Alla Johannes skrifter, hans prosa och ännu mer hans poesi, handlar om vad Gud vill åstadkomma i oss genom bönen, såväl som vilka under Gud redan har gjort i våra liv och i världen. Johannes uppmanar oss ständigt att göra rum i oss själva för Gud, att göra oss tomma så att Gud kan leva och handla genom var och en av oss. Maria är alltid närvarande i Johannes tankar. Hon är mer än någon annan en förebild för denna inre utblottelse som kallar fram själva fullheten av Guds självmeddelelse, närvaro och kärlek.
För Johannes är det Maria som lär oss vad ständig innerlig förening med Gud innebär. Det är Maria som visar oss hur vi skall vara följsamma mot den Helige Andes verk i oss när han formar oss efter sin Sons bild. Och det är Maria som lär oss att be och som hjälper oss att ta lärdom och växa andligen av våra lidanden, så att vi blir mer beredda att delta i och lindra andras lidanden.
Man frågar ofta varför Johannes skrev så lite direkt om Maria. Sanningen är att även om det finns få direkta hänvisningar till Maria så är alla Johannes skrifter i verkligheten fokuserade på Maria. Det är faktiskt mycket litet om Maria som Johannes lämnat osagt. Hela hans andliga lära förmedlar en implicit mariologi.
Alla Johannes skrifter handlar om själens förening med Gud. I hans ögon är Maria, Jesu Moder, den främsta och fullkomliga förebilden för en själ förenad med Gud i kärlek. Allt som Johannes lär om denna förening finner sin brännpunkt inte bara i lärosatser och principer, utan i Jungfru Marias person. För honom förkroppsligar Maria all hans kunskap och erfarenhet om föreningen med Gud.
Medan bön och kärlek till Maria är två skilda karaktäristiska drag i Karmel, så förenar de sig i Johannes fall till ett. För honom är inte livet i Karmel bön och kärlek till Maria, utan snarare en förlängning av Marias eget böneliv. Målet för karmeliten och varje kristens liv är just samma förening med Gud som Johannes ser så tydligt närvarande i Marias liv.
I en utmärkt artikel: ”Johannes av Korsets mariala evangelium”, undersöker Fader José Vicente Rodriguez alla texter i Johannes skrifter där det finns en uttrycklig hänvisning till Maria. Han räknar upp sammanlagt tolv sådana tillfällen. När vi undersöker dessa finner vi att Rodriguez, som så många före honom, upptäcker endast fyra hänvisningar till Maria i Johannes större verk. Den första finns i kapitel två i tredje boken av Bestigningen av Berget Karmel, och betraktas som den mest fundamentala och betydelsefulla av Johannes texter om Maria.
I kommentaren till Andlig sång finner vi två till uttryckliga hänvisningar till Maria: en i strof 2, som behandlar Maria vid bröllopet i Kana, och en annan i strof 20, som handlar om lidandet i Marias liv. Den fjärde referensen till Maria från Johannes huvudverk finns i kommentaren till strof 3 i Levande kärlekslåga och handlar om betydelsen av den Helige Andes överskuggande av Maria.
Andra betydelsefulla hänvisningar till Maria finner vi i två av Johannes dikter: Romanser om evangelietexten ”In principio erat Verbum”, och den lilla dikten som börjar ”Jungfrun med Guds Ord…”. Den sista viktiga referensen till Maria finner vi i En älskande själs bön inkluderad i Ord av ljus och kärlek. Alla andra hänvisningar är enstaka åkallanden av Marias namn i Johannes brev och råd till olika ordensfolk.
Innan vi ser på de fyra viktigaste hänvisningarna till Maria, kan det vara bra att tänka på något som Fader Rodriguez har att säga i sin inledning. Först påminner han oss om att Johannes av Korset behandlar Maria inte som ett teologiskt problem utan som en verklig person, tydligt närvarande i frälsningshistorien. Han påpekar att Johannes alltid ser Maria i relation till Kristus och i relation till hans mystiska kropp.
