Predikningar

Påskdagen 2016

Herren är uppstånden från de döda, aposteln Johannes såg det och han trodde, ty han är sannerligen uppstånden. Vi har idag i början av denna mässa sjungit – under det att vi bestänktes med vigvattnen – Vidi aquam: ”Jag såg en ström av levande vatten välla fram på templets högra sida, halleluja, och det gav liv åt alla, halleluja, halleluja.” Att denna handling idag utgör mässans botakt är en högtidlig påminnelse om att det i första hand är utifrån Gud som vår gemenskap med honom kommit till stånd och består; genom Kristi uppståndelse från de döda.
”Jag såg en ström av levande vatten.” (jfr Hes 47:1)

Dessa profetiska ord sjöngs först av Hesekiel i Gamla testamentet, Hesekiel som hade fått bevittna katastrofen med förstörelsen av Jerusalems tempel och nu fått gå med det förskingrade folket i exil. Helt oväntat visar då Gud honom syn hur Guds syfte är att etablera ett evigt bestående tempel från vilken en ström av liv skall välla fram, välla fram för att återställa den fundamentala katastrofen vilket ett liv skiljt från Gud skingrat ut i själslig exil innebär. Just dessa ord måste ha genljudit inom aposteln Johannes redan när han stod under Herrens kors och såg soldaten med en lans stack upp sidan på Herrens offrade kropp, på den högra sidan av hans kropps tempel. Han hade sett den ström av liv som flutit fram från Herren redan under den tid de hade följt honom och han undervisat och gjort tecken. Och med det han nu ser – när han strax efter Petrus stiger in i den tomma graven – så inser han att Gud har rest upp ett definitivt tempel i den uppståndne och levande Herren och så brutit syndens och dödens makt. Och hans uppståndna och förhärligade kropps tempel, ut vilken liv och nåd och oförgänglighet väller fram som en ström, har vi del av genom Kyrkan. Och han skänker liv åt alla, och han vill ge oss sin Helige Ande och alla hans gåvor; han gör det just genom sin uppståndna och förhärligade mänskliga natur.

När den lärjunge som Jesus älskade stiger in i graven, ser både han och Simon Petrus hur bindlarna i vilken deras Mästare lindats vid gravläggningen ligger där liksom i ordning. Det som har skett har på något sätt – trots mörkret och tragiken och vanställdheten på Golgota och det fruktansvärda och avskyvärda som skedde där – ändå hört till det som måste ske, till Guds ordnande av vårt mänskliga tillstånd. Och huvudduken som ligger där vid sidan är ett vittnesbörd för sig: den som omslutit Det Heliga Anletet och formats av dess avtryck; ja, den vittnar om vem det är som har legat där: Han som är Guds sanna avbild, Guds sanna ansikte och en fullkomlig avbild av hans väsen: Herrens Lidande Tjänare. Det är denna Guds kärleks yttersta och definitiva avtryck som denna duk vittnar om. Gud har i själva verket alltid sett på oss genom sin älskade Son, också när vi själva gått vilse (Jes 53:6).

Gud har alltid sett oss genom sin Son, och att se är för Gud alltid detsamma som att älska och förläna nådebevis. Det var så han såg oss i skapelsens morgon då han såg att allt som han med lätthet och utan någon som helst svårighet hade skapat, att det var gott, och om människan att det var mycket gott, ty hon var helt skapad i Sonen, till hans bild och likhet. Konkret innebar denna likhet att de första människorna levde i ett tillstånd av nåd, och dessutom med tillkommande gåvor som så att säga kompletterade deras tillstånd här på jorden: med ett klart inre ljus som gjorde att de förstod verkligheten som den var, med begär som inte förde dem vilse utan som var stabilt inriktade på det gode, och frihet från död och lidande. Ja, hon levde i en älskande kunskap om Gud, som i en ström. Allt detta spelade hon bort genom den första synden, att vilja leva på egen hand. Men att vilja leva på egen hand när man är skapad i Sonen, det är i själva verket bara död. Men också när ”vi gick vilse som får” så har Gud alltid sett oss genom sin älskade Son, och Sonen handlade utifrån detta.

Ja, det var för att föra oss in i hans ansiktes ljus på nytt som Sonen blev människa, en människa som skulle få sår för att vi skulle bli helade. Sonen är han av evighet genom sitt väsen, men genom att bli människa blir han också Tjänare och en tjänare är en som utför ett verk. Och Sonens verk är att dra alla till sig. Hans ”nedstigande” blir vårt ”upphöjande” och bara genom att anta vår natur drar han så att sig vår natur till sig. Han antar kroppen, den hans helig mänskliga natur som blir vår väg till Gud. Men fullständigt och definitivt sker detta genom påskens stora gärningar, då han inte bara bär vår mänskliga natur utan också helt och hållet bär våra synder, våra svagheter, våra felsteg i sin kropp på korsets trä, och då Gud genom härligheten i hans kötts uppståndelse också ikläder oss skönhet och värdighet på nytt. Huvudduken den ligger nu där vid ihoprullad vid sidan i den tomma graven som ett tecken på ett verk som är fullbordat: människosläktets försoning med Gud i nåd på korset. Den ligger där och väntar, väntar på att vi skall ta emot vad den vittnar om.

Visst är vi själva inte helt befriade från kroppens död, inte heller kanske helt från dunkel i vår uppfattning av verkligheten eller från begär som ännu inte är helt ordnade. Men synden och dödens makt är besegrade, nådens ström flödar i och med Herrens uppståndelse, den strömmar definitivt från Guds sida, genom Kristi på korsets öppnade högra sida, och eftersom denna ström innehåller Guds eget liv så förmår den nu definitivt ge liv åt oss alla…

Redan i början av sitt evangelium antyder aposteln Johannes allt detta: ”Det tempel han talade om var sin kropp. När han sedan uppstod från de döda kom hans lärjungar ihåg att han hade sagt detta, och de trodde” (Joh 2:21-22).

… och detta tempel har vi del av här och nu, vi är inlemmade i det, vi får göra tjänst i det tack vare den tjänst Jesus Kristus har utfört och fullbordat, ty Herren är uppstånden från de döda, han är sannerligen uppstånden – Gud till ära och oss människor till frälsning – halleluja.