Har lilla Thérèse blivit stor?

Har lilla Thérèse blivit stor?

av Wilfrid Stinissen ocd

 Stora och små själar

Thérèse har alltid betraktat sig själv som en svag liten fågel, skrattretande liten jämfört med de stora själarna, helgonen, ”örnarna som svingar sig upp i höjderna”, som hon säger. Det paradoxala är att hon, särskilt sedan hon utnämnts till kyrkolärare, själv nu är en örn. Hon sitter jämsides med Leo den store, med Augustinus, med Thomas av Aquino. Har hon inte lurat oss en smula, lämnar hon oss nu inte i sticket? Hur kan hon, som nu är bland de ”stora själarna”, ha ett budskap till de ”små själar” som de flesta av oss ändå är? En karmelitnunna från England skrev till mig – till min häpnad – att hon inte alls var glad att Thérèse skulle bli kyrkolärare, därför att detta skulle skapa ett avstånd mellan henne och vanliga människor.

Vilka är egentligen dessa små själar? Enligt Mère Agnès, Thérèses syster och priorinna, är det alla de som är kallade att gå den vanliga vägen och att leva av tro. Teresa av Jesus och Johannes av Korset, som svävade en meter över golvet när de talade tillsammans om Treenigheten, är då tydligen inga små själar? Maria däremot, Guds moder, är det: ”Det är längs den vanliga vägen som du, oförlikneliga Moder, vill gå”, skriver Thérèse i sin vackra dikt om Maria Pourquoi je t’aime, ôMarie.

Om syster Marie av Treenighetens dröm innehåller en kärna av sanning, en dröm där hon såg hur de små själarna utgjorde en särskild grupp som intog en mycket upphöjd plats i himlen, då skulle det verkligen vara synd om våra stora mystiker inte fick vara med. I själva verket är det så att också de ”stora” själarna, det vill säga de som åstadkommer stora ting och får extraordinära andliga gåvor, är kallade  att bli ”små” själar. Och om de verkligen är stora helgon, får vi vara säkra på att de förr eller senare blev ”små”, annars skulle de aldrig blivit stora helgon.

”Liten” är man när man vet att man inte har något annat att vara stolt över än sin fattigdom, när man vet att man är totalt beroende av Gud, att man alltid står ”med tomma händer” inför honom. Men – säger Adrienne von Speyr – även bland helgonen kan man skilja mellan ödmjuka och icke ödmjuka. Hon menar att det finns många olika grader av ödmjukhet och ”litenhet”. Hon nämner i detta sammanhang den helige kyrkoherden av Ars, Jean-Marie Vianney, som ett ödmjukt helgon, och alla som känner honom instämmer säkert. Thérèse var en av de allra minsta, och därför har hon blivit ett så stort helgon.

Vad Thérèse vill lära oss är att det ytterst inte har någon betydelse om vi går en vanlig eller en ovanlig väg, ja, att den vanliga till och med är en tryggare väg därför att man där mindre riskerar att komma inför Gud med fyllda händer. Och denna väg leder inte till en mindre stor helighet. Gud själv tycks i överflödande mått bevisa detta genom att ge den ”lilla” Thérèse en ojämförlig utstrålning och fruktbarhet, medan till exempel Adrienne von Speyr, i vilkens liv undren och de extraordinära fenomenen regnar från himlen, inte ens har nått till en saligförklaringsprocess.

 

Thérèses betydelse för ekumeniken

 Gunnel Vallquist skrev när Thérèses självbiografi just hade utkommit: ”Såsmåningomskulledetståklart att denna lillanunna, utannågra teologiska spekulationer och utannågonpolemik,baragenomattstillsamtoch orubbligt sökaförverkligavadhon funnit ievangelierna,gjort rent hus medprecisdetsammasomLuther medsåmycket bulleroch bånggått tillstorms emot:kravetatt manmåstepresteranågotför attbliförtjäntavGudskärlek” (Svenska Dagbladet, 13 aug. 1973).

Luther och Thérèse, båda reagerade de mot semi-pelagianismen som alltid hotar att smyga sig in i Kyrkan: man fäste större vikt vid den egna prestationen än vid Guds verk. Denna gemensamma inställning hos dem gör det lätt att tala om Thérèse här i ett protestantiskt land, även om det är sant att det nordiska temperamentet ofta känner stort motstånd mot Thérèses ”blomsterrika” stil. Man skulle kunna säga att de två satt i samma båt, men att Luther genom sin våldsamhet föll ur den, medan Thérèse lyckades hålla sig kvar.