Det är i de två ovannämnda dikterna (Romanser och Jungfrun med Guds Ord…) som vi upptäcker något av djupet och intensiteten i Johannes personliga kärlek och andakt till Maria. I hans större verk är emellertid Johannes hänvisningar till Maria mer tillbakahållna, på grund av att hans direkta ämne är själavård och hans allmänna syfte att behandla föreningen med Gud. Men också här, säger Rodriguez, är ”Johannes en mästare i att placera Maria vid strategiska punkter och i viktiga sammanhang, för att kasta ljus på sin lära och uppmuntra oss på vägen genom att visa på Marias exempel och hennes följsamhet i att låta sig formas av den Helige Ande”.
Bestigningen av berget Karmel
I kapitel 2 i tredje boken av Bestigningen av berget Karmel finner vi följande avsnitt som betraktas som Johannes av Korsets viktigaste text om Maria.
”Det är Gud ensam som ger dessa själar (som har uppnått föreningen med Gud) impulser till att fullgöra de verk som motsvarar Guds vilja och hans planer, och detta utan att det är möjligt för dem att handla annorlunda. Det är därför som dessa själar har framgång i sina böner och strävanden.
Av sådan art var den ärorika Jungfruns, Vår Frus, verk och böner. Då hon redan från början hade upphöjts till detta tillstånd av förening, bar hon aldrig i sin själ bilden av något skapat, som skulle ha kunnat avlägsna henne från Gud eller ge henne någon impuls. Alla impulser inom henne utgick från den Helige Ande.” (BK 3, 2, 10)
Johannes gör detta påstående i samband med att han behandlar minnets rening och dess förening med Gud. Själen måste renas från all naturlig kunskap, all sådan kunskap som kommer genom de fem kroppsliga sinnena. För minnet kan inte vara förenat med både Gud och de intryck och olika slags kunskap som kommer av våra sinnen, eftersom Gud inte har någon sådan form eller bild som minnet på ett naturligt sätt kan fatta. Den gudomliga föreningen tömmer minnet på alla särskilda former och slag av kunskap och höjer det till det övernaturliga.
Johannes säger om föreningens tillstånd: ”I detta tillstånd är all verksamhet hos minnet och de övriga själsförmögenheterna gudomlig. Då alltså själskrafterna är omformade till Gud, är de Guds egendom och Gud är deras ende Herre. Därför är det också han som sätter dem i verksamhet och på gudomligt sätt bestämmer över dem enligt sin gudomlige Ande och vilja… Härav framgår alltså, att själens handlingar i föreningens tillstånd utgår från Guds Ande och är gudomliga.” (BK 3, 2, 8)
Johannes fortsätter att tala om föreningens tillstånd: ”Därför är också sådana själars verk de enda som är riktiga och förenliga med förnuftet, och de är aldrig olämpliga. Ty Guds Ande låter dem få veta vad de bör veta, han låter dem å andra sidan vara okunniga om vad de bör vara okunniga om, och han låter dem erinra sig vad de bör minnas, men utan bilder. Guds Ande låter dem glömma vad de skall glömma, älska vad som är värt att älska, men däremot inte älska vad som inte står i förbindelse med Gud (BK 3, 2, 9). Detta kommer sig där av att det är Gud ensam som ger dessa själar impulser till att fullgöra de verk som motsvarar Guds vilja och hans planer, och detta utan att det är möjligt för dem att handla annorlunda. Det är därför som dessa själar alltid har framgång i sina böner och strävanden” (BK 3, 2, 10).
När vi ser på denna viktiga marianska text i sitt sammanhang skall vi, enligt Rodriguez, lägga märke till följande: Från det första ögonblicket av sin existens var Jungfru Maria upphöjd till fullkomlig förening med Gud. Denna ursprungliga förening inbegriper utan tvivel den obefläckade avlelsen. Maria, den fullkomligt återlösta, förblir alltid på fullkomlighetens topp, och för Johannes av Korset kommer hennes livs och handlingars fruktsamhet och förträfflighet från det faktum att hon alltid förblir så utrustad med kraft från Gud.
