Av Wilfrid Stinissen OCD.
Givandets och offrandets glädje och smärta
Just därför att den nya mänsklighetens lovsång är en tacksägelsesång, att den är ”eucharistía”, är den fylld av glädje. Vi tackar för att Jesus är med oss och ger oss sig själv till mat och dryck. Men det finns ännu ett skäl varför eukaristin är en glädjesång. Eukaristin är ju inte bara en måltid, den är en offermåltid. Den är ”offertorium”. Jesu stora offer, som han en gång för alla framburit på korset, är närvarande i varje eukaristi. Och genom att han låter sig ätas och drickas drar han oss med i denna väldiga offerrörelse. Han vill att kyrkan skall vara där han är och som han är, offrad. I katolska kyrkan tror vi att eukaristin inte bara innebär att Gud ger sig själv åt kyrkan, utan att även kyrkan får ge något åt Gud. Och vad ger hon? Inte enbart bröd och vin, utan Jesu kropp och blod. Den offrade Herren lägger sig själv i kyrkans händer för att hon skall ha glädjen att kunna ge honom ett adekvat offer, ett offer som verkligen passar honom. ”Till åminnelse av Kristi, din Sons, vår Herres, lidande, uppståndelse och himmelsfärd”, säger kyrkan i den gamla romerska kanonbönen, ”frambär vi av de gåvor du själv har givit ett rent och heligt, ett fullkomligt offer.”
”Det är saligare att ge än att få”, har Jesus sagt (Apg 20:35). Det är inte roligt att alltid bara ta emot, det kan till och med kännas förödmjukande. Man vill också själv ge något. Men kan vi ge något som vi inte har fått. Nej, och kyrkan upprepar det gärna och ofta i sin liturgi: ”Vi frambär av dina egna gåvor”. Och i prefation I för helgonen säger kyrkan, efter Augustinus, att när Gud kröner sina helgons förtjänster, är det sina egna gåvor han kröner. Är det meningslöst att ge något åt givaren av det man själv har fått ta emot av honom? Hemma brukade vi barn ge en gåva åt far och mor när de fyllde år. Vi visste vad de tyckte om. Vi köpte godis åt mor och cigariller åt far. Och när det högtidliga ögonblicket hade kommit och vi överlämnade vår gåva kunde vi se att far eller mor verkligen blev glad. Mor sade aldrig: ”Ni borde skämmas, det är ju jag som har gett er pengarna.”
Gud vill överbrygga den klyfta som skiljer oss från honom. I eukaristin stiftar han ”ett nytt och evigt förbund”. Han gör oss till förbundspartners, han vill att det skall finnas ömsesidighet i givandet och tagandet. Detta uttrycks bland annat i en bön som prästen i den katolska mässliturgin ber när han bär fram gåvorna. ”I din godhet ger du oss detta bröd”, säger han. Det är Gud som skapar brödet och ger det åt oss. Allt börjar med honom. ”Som vi frambär till dig”, fortsätter prästen. Vi ger det tillbaka åt Gud. Men Gud vill inte behålla det för sig själv. Han ger det åter tillbaka åt människan: av detta bröd ”bereder han åt oss livets bröd”, Kristi kropp. Men därmed är det inte slut. Genom att kyrkan nu får förfoga över Kristi kropp och blod, får hon också en chans att ge Gud något som är honom värdigt. Hon frambär alltså Kristi kropp och blod som ett fullkomligt offer. Men Gud får ändå sista ordet, för i kommunionen ger han Kristi kropp och blod tillbaka åt oss som en odödlighetens föda. Mässan är en kärlekens kamp. Gud och människan kastar hela tiden bollen tillbaka till varandra, i en svindlande omedelbarhet. Detta fortsätter efter eukaristin om vi också under dagen försöker leva som eukaristiska människor. Det är meningen att detta ”admirabile commercium”, detta ”underbara utbyte”, skall pågå hela livet och hela evigheten.
”Imitamini quod tractatis”, sade biskopen i den gamla prästvigningsliturgin till de blivande prästerna: ”Praktisera det ni gör i liturgin.” Var med i eukaristins offerrörelse, offra också er själva, var offrade människor. Att ge, att frambära, att offra gör människan glad. Men så länge vi lever i vår jordiska kropp kan offret också innebära smärta. Vi ser det hos Jesus. Hela sitt liv har han sett fram mot att få ge ett yttersta bevis på sin kärlek genom att dö för oss (Luk 12:49-50). Men när ögonblicket närmar sig blir han ängslig: ”Nu är min själ fylld av oro. Skall jag be: Fader, rädda mig undan denna stund? Nej, det är just för denna stund jag har kommit” (Joh 12:28). Och när ögonblicket är inne svettas han vatten och blod.