För Luther var den stora frågan: Hur finner jag en nådig Gud, hur kan jag bli frälst? Hos Thérèse handlar det inte om att bli frälst utan om att bli helig. Hon siktar omedelbart mot det kristna livets fullhet. Båda talar om tron som den enda vägen. Men uppfattningen av tron skiljer sig mycket. För Luther är tron en sorts försäkran om att komma till himlen, en fribiljett att lämna fram till Sankte Per. Hos Thérèse är tron en av kärlekens egenskaper, den kärlek som inte längre säger ”jag” utan ”du”. Kärleken tänker inte på sig själv men på den andre, kärleken söker inte efter att själv bli frälst, men i stället efter att glädja den älskade.

Faktum är att Luthers något abstrakta tro inte tycks fungera så bra. Det är påfallande att man i den lutherska traditionen möter mer rädsla för Gud och mer skuldkänslor än i katolsk tradition. Genom tron allena, lösryckt från kärleken, befrias inte människan från sig själv. Bara kärleken får oss att glömma bort oss själva och uppgå i den andre. Då faller frågan om den egna frälsningen bort av sig själv.

”I min moder Kyrkans hjärta skall jag vara kärleken”, säger Thérèse. Såsom Guds rättvisa är en egenskap av hans barmhärtiga kärlek, så är Thérèses förtröstan en av hennes kärleks egenskaper. Att denna kärlek då också visar sig i gärningar säger sig självt, men inte för att blidka Gud utan för att glädja honom. Hennes offerakt till den barmhärtiga kärleken är för henne inte ett medel att tillägna sig Guds kärlek. Hon vill ge Gud glädjen att till fullo vara Gud, vara självutgivande kärlek. Gud söker ett tomt kärl, och Thérèse erbjuder honom sin egen tomhet, sin egen fattigdom.

Många som gått i lära hos Luther känner intuitivt att något fattas. Om de då kommer i kontakt med Thérèse upptäcker de ofta att det är just detta som de förgäves sökt. Thérèses ekumeniska betydelse är nog mycket större än vi hittills insett och på detta område har vi säkert stora överraskningar att vänta oss.

 

Är Thérèse en mystiker?

 Thérèses liv och erfarenhet visar oss att man inte kan bedöma mystikens grad efter upplevelsernas i bönen. Hennes bön var ofta ganska fattig, men Jesu liv i henne var ytterst intensivt.

Thérèse har förändrat vår syn på mystik. Att mystik inte nödvändigtvis kräver visioner eller uppenbarelser eller levitation, visste man redan före henne. Men man behöver inte heller vara benådad med de höga bönetillstånd som våra stora mystiker beskriver. Thérèse kom sällan till djup försjunkenhet i bönen, där hon ofta plågades av sömn. Men att hon har nått mystikens högsta stadium kan ingen betvivla. Den som enbart läser Teresa av Jesus kan lätt dra felaktiga slutsatser. Vi behöver Thérèse som komplement och korrektiv. Likaväl behöver vi den stora Teresa som tillägg till den lilla om vi vill genomgå bönens skola helt och fullt. Moder och dotter hänvisar till varandra.

Är mystik något för alla? Svaret är: ja! För alla som vill, som längtar efter Gud, som är magnetiserade av honom. Utan denna längtan kan frågan om mystik aldrig ens bli aktuell. Thérèse har visat att för dem som verkligen törstar efter Gud räcker det att veta om och erkänna sin litenhet, och att lita på att Gud i sin gränslösa barmhärtighet skall göra det man själv inte kan. Det finns nu inte längre någon som kan påstå att han eller hon är för svag eller usel för att gå denna väg, för det är just en väg för svaga.

Thérèse har öppnat vägen till mystik och helighet för alla. Hon har på något sätt universaliserat mystiken. Hade jag levt före henne hade jag nog aldrig vågat tala eller skriva om mystik föralla.

Thérèse har visat oss att mystik inte är något för de speciellt utvalda (det finns också sådana ”utvalda” som Gud ger särskilda uppdrag i Kyrkan och världen, men mystiken är inte förbehållen dem, vilket man ofta har trott). Mystik är det kristna livets normala fullkomning. Därför är den egentligen inte något fritt val. Mystik är helt enkelt att ta det första budet på allvar: att älska Gud, inte med en del av sitt hjärta, utan av helasitt hjärta och av allasina krafter.

 

(Ur Karmel 2/1998)