Detta avsnitt visar klart på källan till hennes böners och förböners effektivitet. Om vi här påminner oss Vår Frus ingripande i Kana och vid andra tillfällen, kommer inte det positiva och verksamma svaret från Kristus och hans himmelska Fader att förvåna oss, för tillsammans med den Helige Ande har de uppmuntrat till just denna bön som de önskade att bönhöra.
I ljuset av dessa överväganden är det tydligt att Johannes av Korset ser Maria som någon som ber, som den fullkomliga som ber, någon som är mer fullkomlig än sin bön. I Marias fall, som hos ingen annan, kommer Guds Ande den mänskliga svagheten till hjälp. Han bor i henne och vädjar med rop utan ord för att uppenbara den andliga längtan som hon inte helt kan uttrycka eller förstå (jfr Rom 8:26-27).
Förutom Marias böner och förböner nämns i texten Marias verk som framgångsrika. Vi kan tänka på hennes samverkan med Kristus i frälsningshistorien, men komma ihåg att ”Marias saliggörande inflytande på människorna betingas nämligen inte alls av själva sakförhållandena utan härrör från Guds nåd och flyter fram ur Kristi överflödande förtjänster, det stöder sig på Kristi medlarskap, det är i alla avseenden beroende av detta och hämtar därav all sin kraft” (Lumen gentium, nr 60).
Utan att på något sätt forcera Johannes text, är det klart att han inte förbehåller effektiviteten i hennes verk, böner och förböner till de mer upphöjda ögonblicken i Marias liv, såsom bebådelsen, Kristi födelse, hennes närvaro under korset och i den övre salen. ”Alla hennes verk, böner och förböner” betyder just det: alla, inklusive dem som vi mänskligt sett ser som mindre viktiga. När Andra Vatikankonsiliet ut-talade sig om Marias samverkan sade man så: ”Denna nära förbindelse mellan modern och sonen i frälsningsverket framträder allt sedan Kristi jungfruliga avlelse ända till hans död” (Lumen gentium, nr 57).
I denna text påminner Johannes om Marias mycket rena följsamhet för den Helige Andes handlande. I slutet av samma kapitel verkar Johannes ha henne klart i åtanke, även om han inte uttryckligen nämner henne vid namn, när han skriver: ”Visserligen är det sant att man endast sällan finner en människa som alltid och överallt handlar under påverkan av Gud, och som lever i en så obruten förening med honom, att hennes själskrafter utan förmedling av yttre intryck alltid arbetar under gudomligt inflytande.
Emellertid finns det verkligen själar som i sitt handlande mestadels drivs av Gud. De handlar alltså inte av egen drift, utan det är som den helige Paulus säger: ”Guds barn”, det betyder de som är omformade till Gud och förenade med honom, ”drivs av Guds Ande” (Rom 8:14), som driver deras själskrafter att utföra gudomliga verk. Man skall alltså inte förvåna sig över att deras verk är gudomliga, ty själens förening med Gud är gudomlig” (BK 3, 2, 16).
Maria är den skapade varelse som alltid drivs av den Helige Ande, och i henne är denna gudomliga adoption förverkligad på ett fullkomligt sätt.
Om vi tillämpar några av Johannes beskrivningar av Guds generösa självmeddelelse till själarna (varhelst det finns rum), skulle vi få en grund till en inre biografi om Jungfru Maria och hennes samverkan med den Heliga Treenighetens inneboende. Johannes försäkrar att Guds Sons löften går i uppfyllelse hos den själ som är trofast i sin kärlek: att den Allra Saligaste Treenigheten skall komma och stanna hos den som älskar honom (se Joh 14:23 ff). Gud tar sin boning i oss genom att göra oss kapabla att leva Guds liv och förbli i Fadern, Sonen och den Helige Ande.
Slutligen bör vi lägga märke till Johannes egen lära att den allra heligaste Jungfrun, som var upphöjd till den fullkomliga föreningens tillstånd från allra första början, inte behövde gå igenom samma glömska och rening av minnet som vi, som fortfarande är på väg mot full-komligheten.