I mässan finns en liten rit vars betydelse man ofta förbiser: prästen bryter brödet. Det gör han inte bara för att kunna dela ut brödet åt alla som är närvarande. Det brutna brödet pekar på Kristi brutna kropp, på hans död. Prästen gör vad Jesus gjorde under den sista nattvarden: han tog brödet som representerade hans kropp och bröt det. Han föregrep det som skulle ske dagen därpå vid hans död. Han visste att hans jordiska kropp måste brista, som vetekornet i jorden (Joh 12:24), för att kunna bli universell. ”Ingen har tagit det (mitt liv) ifrån mig, jag ger det av fri vilja. Jag har rätt att ge det” (Joh 10:18). Denna frihet varmed Jesus ger sitt liv blir helt uppenbar i den sista nattvarden. Det var nödvändigt att denna ägde rum före hans lidande. Det måste bli helt tydligt att Jesus ”bröt” sig själv innan han skulle bli bruten av andra. Alla måste förstå att han dog ”av fri vilja”.
I eukaristin möter vi den förhärligade Herren. Men vi får inte glömma att Jesus får sin härlighet på korset. Vi får tacka evangelisten Johannes för att han har sett och uttryckt det så klart. Han berättar om några greker som har kommit till Jerusalem och som gärna vill se Jesus. Dessa greker representerar hedningarna. När Jesus ser dessa greker, och hur de kommer att en dag gå in i hans rike, ser han den härlighet som Fadern kommer att ge honom: ”Stunden har kommit då Människosonen skall förhärligas” (Joh 12:23). Men detta förhärligande sammanfaller med döden. Jesus svarar inte Filippos och Andreas som förmedlar dessa grekers önskan att se Jesus med: ”Vänta ett ögonblick, jag kommer snart”, utan: ”Vänta, jag dör snart.” Det hela slutar med dessa ord från Jesus: ”När jag blir upphöjd från jorden skall jag dra alla (eller ”allt” enligt vissa manuskript) till mig” (Joh 12:32). För att undgå att förbli ett ensamt korn, för att kunna dra alla och allt till sig, måste Jesus dö.
I eukaristin är död och uppståndelse närvarande samtidigt. Jesus får sin härlighet genom sin död, genom denna akt av yttersta kärlek. Detta innebär att den glädje som eukaristins lovsång är präglad av inte är en lättköpt glädje. Lyssna till den västerländska kyrkans gregorianska melodier eller den österländska kyrkans sång. Denna musik är fylld av allvar, den har en tyngd. Här på jorden är djup glädje alltid en frukt av lidande som man villigt accepterat och genomlidit med kärlek. Den som inte har lidit vet ingenting om och har ingen kapacitet till helgjuten glädje.
Eukaristin lär oss att lidande och glädje inte utesluter varandra, att död och uppståndelse kan ske samtidigt. ”Fulget crucis mysterium”, korsets mysterium lyser, sjunger vi i passionstiden. Tänk på Moder Teresa av Calcutta, som under 50 år lever i en dunkel natt där hon ”känner” sig övergiven av Gud och ibland bortstött av honom, och som samtidigt kan skriva: ”I am perfectly happy.” Eller tänk på Lilla Thérèse som säger: ”Jag har kommit därhän att jag inte kan lida mer, eftersom allt lidande är ljuvt för mig” (Sista samtal, 29 maj). Ljuset lyser i mörkret, ja natten lyser som dagen (Ps 139:12). ”Alltid bär jag med mig i min kropp den död som Jesus fick lida, för att också Jesu liv skall bli synligt i min kropp”, skriver Paulus (2 Kor 4:10). ”Saliga ni som är fattiga”, säger Jesus, ”er tillhör Guds rike” (Luk 6:20). Inte i framtiden, utan nu, omedelbart.
Den nya mänskligheten
Hittills har jag mest talat om eukaristin som lov- och tacksägelsesång. Det återstår att säga något om sångarna. Sångens skönhet beror till en stor del på kören och på dirigenten. Kören är den nya mänskligheten och dirigenten är Jesus.
Eukaristin är en fulländad syntes av de tre tidsdimensionerna: förfluten tid, nutid och framtid. Eukaristin är ett minne av Jesu död och uppståndelse. ”Gör detta till min åminnelse”, uppmanar Jesus lärjungarna. Eukaristin aktualiserar detta förflutna och gör det närvarande här och nu. Och eukaristin ger oss ”en försmak av den kommande härligheten” (”futurae gloriae nobis pignus datur”, säger Thomas av Aquino i sin berömda bön O sacrum convivium). I eukaristin fastnar vi inte i det förgångna, inte ens i det som är nu, för det som är nu är redan början av något helt nytt. Genom att vi i eukaristin när oss med den uppståndne Herren blir vi ett med honom och blir själva nya, uppståndna människor. För oss är döden redan övervunnen, vi har redan passerat döden. ”Den som tror på mig skall aldrig någonsin dö” (Joh 11:26). Varje gång vi firar eukaristi när vi oss med evigt liv.
