att fira Julnattsmässan. Vår Herre Jesu Kristi födelse! Maria födde sin Son Jesus för ca 2000 år sedan och lade honom i en krubba. Denna krubba är en bild på vårt hjärta. Jesus kom till vår jord för att ta sin boning i varje människa, en gåva som räcker året om. Vi alla bär honom inom oss. Han ger oss allt det vi innerst inne längtar efter och vill hjälpa oss i alla våra behov, i alla situationer. Vilken gåva!!!