Andlig Sång
Vid två tillfällen i Andlig Sång gör Johannes oss uppmärksamma på Marias exempel. I kommentaren till strof 2 säger han att: ”Den som älskar på ett finkänsligt sätt, bryr sig nämligen inte om att be om det som fattas henne och som hon önskar. Hon lägger istället fram sin nöd för sin Älskade, så att han kan göra vad han finner för gott, precis som när den saliga Jungfrun Maria talade till sin älskade Son vid bröllopet i Kana. Hon bad inte direkt om vin utan sade till honom: ”De har inget vin (Joh 2:3)” (AS 2,8).
Johannes räknar sedan upp tre orsaker till varför det är bättre att bara visa våra behov för Herren än att tala om för honom hur han skall fylla dessa behov. ”Det finns tre skäl till detta. Det första är att Herren bättre än vi själva känner till vad vi behöver. Det andra är att den Älskade grips av större medkänsla när han ser nöden hos den som älskar honom och hennes överlåtelse. Det tredje är att själen står säkrare gentemot egenkärlek och habegär om hon endast visar fram sitt behov, än om hon ber om det som hon tycker sig sakna” (ib.).
Här framställs Maria för oss som den fullkomliga förebilden för begärande bön.
I strof 20 behandlar Johannes själens förberedelse för det andliga äktenskapet. En del av den förberedelsen består i dämpandet av lidelserna, som Johannes räknar upp som glädje, sorg/smärta, hopp och fruktan. När förberedelsen är fullbordad har man inte längre någon känsla av sorg, även om verkan av en sådan sorg erfars på ett högre plan. Johannes säger: ”Men någon gång, det är sant, och under vissa perioder, förunnar dock Gud själen att få känna av saker och ting och lida av dem, för att så vinna större förtjänst och växa i kärleksiver, eller av andra skäl, liksom han gjorde med den Heliga Jungfrun, sin Moder, den helige Paulus och andra” (AS 20+21,10).
Medan erfarenheten av sorg och smärta annars skulle ha varit oförenlig med Jungfru Marias tillstånd av innerlig förening med Gud, säger Johannes att Gud tillät att hon kände sådan sorg och smärta just för att hon skulle växa i kärlek; och vi skulle kunna tillägga, för att hon skulle växa i medlidande med oss. Så blir Maria framställd för oss som smärtornas Moder, och som någon som av erfarenhet vet vad det innebär att uthärda intensiv sorg och smärta.
Levande kärlekslåga
Slutligen, i strof 3 i Levande kärlekslåga, hänvisar Johannes återigen till Marias nära förening med den Helige Ande. Han beskriver föreningens tillstånd av förvandling i Gud, och liknar den nåd som Gud ger själen i detta tillstånd vid en ”överskuggning”. ”Ty när en skugga faller, är det ett tecken på att någon är nära för att skydda och visa sin ynnest. Det var därför den helige ängeln Gabriel kallade Guds Sons avlelse, den stora nåd som Gud visade Jungfru Maria, för den Helige Andes överskuggning och sade: ’Den Helige Ande skall komma över dig, och den Allrahögstes kraft skall ge dig skugga’” (LK 3,12).
Johannes fortsätter med att säga att när den Helige Ande kastar sin skugga över en själ är han så nära, att han inte bara rör vid henne genom sina skuggor utan hon är förenad med den, och själen förstår och erfar Guds makt, vishet och härlighet (se LK 3,15). Så får vi ytterligare insikt i hur Marias liv måste ha varit, hon som var närmare förenad med den Helige Ande än någon annan skapad varelse.
Andra texter
Förutom de fyra hänvisningarna till Maria i hans huvudverk finns det också en mycket betydelsefull mariareferens i Johannes av Korsets En älskande själs bön. Johannes visade alltid en djup medvetenhet om sin totala tillhörighet till Maria, och i denna vackra lilla bön ger han uttryck för sin lika djupa övertygelse om att Maria också helt och hållet tillhör var och en av oss. I denna bön talar Johannes för oss alla när han säger till vår himmelske Fader: ”Du, min Gud, kommer inte att ta ifrån mig vad du en gång givit mig i din ende Son, Jesus Kristus; i honom har du givit mig allt vad jag vill ha… Mina är himlarna och min är jorden. Mina är folken. De rättfärdiga är mina och mina syndarna. Änglarna är mina och Guds Moder och alla skapade ting är mina. Gud själv är min och tillhör mig, därför att Kristus är min och tillhör mig helt och hållet.” (Ord av ljus och kärlek, nr 26).