Men den nya mänskligheten är inte en grupp glada individer. Jesus säger att han är vinstocken och att vi är grenarna (Joh 15:5). Paulus använder en ännu starkare bild: tillsammans bildar vi en kropp där Kristus är huvudet och vi lemmarna (Rom 12:5, 1 Kor 12:27). Vi är mycket mer ett med varandra än vi kan föreställa oss. Det finns en ekumenik som är inbyggd i själva eukaristins struktur. Om eukaristin betyder något för oss, kan vi inte annat än brinna av längtan efter enhet.
Kardinal Stanislas Dziwisz, som i 40 år har varit Johannes Paulus II:s sekreterare, berättar i sin bok Una vita con Carol (Ett liv med Karol), en anekdot. Det hände år 2000, under det heliga året. Johannes Paulus II skulle öppna den heliga porten i Paulusbasilikan. Det verkade som om påven inte klarade av det. Det uppstod lite oro bland dem som inte var underrättade om vad som skulle ske. Men oron varade endast ett ögonblick. Det stod snart klart att det inte var påvens svaghet som gjorde att han inte förmådde öppna porten. Påven väntade på den ortodoxe metropoliten Athanasios och den anglikanske ärkebiskopen Carey. När de hade kommit och tillsammans, med sina sex händer, tryckte till öppnade sig porten. Och alla tre föll på knä. – För första gången i historien hade biskopen av Rom och de främsta representanterna för ortodoxin och protestantismen tillsammans öppnat en helig port, tillsammans gått över tröskeln och trätt in i den basilika som är vigd åt hedningarnas apostel, den ekumeniska basilikan framför alla andra. Påven hade velat ha det så. Han hade önskat detta talande tecken: vi måste göra det tillsammans.
I eukaristin tar vi emot den nye Adam som vill samla alla människor och göra dem till en ny mänsklighet i sin Person. Vi kan inte möta honom utan att på samma gång möta hela mänskligheten. Vi kan och får inte utesluta någon. Om vi avvisar en enda människa, om vi dömer någon eller inte vill förlåta någon, blir vårt eukaristifirande en lögn. Vi motverkar Kristus och stympar hans kropp när vi sorterar bort någon.
Det som i dopet sker i princip blir helt och fullt verkligt i eukaristin: vi äger samma medborgarskap som de heliga och har vårt hem hos Gud (Ef 2:19). Den himmelska kyrkan är närvarande i den jordiska. Allt som sägs och sjungs i liturgin är ett instämmande i den himmelska lovsången. I mässans prefation brukar Guds folk inbjudas till att lovprisa Gud tillsammans med keruber och serafer, med troner och herradömen, med hela den himmelska härskaran. Andra Vatikankonciliets liturgikonstitution formulerar det suveränt: ”Det nya och eviga förbundets överstepräst, Kristus Jesus, antog mänsklig natur och uppstämde i denna vår jordiska landsflykt den hymn som i evighet sjungs i de himmelska boningarna. Han förbinder hela mänskligheten och förenar den med sig i denna gudomliga lovsång” (n 83).
Men den nya mänskligheten hör hemma i ett nytt universum. Vi kan inte skilja människan från hennes miljö. Också ”skapelsen skall befrias ur sitt slaveri under förgängelsen och nå den frihet som Guds barn får när de förhärligas” (Rom 8:21). Den förvandling som brödet och vinet genomgår när de blir Kristi kropp och blod avslöjar något om skapelsens möjligheter: den kan bli Kristi kropp. Universum är inte ett slutet materiellt system. Universum är öppet, universum har en kallelse. Det är bestämt att sjunga en lovsång till Gud.
Hela universum skall sjunga,
sjunga om Guds härlighet.
Jord och himmel, allt som har ande
tackar för hans kärlek till oss.
(Cecilia 430)
Det som kommer att bli verklighet vid tidernas fullbordan, när allt skall vara sammanfattat i Kristus, allt i himlen och på jorden” (Ef 1:10), det sker redan nu, i koncentrat, i eukaristin. I varje eukaristi blir en del av den materiella skapelsen gudomliggjord. ”Kristus”, säger Paulus, ”har kraft att lägga allt under sig” (Fil 3:21). När prästen tar brödet i sina händer för att göra det till Kristi kropp, bör han veta att detta bröd symboliserar hela universum. På något sätt är allting, sakramentalt sett, redan färdigt. I eukaristin föregrips det som kommer att ske när Kristus har integrerat hela universum i sin kropp och kan frambära den åt sin Fader, i en grandios, evigt varande eukaristi, så att Gud blir allt, överallt (1 Kor 15:28).
(Ur: Karmel 2009:1)