Jag tycker att denna referens till Maria, på ett visst sätt, är ännu viktigare än alla de andra. Här berättar Johannes inte bara underbara ting om Maria, utan han säger att hon är vår, med oss och för oss, alltid och överallt. Han säger att vi måste inse och sätta värde på att Maria helt och hållet tillhör var och en av oss. Vår vägvisare på vägen till föreningen med Gud är ingen avlägsen främling, utan vår egen välsignade Moder.
Slutsats
För Johannes av Korset är vårt mål i livet bokstavligen att älska Gud så som vi är älskade av honom. Medan föreningen med Gud för själens del inte medför en substantiell förvandling till själva Guds väsen, så innebär det en verklig delaktighet i det gudomliga livet. När vi är förenade med Gud förblir vi ändå skapade varelser och Gud förblir ändå Gud. Men våra själskrafter och handlanden är så gudomliggjorda, så under inverkan av den Helige Ande, att vi tillsammans med den Helige Ande handlar som en. Vi är inte bara tagna i besittning av den Helige Ande, utan vi själva äger verkligen den samma Helige Ande.
Det är detta ägande av den Helige Ande som ger oss förmågan att på ett verkligt sätt älska Gud med samma kärlek som han älskar oss med. I föreningens tillstånd återgäldar själen Gud med en kärlek som är värdig och lik hans, och denna kärlek är hans egen Helige Ande. I föreningens tillstånd älskar själen Gud, inte bara med sin egen förmåga utan med och genom själva den person som är den Helige Ande, detta levande kärleksband som förenar Fadern och Sonen.
Alla Johannes skrifter behandlar själens kärleksförening med Gud. Även om han endast vid några få tillfällen uttryckligen nämner Maria, är det inget tvivel om att Maria är ständigt närvarande i hans tankar. I Johannes undervisning är det självklart att vi äger den Helige Ande i samma mån som vi själva ägs av den Helige Ande. För Johannes har ingen människa någonsin varit mer ägd av den Helige Ande eller ägt den Helige Ande mer fullkomligt än Maria, Jesu Moder och vår egen Saliga Moder. Hon är för Johannes och för oss alla den fullkomliga förebilden och inspirationen för en kärleksfull och nära förening med Gud.
För Johannes av Korset är helighet och förening med Gud mycket mer något som vi tar emot än något som vi skall förvärva. Våra ansträngningar, våra verk och våra böner är nödvändiga, men de hjälper oss bara att göra oss fria för att ta emot Guds kärlek. Även dessa ansträngningar, verk och böner är i sig själva Guds gåvor till oss, som hjälper till att förbereda oss för en ännu större gåva, Guds egen självmeddelelse.
För Johannes är Maria den bästa hjälpen på vår väg till föreningen med Gud. Vi inte bara tillhör henne på ett särskilt sätt, Johannes är djupt och ständigt medveten om att hon också tillhör oss på ett särskilt sätt. Maria hjälper oss att förstå att det är med och genom Guds egen Kärlek som vi skall älska honom, som älskar oss så mycket.
För mig är Johannes motto: ”Kärlek kan bara återgäldas med kärlek”, det som ger oss hela hans budskap. Enligt vårt helgon kan vi bara verkligen älska Gud när vi älskar honom såsom han älskar oss, och det är genom den Helige Ande som han älskar oss, och det är genom samme Helige Ande som vi måste älska honom. Vårt mål i livet är det samma som Marias, att öppna oss för den Helige Ande, så att vi som Maria, kan älska Gud såsom vi är älskade av Gud. Och så att vi som Maria, kan älska Gud med hans egen Helige Ande.
Ur Karmel 2014:2